Utredning gällande högfungerande autism - några frågor

Jag genomgår nu en utredning eftersom min psykolog tror jag att jag har högfungerande autism (det som tidigare kallades för asperger). Efter att ha läst på om ämnet så fick jag en stark "aha!" känsla, det är mycket där som stämmer in på mig. Jag behöver rutiner för att fungera, har stel ansiktsmimik, har specifika intressen som lätt slukar all min tid, har svårt för att "kallprata" med människor, tycker inte om att bli avbruten, har ett stort behov av att emellanåt stänga in mig och avskärma mig från andra, extremt känslig för starkt ljus som t.ex solljus, osv, osv.

Mina kompisar och bekanta har alltid sett mig som väldigt allmänbildad och kunnig, hjälpsam och snäll. Men då jag är ganska tillbakadragen av mig så har det blivit att mina sociala aktiviteter har blivit färre och färre med åren. Hittils har jag alltid tänkt att jag måste skärpa mig, att jag måste öva upp mina sociala färdigheter, att jag kanske är deprimerad, osv. Helt enkelt en känsla av att jag måste rycka upp mig! Och det har självklart varit väldigt svårt. Så det är minst sagt väldigt skönt att äntligen ha hittat något som eventuellt kan förklara varför jag alltid, så länge jag kan minnas, känt mig som en alien.

Under utredningen så vill de gärna prata med mina föräldrar för att bilda sig en uppfattning om hur jag var som barn. Så häromdagen ringde jag upp dem för att prata med dem om just detta. Och de hade inte mycket att komma med. Om man ska sammanfatta vad de sa så skulle det bli: "vi har inte märkt av något speciellt". Samtidigt påpekade de att kunskapen om autism på den tiden inte var speciellt stor, iaf inte om just högfungerande autism, vilket kan ha lett till att de helt enkelt inte märkte av någonting. De är även väldigt praktiskt lagda. Dyker det upp problem så tänker de inte så mycket på det, eller börjar älta, utan de kör på och gör det bästa av situationen.

Min teori är att detta kanske inte har varit så utmärkande i min barndom eftersom det inte ställdes några direkta krav. Föräldrar betalar räkningar, ställer fram mat på bordet, tvättar, osv, vilket leder till att man har energi kvar till annat som att umgås med kompisar, osv. Det är svårt att minnas hur man var när man var barn/ung, men jag vet följande:

* Jag hade några specifika intressen från tidig ålder
* jag läste facklitteratur från tidig ålder, prenumererade på vetenskapstidningar, osv.
* i tonåren så misskötte jag alla praktikplatser jag fick via skolan. var det inte kul så gick jag hem och gick aldrig mer tillbaka.
* I de övre tonåren fick jag en praktikplats på ett IT företag som lätt hade kunnat leda till jobb. Men det misskötte jag fullständigt.

Några frågor:

1. Om kontentan av intervjun med mina föräldrar är att de inte har märkt någonting, skulle detta leda till att utredningen kommer till slutsatsen att jag inte har högfungerande autism? Dvs, hur stort värde har just denna intervju?
2. Har någon av er, som har fått diagnosen, haft en relativt problemfri barndom och uppväxt?
3. Måste man ha haft en konstant "sjukdomsbild" under hela sin livstid för att få en diagnos? Eller kan det vara så att vissa har haft en relativt problemfri barndom för att senare bli värre med åren allt eftersom kraven från omgivningen växer?

Jag vill självklart enbart få diagnosen om jag verkligen har högfungerande autism. Samtidigt så vill jag inte att mina föräldrar går till intervjun och förstör utredningen bara för att de inte har märkt någonting speciellt.

Hur gammal är du idag? och när började utredningen?

Jag är i 35 års åldern och utredningen har precis börjat.

Nu har inte jag diagnotiserad asperger/autism, även om det helt klart skulle kunna vara en möjlighet. Jag har bekanta som gjort utredning och blivit diagnotiserade, samt en bror med ADHD även om det är annorlunda så antar jag att utredningarna är uppbyggda på liknande sätt...

Det jag tror, i min ignorans, är att du ska försöka vara dig själv, tänk inte för mycket, tänk. Vad du vill ha utrett är ju hur du är i normala förhållanden, försök inte göra det till någon självuppfylland profetia bara för du känner igen dig, och se vad proffsen säger.

Jag har blivit diagnostiserad med ADD. Dem gör en sammanställningen utifrån din anhörigintervju samt en del andra faktorer. Men gör ingenting som kan påverka utredningen. var dig själv bara i alla lägen så blir det rätt resultat.

Det är inte mitt nuvarande tillstånd som oroar mig. Min psykolog sa rakt ut, efter bara ett par möten, "jag tror att du har asperger!".

Mina funderingar kretsar mest kring hur det ska ha sett ut när man var barn/ungdom. Måste man ha haft tydliga symptom när man är ung? Eller finns det folk som har fått en diagnos trots en ganska problemfri barndom där symptomen blivit tydliga när man har blivit vuxen och det ställs mer krav på en?

Nej man måste haft ganska tydliga tecken redan vid barndomen. Men i mitt fall så har det visat sig mera tydligt i vuxen ålder, då det ställs mera krav på en i olika sammanhang.

Små saker som strular i olika anställningar som jag har osv. Historiskt sett blivit uppsagd ifrån 4 olika fack inom olika arbetsgivare. Sjukt jobbigt och tråkigt för man vill ju vara med och bidra!!

Jag vill också kunna jobba normalt liksom och bilda familj. Men det känns som att det inte är aktuellt av de som jag genomgått tyvärr...

jag har haft stora problem med att "bli vuxen". Har haft olika praktikplatser där jag i princip har gått hem om det har varit ointressant eller tråkigt. Speciellt en plats som en kompis ordnade på ett ganska stort IT bolag. Hade stora möjligheter att få jobb men fick gå efter ett tag för de tyckte inte att jag skötte mig. Jag var urusel på att söka jobb och de anställningar som jag har haft har jag fått på grund av rena tillfälligheter.

Allt eftersom åren har gått så har yrkeslivet gått lättare. Stegvis så har jag lärt mig mer om vad för sorts krav som ställs på mig och hur jag ska tackla dessa. Och idag har jag hamnat verkligen helt rätt i yrkeslivet, har eget företag som går bra och jag stortrivs med att programmera dagarna i ända. Även om jag är mentalt helt slut efter varje arbetsdag.

Detta kan ju vara normalt till en viss gräns eller i viss utsträckning. Men ibland så finns det tydligare samband då det kan handla om någonting "annat". I mitt fall så är det i vissa fall småsaker som inte har stämt och i andra fall så är det större missöden som har inträffat i olika anställnings lägen. (Som jag inte har velat givetvis, negativa insidenter). Men fortfarande trots uppsägningar ifrån 4 olika fack så tänker man ändå att man borde kunna göra någon typ utav syssla i samhället där ingen far illa av ens handlingar och liknande utan att behöva sitta hemma och ruttna bort och vara en belastning för samhället istället. Men jag vet fan inte vad det kan vara & ingen annan verkar heller kunna hjälpa till med detta eller veta det. (vad det verkar tyvärr).

Har också haft lite små problem med eget boende. Äger egentligen en bostadsrätt på pappret men när jag bodde ensam så kunde jag glömma av att äta lunch osv. Så jag bor hemma pga sådana saker. (efter överrenskommelse).

Men det som är skrämmande är den här "okunskapen" som finns ute i samhället. Finns ju faktiskt många svårigheter på olika vis i samhället i större eller mindre grad. (Som dessa individer inte har valt själva eller tycker om att leva med).

Det låter som om att du har det tufft. :-/

Mjaaa lite så kanske ja. Men det är bara att gilla läget lite å andra sidan. Jag tycker mest att det är jävligt fel av samhället och olika arbetsgivare att stänga ute personer pga småsaker som uppstår i anställningar. Mest långsamt att gå runt och dagdriva dagarna i ända när jag hade kunnat bidra på något sätt till samhället & samtidigt känna delaktighet.

Jag personligen kan väl själv tycka att detta är idiotiskt istället för att ge personen saker som hen kanske klarar av på ett fullgott sätt så att hen får bidra under sina förutsättningar på ett så bra sätt som möjligt.

Menar, bara för att man har mindre svårigheter i arbetslivet så är man inte totalt dum i huvudet för det. Finns många olika arbetsuppgifter som min nuvarande arb givare skulle kunna sätta mig på (om denne hade velat och bjudit till lite). Men jag kan garantera dig om att hen kommer säga upp denna anställningen också. (Varit med om det tidigare).

menar inte att ge dig några råd här, du vet din situation bäst. men du tror inte att du kan prata med din arbetsgivare? så att de är förberedda? är kanske lättare för dem att tackla framtida situationer?