Godhet är vårat monument, och det duger inte

Det finns än idag rester kvar från forntida civilisationer, stora monument som en gång i tiden byggdes för att bl.a. hävda sin storhet och kunskap. När utomstående människor upptäckte Egypten där de fick se pyramiderna och Sfinxen visste de på direkten att egyptierna var ett mäktigt och kunnigt folk. Både rika och fattiga egyptier förde för utomstående tankarna till de stora monumenten. Alla egyptier hade något gemensamt att bli relaterade till, något de alla kunde vara stolta över. Monumenten gav dem, som folk, en identitet.

Då en egyptier alltid skulle bli sammankopplad med sitt folks monument - oberoende av samhällsklass - så var det positivt att vara en del av gruppen. Att vara en del av gruppen skapade därmed en positiv känsla av samhörighet.

Jag tror att det är viktigt för välmåendet av ett samhälle att invånarna känner en gemenskap med varandra.


I media förklarar experter hur goda vi är i Sverige som tar emot så många flyktingar och allt det där. Då och då får man läsa om hur bra vi är som har nolltolerans mot droger och hur vi förkastar prostitution. I Sverige är vi humana och jämlika, vi har demokrati, vi är godheten själva. Vissa av våra politiker vill såklart att andra länder ska ta efter oss i olika frågor, för vi gör ju rätt och det ska alla veta. Det kanske bara är jag som upplever detta, men det verkar som att i Sverige är det viktigt att veta att vi minsann är goda. Godhet är något vi strävar efter och något vi vill visa upp för andra att vi har.

Som 90-talist fick jag ofta höra i skolan om hur välutvecklade och fredliga vi är här i Sverige. Hur goda vi är som inte har krigat på ~200 år. Godhet var vårat monument, något vi gemensamt kunde vara stolta över inför andra.

Idag upplever jag att samhället är mer splittrat. Alla är inte goda längre. Vad och vem som anses vara god beror på vem man frågar. Det går inte att finna gemenskap genom godhet då det betyder olika för alla. Om inte alla ses som goda av varandra inom gruppen så är godhet inte en del av gruppens identitet. Dessutom kanske utomstående inte ens kan se att den här godheten existerar. Godhet är alltså inget bra monument för att skapa gemenskap i vårat samhälle.

Ändock fortsätter vi att behandla godhet som ett monument. Godhet fortsätter att vara något vi ska se som en del av vårt folks identitet, trotts att det inte är något alla har en gemensam syn på. Det fortsätter att vara det främsta som ska beskriva oss som svenskar. Som ett monument hoppas vi på att våran godhet ska kommas ihåg och stanna till långt in i framtiden.


Lite tankar:
När ska vi hitta/bygga något som stärker gemenskapen i samhället?
Vad kan monument betyda för ett folk?

Är godhet något vi i Sverige i stort vill vara stolta över och visa upp för andra (som ett monument)?
Är det dags att bygga ett riktigt monument för oss att vara stolta över?
Är vårat monument av godhet synligt för andra?
Kan ett monument stärka gemenskapen inom ett samhälle? Känner invånarna i Frankrike större gemenskap till varandra iom. Paris-tornet t.ex.?

Tankar?

Intressant...
Håller med om allt, men hur vi ska fortsätta, vad som vore det bästa för framtiden, har jag inget svar på...

Behövs det ett gemensamt monument? Jag är osäker även här, Det finns ju både negativt och positivt med individualitet, såväl som med kollektivism.

En sak är dock säker, inget kommer att bli som förut (Vilket är det stora problemet med konservativa ideologier), det ser den konstanta evolutionen till.
Därför är det kanske bättre att titta på det vi har och utgå ifrån det, snarare än att snegla tillbaka på forna tider. Klart vi kan låta oss inspireras men samtidigt har vi helt andra förutsättningar idag.