Jag vet inte hur länge jag orkar leva..

Skulle alla göra så så skulle alla vilja taga livet utav sig.
Analysera någons liv och detta i detalj har psykologer betalt för att göra, dem som går hos dessa får oftast betala och det då inte endast med pengar utan även med sitt liv och med sin(mentala) hälsa.
Jag vågar nog påstå att du är på rätt väg när du själv både ser och inser vad du har och vad du inte behöver.
Tag det därifrån, resten kommer av sig självt.
Man ska söka sig till det som får en att må bra och det som stärker en.

Tack för att du tog upp en väldigt viktig punkt! Jag gick då hos en 28 årig nyexad psykolog som fick mig att börja gräva i vad som var fel på mig och varför jag inte mådde bra. Jag blev så problemfokuserad att jag helt snöade in mig på vad som var fel. Det kändes som att jag gav henne röd tråd efter röd tråd, men hon såg aldrig något sammanhang utan bara bad mig begrunda de röda trådarna.. Samtidigt som jag förstod att hon var ett verktyg som jag borde lära mig att nyttja så gav hon mig inte så mycket hjälp på traven.

Jag tror att mycket av min olycka bottnar i att jag ändrade mitt tankemönster och sökte hela tiden svaret på vad som är fel i mitt liv istället för att försöka ta mig vidare och må bättre. Därav min otroliga frustration ang min psykolog som hela tiden uppmanade mig att ta det lugnt, andas och inse att läget var som det var. Vad fan blir bättre av det??

Sa upp min kontakt (eller uteblev snarare) och försöker nu på egen hand. Att umgås med vänner, att sysselsätta mig själv osv. Men ibland så är jag ju tyvärr tillbaka på ruta ett och bara undrar hur länge och hur mycket man ska behöva kämpa innan det blir bra..

Det här är ju väldigt hårda ord. Du säger i stort sett att det inte finns någon hjälp att få om man inte är villig att gå ner sig i analysträsket utan att ha en tillräcklig kompetent samtalskontakt som kan bygga upp en igen? Jag har haft psykologer tidigare som har hjälpt mig så mycket mer, lyckats plocka upp och samla ihop de röda trådarna och ge mig en helhetsbild och perspektiv. Den här gången med den här psykologen så blev jag ju bara ännu mer trasig.

Men, faktum kvarstår att jag är olycklig, tom, ensam, energilös och utan någon mening med livet. Jag tror att vad jag i grund och botten känner är sorg. Över att ha flyttat huller om buller på mitt liv, och allt enligt min egen vilja men ändå tappat bort mig själv. Sedan den fruktansvärda frustrationen över att inte vara lycklig när jag fixat allt så bra.... Och så har vi ju även dessa stressfaktorer i mitt liv som jag tyvärr inte kan råda över. Men det får mig att ligga sömnlös, gnissla tänder tills jag får migrän, ger mig magsmärtor osv.

Men snälla.................... ?? "Fel på dig"?

Men så många bra och bara en dålig och du faller?
Då undrar jag om du resten av ditt liv skall hålla fast vid någon annan och då på detta viset?
Vad händer med nästa, då? Och nästa? Och nästa?
Ska du hela återstoden utav ditt liv vara mentalt beroende av någon annan för att inte vilja ta ditt liv?
Vet du, om du tänker så så tänker du HELT FEL. Då tänker du inte ens för din egen räkning.
Ska hela ditt liv gå åt till att försöka hitta någon annan, någon annan då än du själv, och som skall leva ditt liv åt dig? Då blir det ju faktiskt så att du lägger ditt liv i andras händer och även blir det som så att du låter någon annan besluta huruvida du vill ta ditt liv eller inte.
Jag tycker inte detta låter okej. Jag tycker det känns orättvist både mot andra och mot dig?

Jag är helt övertygad om att du klarar dig mycket väl själv men då att du har aldrig fått eller givits chansen att tro på dig själv.
DÄR har du "felet" på(och med)dig, du har aldrig givits chansen och möjligheten att tro på dig själv.
Och den chansen kan du bara ta och ge dig själv.
Sluta tro på dem som inte ens tror på dig??
Förstår du nu vad det är jag försöker förmedla?

Du har dig själv!? Sluta tvivla på dig själv?
ALLA känner som du gör, men de kräver inte samma av någon annan och som du gör........... de låter sig själva ha sig själva. Förstår du?
Kan de så kan du Ge fan i att lägga ditt liv i dem vars händer det egna livet inte heller är så jävla mycket lättare och så jävla mycket bättre.
ALLA kämpar, ALLA lider, ALLA, o. s. v.
Och du måste också kämpa, och då för DIN egna skull. Tro inte att alla andra har det så jävla bra och är så jävla (över- )lyckliga, o. s. v. för det är de inte.
Se över dina intressen och vad du tycker om här i livet och sök dig till det som får dig att må bra
Ge fan i alla dessa och som bara sänker dig och som får dig att vilja känna det som att det inte finns någon mening med att leva.
Ge fan i sådant och sådana

Mitt egenfetade där, men har du alls någon och i din närhet och som tror på dig?
Eller har du bara en omgivning och som inte tror på dig? Har du någon i din omgivning och i din närhet och som pushar på dig och som uppmuntrar dig och som stärker dig?
Nej, men det vågar jag påstå att du INTE har.
Detta har du heller aldrig haft.
Därför skall du söka dig till "sådana".
Och den enklaste vägen dit tror jag är genom att söka sig till dem med lika intressen och som man då själv har?
Tänk efter vilket eller vilka intressen du har här i livet så kan du finna likasinnade.
Man är inte likasinnad som den(eller det eller de/ dem) som får en att vilja ta sitt eget liv när man då, och detta egentligen(och som du ) faktiskt vill leva.

Så vill jag bara avsluta med de orden att inga ord alls här i livet är så hårda som livet självt är.
Tyvärr, men så är det bara.
Men som sagt, så: "Kan alla andra så kan du med"
(och nej, du lider heller inte av någon "psykisk sjukdom", eller så, du lider, och har lidit, av en omgivning och som behöver osäkra människor/ personer kring och runt sig för att själv och själva få sitt eget och sina egna liv att gå runt, detta både mentalt som själsligt men i synnerhet detta att gå runt rent ekonomiskt).

Självklart är det fel på honom, vem annars är det fel på? Det finns säkert en massa exemplar du kan läsa om på folk som känner sig extremt lättnade efter att dom äntligen får ett svar på varför dom är som dom är.
Jag blev diagnostiserad med ADD då jag var 22 och det var så jävla skönt att bara hitta grunden till alla problemen. då jag var yngre hade jag ADHD men fick aldrig någon diagnos eller hjälp. efter diagnosen så kände jag mig inte längre totalt värdelös för att ha misslyckat i skolan och allt annat skit som ofta förknippas med add/adhd.

Sen till TS... Jag har träffat alla möjliga psykologer och från personliga erfarenheter så har 3/4 inte varit till någon som helst hjälp, yrket kräver en jäkla massa pluggande och det är inte alltid folk som endast kan komma ihåg skit dom läst kan nyttja den kunskapen i "verkligheten", kolla bara på dagens politiker...
De flesta är bara till någon hjälp förrns efter att dom har fått något typ av facit i hand, tex en diagnos utförd av en annan läkare, en grund dom kan utgå ifrån dvs.
Depression är ofta en biverkning på någon annan typ av psykisk störning och du bör inte ge upp på psykiatrin bara för att dom 2 första psykologerna inte funkade, läs runt lite på egen hand och kolla om du känner igen dig någonstans. om du hittar något så borde du sen kontakt med psykiatrin igen och se om dom kan göra en utredning. hittar du inget så kanske du bör se över din kost så att du får i dig tillräckligt av alla vitaminer osv... kanske hjälper..

Jag har skrivit om personliga erfarenheter så hur ni tolkar det är upp till er.

Kanske OT nu, men vad heter det om man lyckas i skolan, då? Vilken diagnos handlar det om då?
Okej, din långa drapa utav dina alla olika diagnoser, men drog du upp dessa nu för att du menar att TS har en "massa diagnoser"?

Resten skulle jag också vilja att du redogjorde för? Du påstår en massa och då utifrån att Psykiatrin påstått en massa om dig? Och det tar du som en livssanning? Och detta gör du trots att Psykiatrin ändrat sig "en massa" om dig?
Förstår fortfarande inte hur man själv kan sänka sig själv så pass att man resten av sitt liv, i återstoden av sitt liv, kan vilja ha någon att ständigt hålla i handen?
80 år gammal, men skall ni(eran generation)fortfarande då hålla någon i handen och ALDRIG på egen hand gå utanför dörren eller bilda familj eller kunna jobba?
Barn? Ska eran psykolog vara med i ert barnskaffande också?
Sitta med er i bilen när ni övningskör på Bilskolan?
Och detta trivs ni med, så här VILL ni(eran generation)ha det?
NOLL, absolut NOLL ambitioner?
En dadda livet ut, men det gillar ni?
Okej!
Men lycka till med era liv och hoppas era daddor inte tar sina liv för då sitter ni jävligt risigt till. För så kan det sluta, att ens värddjur blir utsuget och då på sitt liv...

Men visst! VILL man nu INTE kunna leva ett självständigt liv så skall man heller inte göra detta.
Men då skall man heller inte klaga på dem som inte HELLER detta vill göra och där kommer min rubrik in.
Och på tal om rubriker så tror jag tamejfan det vore mer befogat av oss, vi alla andra(vi som är varken eller!) att anamma den rubrik och som TS här valt att skriva.

Att utnyttja Psykiatrin i tron att detta är för egen vinnings skull är något man själv bara förlorar på.
Då har man förlorat tron på sig själv.

Jag kommer inte tala om för dig att du borde fortsätta leva, men inte heller ge dig uppmaningen att ta livet av dig. Det är lätt att fastna mellan dessa två alternativ när man börjar komma underfund med att tillvarons meningsfullhet inte garanteras av något tänkbart nuvarande eller framtida inslag i ens tillvaro. När du efterfrågar input på din situation svarar några med att du måste vidta åtgärder som att utbilda dig mera, skaffa ett mer uppfyllande jobb, träffa en snygg tjej osv. Några andra menar att din tomhet beror på en brist på nån "signalsubstans" i hjärnan som enkelt kan fixas med en lämplig medicin.

Och visst, många blir säkert bra bara dom får sin tablett eller "tar tag i livet" och etablerar sig lite högre upp i lönestatistiken, alternativt "hittar" det de verkligen brinner för, eller i det lite djupare fallet: fann Gud, började praktisera yoga m.m. Sen kan de se tillbaka och konstatera att "det bara" var att "ta tag" i tillvaron, identifiera problemet och åtgärda det. Meningsfullheten som ett brev på posten, tada!

"Att det var så enkelt! Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, speciellt inte när jag funderade på att ta livet av mig... vilken TUR att jag upptäckte att det faktiskt gick att fixa problemet, bara man upptäckte att det gick att fixa problemet!"

Nu förhåller det sig emellertid så att oavsett hur många mer eller mindre utstuderade lösningsmetoder det finns att tillgå så är det omöjligt att tidsbestämma lidandets varaktighet. Man kan inte ens garantera att en individ i ett enskilt fall nånsin kommer uppleva en bestående lycka igen, även om statistiken talar för att detta är osannolikt. Vissa har det jobbigt en kort tid, andra en lång tid, och ingen kan erfara någon annans upplevelse, så vi kan aldrig avgöra graden av ett lidande utifrån externa/objektiva förhållanden mer än att konstatera att vissa omständigheter tycks medföra bättre förutsättningar till att uppleva lycka än andra. Vi vet kort sagt inte så jävla mycket egentligen, men det är förstås tryggare att inbilla sig att systematiken i våra metoder att ta sig ur mörkrets djup är robust, i synnerhet om vi redan fått ett smakprov på detta mörker

Många är olyckliga större delen av sitt liv - olyckliga i bemärkelsen att de inte anser livet särskilt värt att leva. De flesta av dessa genomlever livet ändå. Lite beroende på hur stark känslan av tomhet upplevs kan överväganden kring självmord komma och gå. Vi ska komma ihåg att även om det talas mycket om självmord är det ytterst få som fullföljer ett; endast ca 3/dag av nära 10 000 000 människor är inte direkt var och varannan som lider av en ihållande inre tomhet. Vilken nivå av tomhetskänsla borde man tolerera egentligen och hur länge, innan självmordshandlingen blir verklighet? Hur många år till innan de resterande, förmodade lyckliga, åren av mitt liv inte längre väger upp lidandet att ta sig dit? Är det värt att må så här: tills jag är 70 bast bara för att få må så här: sju år till, och tänk om jag dessa sju år bara får må så här: ...?

Min inledande fråga till TS är denna:

Om du på något sätt fick veta precis hur länge ditt nuvarande mående kommer bestå innan du åter får känna att livet inte behöver ifrågasättas, var skulle du sätta gränsen för när längden på detta fortsatta lidande fick dig att avsluta livet i dagsläget?

Fan vet jag, ingen är perfekt. är folk duktiga i skola så kan dom fortfarande vara totalt värdelösa i ett logiskt, socialt eller i verklighetssituationer. Att ha bra betyg betyder inte alltid att man bättre än andra.

Du missade poängen, ingen har sagt något om hand hållning. TS sa själv att han varit i kontakt med psykmottagningen men att dom inte varit till någon hjälp. jag berättade därför om min personliga erfarenhet och att han borde fortsätta försöka.

Att lära känna sig själv och ens egna begränsningar gör det lättare att jobba med och runt dom.

Jag har bra dagar och jag har nattsvarta dagar, ibland flera i följd. Idag är en riktigt bra dag, vet inte varför, men man kanske inte heller bör ifrågasätta allt?
Ni snälla människor som svarat på mitt inlägg har gett mig en väldig massa perspektiv, kommer faktiskt ta flera dagar att smälta allt Ni fick mig att hoppas lite mer på vad livet kan erbjuda och att kanske det finns en lösning för mig.

Om jag mår sämre återkommer jag, men för nu så tackar jag ödmjukt för eran tid och uppmärksamhet. Hoppas vi alla lever väl