Jag vet inte hur länge jag orkar leva..

Härligt att höra! Det är ju oerhört komplext detta om det ens låter sig förklaras över huvud taget. Jag känner väl igen beskrivningen av den där "tomhetskänslan" och dras själv med dylika problem. En läkare klassificerar bara ett beskrivet tillstånd enligt en diagnosmanual och samhället tenderar därför sluta sig till vissa införda begrepp, t ex depression, som förklarande sanningar, vilket är ett i raden av exempel på samtidsmänniskans fenomenala förvirring.

"Det rör sig antagligen om en depression" var det nån som skrev innan såg jag, som att det skulle ge en person ett svar på varför man överväger självmord. Man kan, vilket de flesta gör, låtsas att det förklarar ens situation, men om lidandet håller i sig eller återkommer över en längre tid oavsett hjälpande insatser (t ex psykofarmaka) och man är någorlunda insiktsfullt lagd kommer man se igenom illusionen det innebär att förklara det man upplever med ett diagnostiskt begrepp. Det är lite som att säga: du mår dåligt och orsaken till detta är att du mår dåligt. Tabletter hjälper som sagt många men vi som upptäcker att, fastän man kan råda bot på typiska symtom på t ex depression som orkeslöshet, apati, känslorubbningar osv med lämplig psykofarmaka, så tycks en mera djup känsla av tomhet bestå, vilken i sig är tillräcklig för att man helt enkelt inte känner att "fördelarna" med livet motiverar till att vilja fortsätta leva.

Naturligtvis kan en psykiatriker inte acceptera att en person som funderar på om man borde avsluta livet är frisk, varvid man sluter sig till att detta i sig självt implicerar nån form av neurokemisk obalans, så man fortsätter att testa olika läkemedel tills personen inte längre uppger att han funderar på självmord. Men tomhetskänslan är subtil och efter tillräcklig förvärvad erfarenhet av psykiatriker inser man hur otroligt dålig inblick de faktiskt har i "det inre lidandets väsen" och vilken fenomenal idioti deras profession faktiskt representerar, så som den är utformad i dagsläget. Grundproblematiken ligger i en övertro till de neurofysiologiska reduktionistiska principer som deras vetenskap vilar på. Övertro är dessvärre ett alltför milt uttryck i sammanhanget; dogm är ett lämpligare ordval. Man får betänka att bakom detta ligger inte bara en monumental yrkesstolthet samt stolthet över det egna vetenskapsområdet, utan även faktorer som vilka personlighetstyper yrket/forskningsdisciplinen attraherar, den genomgående grundliga bristen på ödmjukhet, det faktum att en djupare erfarenhet av inre lidande är ganska oförenlig med den enorma intellektuella insats det innebär att fullfölja grundutbildningen.

Det blev lite off topic kanske men syftet var att ge dig en inblick i hur verkligheten inom psykiatri-snurran är beskaffad. Jag känner igen det du beskriver och tycker det vore synd om det skulle ta dig 5 år att se igenom illusionen att "räddningen" finns i rätt medicin. Därmed inte sagt att tabletter inte kan utgöra ett komplement och jag rekommenderar inte att kategoriskt utesluta kontakt med vården, men din inre vilsenhet kan i slutändan bara du hitta ur, eftersom det vi pratar om är en ren inre företeelse man är rätt långt ifrån att kunna tillskriva sanna objektiva kvalitéer.

Går i samma tankebanor.. Allt känns bara skit, var ute och gick idag när jag gick över en bro och såg hur det svarta vattnet speglades mot den gråa novemberhimlen.

Om man skulle hoppa i..

Vi leds till tankar på att begå självmord ingenting längre inspirerar. Det är som att livet levs i stort inmurat område. Inledningsvis utforskar vi området med stor entusiasm - hittar nya spännande grejer bakom varje hörn. När vi utforskat nästan hela området uppstår problematiken att livet börjar kännas alltmer enahanda och det finns här två primära copingstrategier samtidsmänniskan implementerar:

1. Man sänker takten i utforskandet, så att det outforskade som finns kvar räcker längre.
2. Man börjar glömma bort var man redan varit.

Den personlighetstypen vi förknippar med en alltigenom lycklig men helt pantad individ har en naturlig fallenhet för nr 2, medan den höggradigt programmerade följer sin "inbromsande" algoritm (nr 1) så att det för tillfredsställande ändamål räcker gott och väl med livets traditionella ingående komponenter: karriär, familjebildning och alla materiella (inkomstanpassade) förvärv. En högintellektuell människa, typiskt en vetenskapsman, implementerar en ytterst sofistikerad form av nr 2: Utan att direkt glömma i ordets vanliga mening sker glömskan på ett slags "hyper-abstrakt" nivå; genom att teoribildningen ständigt tilltar i abstraktionsgrad förmår den tillgängliga minneskapaciteten inte urskilja återkommande mönster och det finslipade analytiska sinnelaget saknar helhetssynen för att riktigt se naturens holografiska struktur.

Det är när dessa två copingstrategier inte lyckas upprätthålla illusionen av obegränsade tillfredsställande resurser på ett inmurat område som den desperata kampen mot instängdheten börjar. Eftersom vi är så pass marginaliserade i våra tankar går det rätt fort att identifiera den enda tänkbara utvägen: KILL THE HOST!!!

Det finns en väldigt avgörande och rätt så omtumlande betydelse ordet tänkbara tillför sista meningen här ovanför. Kan du försöka lista ut ungefär vad jag har i åtanke...?

Psykologen tyckte att man inte ska fly från känslor och fick mig helt enkelt att grotta ner mig totalt i mitt dåliga mående och den eviga frågan att varför, varför mår jag så dåligt!? Hon kunde inte hjälpa mig att hitta något svar, och vad som var ett kort möte varannan vecka för henne var 24/7 i mitt huvud och malde. Outhärdligt!
Jag kände mig som att jag var tvungen att förstå varför jag mådde så dåligt innan jag kunde vända på steken och må bättre. Att jag betalade för en psykolog i ett års tid och bara blev sämre och sämre gör mig nu gråtfärdig och aldrig i livet att jag går tillbaka till psykvården!
Jag sa till och med till henne att jag inte trodde att jag blev hjälpt av sättet "vi" jobbade med mina problem, att jag mådde bara sämre av det.
Hon sa att när jag mådde så dåligt var att sluta det värsta jag kunde göra. Men nej, det värsta jag kunde göra var att stanna kvar och älta mina problem. Det ledde till tillfälliga attacker av: panikångest, social fobi, tappad aptit, grova sömnproblem och dödsångest. Jag drog mig undan från människor då jag kände att jag inte hade något att säga, att när jag inte hade en enda positiv tanke i huvudet så borde hela mänskligheten hålla sig jäkligt långt borta från mig så att jag inte skulle smitta dem med mina svarta tankar. Jag började bli sjuk i diverse virusinfektioner och sjukskrev mig en hel del. Och jag låg hemma och ältade hur dåligt jag mådde och undrade varför och hur skulle jag någonsin komma ur det här när jag var så psykiskt och fysiskt slutkörd.

Någon här skrev ett pm till mig som fick mig att inse att jag inte lider av en egentlig depression, vad jag lider av är att må dåligt för att jag antagligen är ensam, tom, stressad och förvirrad, och det pga helt naturliga orsaker. Men jag var så trött på den känslan så jag övervägde att avsluta den genom att avsluta mig.
Personen skrev i stort sett att jag hade all rätt att vara lycklig, att det var ok att må bra. Och det var precis vad ingen hade gett mig tillåtelse till under hela den här tiden.

Hur fan ska jag kunna bli lycklig när jag hela tiden sitter och tänker på hur dåligt jag mår? Den insikten gav mig hopp om livet!

Så vad jag tänker göra nu är att fokusera på att må bättre. Ja, min psykolog må tycka att jag flyr från mina känslor, men INGEN människa blir hjälpt av att snöa in på frågan varför man mår dåligt.
Nej, jag kanske inte blir superlycklig på en gång, jag kanske aldrig blir superlycklig. Men jag BEHÖVER inte må så jävla dåligt att jag funderar på att ta mitt liv Ensamhet kan botas och tomhet kan förhoppningsvis fyllas av något. Stress går att lära sig hantera och förvirring är en del av livet. Så, vad fan ska jag sitta och må dåligt för?
Så fort jag insåg det här så kom även viljan och energin att göra något positivt och jobba på att bli bättre!
Gick till bibblan och lånade ett gäng böcker, denna gång inte såna som kunde hjälpa mig att hitta vad som var fel på mig, utan istället böcker som är upplyftande och lösningsorienterade
Jag försöker varje morgon att göra ett litet schema för vad jag ska göra under dagen, bara för att jag inte automatiskt ska sätta mig i soffan och börja älta igen. Jag behöver distrahera mig själv. Den kan se ut som så här: När jag kommer hem ifrån jobbet ska jag idag diska, vattna blommorna, lyssna på min favoritmusik, ta en dusch och läsa en stund i en bok. Ringa en kompis och fråga om vi ska träffas för en promenad.
Gjort en lapp som jag satt upp på väggen där det står: "Gör något varje dag för att odla, nära, utöka eller bara behålla mina vänner". Den var en riktigt bra, för det sista man behöver när man mår dålig är att vara själv med sina tankar. Dessutom får man ju riktigt dåligt samvete när man inte orkar svara när vänner hör av sig eller att man konstant tackar nej när dem vill träffas.

Så, mycket text där men jag ville dela med mig utav hur jag tänker och vad jag gör för att försöka må bättre. Förhoppningsvis kanske någon annan därute blir inspirerad?