Jag ska nu redogöra för anledningarna till att den västerländska traditionen är bättre än den österländska.
Det hela har att göra med perfektion och problemet med att eftersträva den. I österlandet har man ofta sökt perfektion, oftare än i väst. Det har att göra med att den österländska traditionen paradoxalt nog har legat närmare sanningen än den västerländska. Det har funnits möjlighet helt enkelt för folk i österlandet att eftersträva perfektion.
En av de viktigaste delarna av det är tidsperspektivet. Där västerlandet har en linjär tidsuppfattning har österlandet en cyklisk. Detta i sig borde göra österlänningarna mindre stressade. De kan ju konstatera att saker kommer igen och att verkligheten har en passerande natur vilket inte är lika pressande som om man antar att vi befinner oss i den enda historien och att det gäller att märkas här och nu.
Den cykliska tidsuppfattningen är ju även mer sann än den linjära, men här är min poäng att det är just genom sin osanning som den västerländska får oss att komma närmare varat. Västerlänningar blir mer tvungna att uppfinna saker i stunden och blir därmed mer nära skapelsen eftersom de saknar perfektionens hägring att sträva efter.
Det är en paradox. Det är just för att den cykliska tidsuppfattningen ligger för nära sanningen som illusionen om perfektion uppstår. För perfektion är inget annat än en illusion. Det kan inte finnas annat än momentan och tillfällig perfektion i skapelsen. Att tro att man kan finna ihållande perfektion är ett stort misstag som leder en helt fel.
Det är det som är det stora misstaget i buddhismens och med nirvanaiden. Detta perfekta tillstånd som beskrivs där hör inte till skapelsen och livet.
Slutsatsen är alltså att det var genom att frångå sanningen som västerlandet kom nära den i det att västerlandet räddades från att utsättas för den förhäxande iden om perfektion.
Det hela har att göra med perfektion och problemet med att eftersträva den. I österlandet har man ofta sökt perfektion, oftare än i väst. Det har att göra med att den österländska traditionen paradoxalt nog har legat närmare sanningen än den västerländska. Det har funnits möjlighet helt enkelt för folk i österlandet att eftersträva perfektion.
En av de viktigaste delarna av det är tidsperspektivet. Där västerlandet har en linjär tidsuppfattning har österlandet en cyklisk. Detta i sig borde göra österlänningarna mindre stressade. De kan ju konstatera att saker kommer igen och att verkligheten har en passerande natur vilket inte är lika pressande som om man antar att vi befinner oss i den enda historien och att det gäller att märkas här och nu.
Den cykliska tidsuppfattningen är ju även mer sann än den linjära, men här är min poäng att det är just genom sin osanning som den västerländska får oss att komma närmare varat. Västerlänningar blir mer tvungna att uppfinna saker i stunden och blir därmed mer nära skapelsen eftersom de saknar perfektionens hägring att sträva efter.
Det är en paradox. Det är just för att den cykliska tidsuppfattningen ligger för nära sanningen som illusionen om perfektion uppstår. För perfektion är inget annat än en illusion. Det kan inte finnas annat än momentan och tillfällig perfektion i skapelsen. Att tro att man kan finna ihållande perfektion är ett stort misstag som leder en helt fel.
Det är det som är det stora misstaget i buddhismens och med nirvanaiden. Detta perfekta tillstånd som beskrivs där hör inte till skapelsen och livet.
Slutsatsen är alltså att det var genom att frångå sanningen som västerlandet kom nära den i det att västerlandet räddades från att utsättas för den förhäxande iden om perfektion.
