Vad är allting? Existerar det ens egentligen?

Kanske är det så för att det inte finns någonting att bevisa. Allting existerar inte. Vi existerar inte.

Det var så jag menade, att vi inte kan bevisa något överhuvudtaget i denna värld egentligen.

Jo men det är ju det som är grejen, vi kan ju bevisa saker och ting genom observationer och mätningar. Det är ju det som är hela mänskligheten egentligen, våran kreativitet och våra matematiska förmågor.

Skulle man födas om som något annat , eller säg att man skulle reinkarnera till en fågel till exempel så skulle man säkerligen inte minnas något av sitt liv eller leverne eftersom djurets medvetande inte är lika stort som en människa som har minneskapacitet och så vidare.

Så vi kan alltså mäta och samla information och byta information med varandra, precis som datorer...
Och eftersom vi gör våra beräkningar i hjärnan som en dator så tror jag ganska mycket på holografiskt universum teorin och flera dimensioner som lagrar information.

Våra medvetanden kanske baseras på ett universellt språk och ju högre IQ'n eller intelligensen är i den livsformen desto mer avancerat blir livet? Kanske finns livsformer som lever i en suverän symbios med naturen på den planeten och kan kontrollera andra varelser med bara tankarna?

) hehe gillar att filosofera!

Vad tror ni andra då? Att ett djur ens minns sitt liv i livet i slutändan? Vi som människor vi är ju tydligen ensamna om som däggdjur att veta att vi kommer att dö till slut, vet att elefanterna sörjer sina bortgångna mer än andra i varje fall.

Livet som en insekt eller en myra tror jag definitivt är så simpelt att de inte kommer ihåg något av sina liv...

Mer och mer tyder ju på att våra ögon snarare är projektorer än receptorer. Världen, universum, finns i vårt kollektiva medvetande, ingen annanstans. Läs om biocentrism, kvantfysik, eller varför inte Eckart Tolle - allt mer, både inom vetenskapliga och andliga läror, pekar på att vi skapar vår egen verklighet. Medvetandet är inte en produkt av universum, tvärtom, universum är en produkt av vårt medvetande.

Det kan även ses så här: Det kända är en produkt av medvetandet; medvetandet är en produkt av det okända. Endast de okända är verkligt, och det okända är det som medvetandet färgar med färgen 'känt'.

Universum som sådant kan liknas vid ett grafisk användargränssnitt i ett operativsystem. När du ser ett träd är det som att se en ikon på skrivbordet; är ikonen verklig? Ja, men också nej. Ikonen har ingen egen extern existens, utan är ett uttryck för någonting som inom användrgänssnittets ramar är fullkomligt okänt.

Det centrala som gör att vi tolkar vår hjärna som en receptor snarare än en projektor är upplevelsen av tredimensionellt djup. Där kan analogin av ett hologram vara användbart; informationen av djupet i sig samt 'objekten' som separeras av det upplevda rummet bor i det tvådimensionella.

Separation och avstånd skapas här och nu, i mig, i dig, i oss. 'Här och nu' är en plats vi alla delar; på samma sätt som när höger och vänster hand båda kollapsar ihop i det enhetliga objektet 'kroppen'. Den ena handen känner inte vad den andra känner, och jag ser inte vad du ser, men det varken händerna som känner eller vi som ser. Kroppen känner, det okända ser; det okända både känner och ser. Och det är vad vi är.

Vi ser mer än gärna luften och 'rummet' som någonting som separerar oss och objekten, snarare än någonting som binder allt samman. Men vi kan få nya perspektiv på detta; säger vi t ex att vattnet separerar vågorna i havet, eller är det vattnet som binder allt samman till ett enhetligt mönster?

Då kan man sedan fråga sig: Okej, vad är den totala verklighetens motsvarighet till 'vattnet' i ovanstående analogi? Det okända. Det som ligger bortom språkets och sinnenas lilla låda. Behöver vi klassificera det? Behöver vi göra det känt? Finns det något universellt 'problem' som måste lösas? Antagligen inte. Livet är inte en fråga, och det är inte ett svar; livet är rörelse och förändring. Rörelse av vad? Förändring av vad? Ingenting, det är förändring och rörelse oberoende av substans, objekt, eller subjekt.

Problem uppstår först när vi försöker ifrågasätta 'universum' utan att först ifrågasätta den som ifrågasätter. Ifrågasätter vi den som ifrågasätter tenderar frågorna att dö, då själva ifrågasättandet tappar all mening när den som ställer frågan inte längre ses som en isolerad entitet; den som ifrågasätter är själv ett mönster i det som ifrågasätts.

Frågor, ord, tankar, och språk, är lika mycket en rörelse i 'universum' som vinden, jordens rotation, och solens sken. Och all rörelse uppstår spontant: Lungorna rör sig utan att du behöver arbeta; hjärtat slår utan att du behöver arbeta; jorden roterar utan att du behöver göra någonting. På samma sätt kommer tankar och sinnesintryck, utan att du behöver göra någonting.

Det är när vi identiferar oss som 'den som tänker', och därmed som tankeprocessen, som vi fastnar i språkets fälla. Språket finns där som ett verktyg för rörelse, för kroppens fortlevnad. Precis som magen smälter maten för att kroppen ska fortsätta, så producerar hjärnan tankar för att magen ska få mat. Övriga tankar och mentala pussel är oviktiga, men vi höjer dem till skyarna i hopp om att fastställa vår identitet som 'den som tänker'.

Jag säger inte att vi inte tänker, men vi är 'den som tänker' lika mycket som vi är 'den som slår hjärtat', eller 'den som roterar jorden'. Alla gror ur det okända, och mönstret utvecklas spontant.

Kanske, kanske inte. Jag vet ingenting.

Nee kanske inte men hänsyn måste tas till alla de människor som ännu befinner sig mitt i inlärningsprocessen av vad ordet bevis betyder.