Ni som mår psykisk dåligt och bor hos föräldrarna,hur har ni det?

Hej.

Ni som mår psykisk dåligt och bor hos föräldrarna, hur har ni det där hemma?? Blir det för mycket för föräldrarna ibland att de får utbrott och gnäller på er?? Vad gör de för att ni ska må bättre??

Godkväll.

Nu är det i och för sig några år sedan jag bodde hos mina föräldrar, men bidrar ändå. För det mesta accepterade mina föräldrar att jag alltid ville vara ensam, att jag inte orkade mycket och så. Men ibland skar det sig, speciellt med min far. Han resonerade som så att det var bara att rycka upp sig, det kunde inte vara så farligt. Tror det var en kombination av att han var allmänt konservativ och att han inte ville se hur dåligt skick jag var i. Mamma tog det bättre, hon gjorde i alla fall något, hon slog sig blodig mot skola och psykiatri. Vi hade våra duster vi också, men hon accepterade mina nycker på ett annat sätt, att jag bröt löften, ljög om vår jag var etc. Det de gjorde för att jag skulle må bättre var väl i princip att de, när de märkte att jag kanske hade en bättre dag, försökte få med mig på saker, helt enkelt uppmuntra mig.

Han hade ju rätt..
Prövade du någonsin hans råd eller bara avfärdade du dem för att du inte orkade ta tag i situationen?

Hej... Jag tycker det suger ap-kuk att bo hemma. Tyvärr kommer jag förmodligen göra det tills 2 år minst till. Det är bara att uthärda, vissa använder tyngre droger eller cannabis. Jag skulle försökt bara använda cannabis och alkohol när de verkligen behövs. Om man dricker/röker hela veckan och ibland inte als är det ok. Det kör jag på, ingen total krasch än.

Meeeeen vad vet jag? Jag är bara en dum jävla 18 åring

Hade han? I'll be damned, här mådde jag dåligt i många år, och sen hade jag bara behövt gå in på Flashback och ta till mig första bästa mediokra råd från en människa som inte vet vare sig ut eller in, så hade allt blivit bra. Så tokigt! För att svara på din fråga, ja, jag försökte "rycka upp mig". Det gick inte. Sedermera blev jag frisk, och det berodde då sannerligen inte på att jag "ryckte upp mig"...

Jag tror att du byggde upp en identitet om stackars dig som var sjuk men så till sist av för kraftiga externa orsaker kunde du inte längre hålla den vid liv. Så gör de flesta "psykiskt sjuka".

Är det så? Jag är med dig så långt att en psykisk sjukdom kan bli en identitet, men jag tror ändå att du generaliserar. Jag vidhåller att i mitt fall handlade det om en process för att bli frisk, inte att fasaden som stackars sjukt offer rämnade.

Nämen va kul att du är i farten igen och hjälper folk med ditt tvärsäkra vetande och livsvisdom.

Tvärsäker kan man aldrig vara men genuina och stadiga tips det ger jag och jag ser att han skriver jag oftare än en fjortonårig tjej.