Ta sig in på läkarprogrammet - realistiskt?

Hej!

Jag har börjat fjärde terminen på sjukgymnastprogrammet. Tyvärr känner jag att jag trivs halvdant, dels för att många klasskamrater är väldigt träningsintresserade och vi inte har väldigt mycket gemensamt, och dels för att jag känner mig mer intresserad av fysiologi o.dyl. Faktum är att det var som roligast precis i början av utbildningen då vi varvade fysiologi och anatomi, medan kurserna i sjukgymnastik tyvärr inte kändes lika intressanta, vilket är lite skevt i.o.m. att det är just det som programmet till stor del handlar om. Jag kunde alltså sitta sena vardagskvällar, i biblioteket, och läsa samt göra instuderingsfrågor i fysiologi, utan att det kändes segt. Hittills har jag klarat alla examinationer på första försöket, men passionen saknas. Sakta men säkert har känslan börjat smyga sig på, att jag kanske borde studera någonting annat, mindre mekanik/rörelseapparat-inriktat, och mer fysiologi/medicin-inriktat. Vi har haft patientmöten och det har hittills känts roligt och givande (bara tur att jag har träffat väldigt intressanta och öppna patienter?), så att möta patienter känner jag skulle vara roligt att fortsätta göra, men inom andra områden.

Läkare kommer ganska snabbt upp i tanken. För att bli behörig skulle jag vara tvungen att läsa (motsvarande) Matematik C och D; Biologi A och B; Fysik A och B; Kemi A och B. Ett tag extra på komvux, med andra ord.

Som arbetarklassunge ligger det dock en röst i bakhuvudet som säger att sådant där är bara för "pluggisarna". Jag är nog inte smartare än genomsnittet, så att komma in på betyg lär vara uteslutet (snitt ~13 från gymnasiet). I nuvarande läge har jag 1.5 på högskoleprovet (1.1 i KVANT och 1.9 i VERB). Möjligt att det skulle gå att höja något, men störst chans skulle väl i så fall vara Karolinska Institutets PIL-antagning (?).

En annan källa till viss oro är att jag numera är närmare 30 än 20 år gammal. Har även precis kommit ur ett längre förhållande, så är inte helt orimligt att det ligger i bakgrunden och spökar. Men det gör även att jag ju har en massa extra tid som skulle kunna läggas på ovan nämnda aktiviteter.

Studiemedel är förstås begränsat. Dock tror jag att det skulle kunna gå att lösa.

Någon annan i samma sits, eller som har varit i samma sits? Eller bara realistiska reflektioner och/tankar? Fyller på om jag kommer på något mer.

Att komma in på läkarprogrammet är förstås - jävligt svårt... Men det går.

Jag är ingen vansinnig optimist som förespråkar att kämpa in i det sista, om jag vore det skulle jag uppmuntra dig till att plugga som fan, gör högskoleprovet så många gånger du kan, sök till KI via den där PIL kvoten år ut och år in... För nån gång, kanske du klarar det.

Istället så tänker jag att, det är säkerligen sjudundrans många människor som vill bli läkare och kämpar stenhårt för det, men väldigt få lär lyckas. Skyll på gener eller gud eller vafan: alla som vill kan i alla fall inte bli läkare. Att tro att man är den där enskilda procenten som lyckas, ter sig till mig vara någorlunda önsketänkande, även om detta tänkande förstås genererar ett antal fantastiska yrkesutövare inom samtliga yrkeskategorier, och är ännu ett resultat av det optimistiska samhället vi lever i. "Alla kan så länge man vill! Kör hårt!" osv osv... Nej för fan, alla kan inte oavsett hur mycket man vill.

Låt dock inte mig hindra dig från att uppnå dina drömmar. Om du verkligen brinner för läkaryrket, och inte vill dit för statusen och pengarna, kör hårt. Handlar det om pengar och status, finns det nog andra vägar att gå, som inte kräver att du höjer ditt HP-resultat.

Oavsett vad så, gör något annat än sjukgymnast i alla fall, om det är så tråkigt som du säger. Finns det inga andra yrkeslinjer som innehåller de ämnen som du är intresserad av? (som ger jobb...)

1.9 på verbala är fan inte dåligt dock, gratulerar.

Med tanke på att du gillar anatomin och fysiologin mer än de andra delarna av programmet som du läser just nu så är läkare kanske mer lämpligt för dig än sjukgymnast/fysioterapeut. Det gäller ju att ha ett intresse för bl.a. dessa saker om man ska bli läkare (om inte så lär man inte trivas som läkare...).


Angående behörigheten så räcker det om du läser ett s.k. basår på universitetet, istället för att läsa allt på komvux. CSN-veckorna för ett basår på universitetet dras från den gymnasiala kvoten i ditt CSN-konto, då det faktiskt handlar om gymnasiala kurser.


Dina möjligheter att höja ditt högskoleprovresultat och därmed komma in på Läkarprogrammet via HP-kvoten ser jag som goda, med tanke på att 1.1 på den kvantitativa delen är inte särskilt högt. Enligt min uppfattning är det enklare att höja sig på HP:s kvantitativa del (genom att studera matematiken och kvantitativa uppgifter) än att höja sig på HP:s verbala del (genom att t.ex. bygga upp ett tillräckligt ordförråd - det tar faktiskt tid och är jobbigare).

Vid antagningen för HT2015 kunde man bli antagen med ett HP på 1.70 för Läkarprogrammet vid Örebro universitet, medan gränsen låg på 1.70 för Umeå universitet. Det innebär att du behöver höja dig till 1.5 (helst 1.6) på kvant-delen på HP, samtidigt som du sätter 1.9 på den verbala.

Tidigare har det funnits en speciell antagningskvot vid Umeå universitet för folk som har läst högskoleprogram som t.ex. biomedicinsk analytiker eller sjukgymnast. Vet dock inte mycket om den antagningskvoten.



Och angående tankarna kring din ålder och att du ser dig som en "arbetarklassunge" kan jag bara säga - vid t.ex. Läkarprogrammet vid Uppsala universitet går det över 100 st personer i varje klass. Det finns alla möjliga personer i varje klass - personer i olika åldrar, med olika erfarenheter och politiska åsikter. Idag finns det knappast nån stereotyp personlighet för Läkarprogrammet.


Angående studiemedel finns det flera sätt att klara sig ur den problematiken, främst genom att bara ta ut 75% CSN per termin, så att veckorna räcker lite längre än om du tar ut 100%. Om du går med i MSF redan under första terminen har du möjlighet att kostnadsfritt (vad jag förstår) få nån slags hjälp med studiemedel om CSN-veckorna tar slut senare under utbildningen.


... och sen är ju faktiskt Läkarprogrammet ett program för pluggisar, tro inget annat