Isobel Hadley-Kamptz, Maria Sveland och Behrang Miri. Även om de inte har varit så ensidigt fixerade på just flyktingfrågorna och den senaste tidens kris, har de gjort framstående insatser under många år för att sälja in attityden: om du sitter på det Goda så är det helt okay att vägra ta debatten om det du säger - men desto mer effektivt att skjuta på budbäraren i alla lägen. Man kan bara agera som en drottning, som inte får ifrågasättas - en hållning som Sveland har praktiserat under flera år med gott resultat. Givetvis har både Åsa Romson och Zara Larsson lärt sig av detta.
Behrang Miri ska förstås dessutom ha en medalj för Tintingate, men han var verksam i "blattefrågor" långt tidigare. Trots att han ingalunda kommer från förorten.
Isobel och Maria Sveland har också jobbat hårt under många år för att etablera bilden av att hedersvåld är en fråga som handlar om *män*, om patriarkatet, men däremot inte har någonting med kulturella normer eller vissa av Mellanösterns kulturer att göra. Som stopper mot en diskussion om gängvåldtäkter, omskärelser, klankultur m m har detta varit en ovärderlig insats.
(Isobel har också med kraft hävdat att det är skamligt att alls diskutera volymer eller att ifrågasätta baaaaarn, jag måste kolla upp på twitter om hon har några synpunklter på den nya F-uppgörelsen).