Hur kan man vara så dum??? (gick med på att flytta långt bort)

29 år, fick för 3 månader sedan mitt första barn. Innan jag blev gravid gick jag med på att flytta 90 mil från min grundfamilj (innan bodde vi «bara» 50 mil bort) till hans hemplats. Ångrar det så sjukt mycket. Var tveksam innan flytten men tänkte hur illa kan det bli? Jo det ær illa, helt jävligt. Har bott här innan och fattar inte hur jag kom på tanken att flytta tillbaka. Känns som jag gått 5 år tillbaka i min utveckling. Vill verkligen INTE bo här. Det är avsides och långt hem. Just nu är arbetsmarknaden kass och bostadspriserna sjunker snabbt. Vi köpte såklart vårt hus på topp så förlorar mycket pengar om vi skulle sälja. Jag ångrar också att jag inte sökte en utbildning jag drömt om länge (kan endast ta den och jobba som det i Sverige- bor i utlandet).
Jag kan inget göra åt allt detta. Min sambo vill absolut inte flytta tillbaka (han hatar den platsen lika mycket som jag hatar den nya). Bor i utlandet så är fast här i 18 år till dottern ær myndig. Jag förstår inte hur jag kan ha varit så dum.
Min kille ær världens snällaste så jag tycker ju synd om honom med- först går jag med på en flytt sen ångrar jag. Schysst liksom. Jag ær världens sämsta människa. Orkar nästan inte gå upp på morgonen, gråter varje dag. är riktigt nere.
Har liksom kommit till innsikt att jag haft kille non-stop sen jag var 17. Alltid gjort som dom velat/drömt om istället för att tänka på vad JAG vill. Och nu är det för sent. Jag tar ju inte min dotter bort från pappan, hon ska ju inte straffas för att jag är dum i huvudet. Och han är världens snällaste pappa.
Men jag fattar bara inte hur jag kan ha gjort så dåliga val…Jag skulle bara flyttat hem…

Det finns inget som stoppar dig att flytta till ett annat land bara för ditt barn inte har fyllt 18 år.

Men sedan undrar jag, vad är det egentligen som har hänt?
Vad exakt är det som är så dåligt där du bor nu, förutom att det är långt "hem", även fast det är ditt hem nu...?

Jo før jag kan ju inte åka från mitt barn. Och mitt barn stannar hær. Pappan vill ju inte flytta och jag kan ju inte "straffa" pappan genom att ta hans barn och flytta..

Jag ær trøtt på staden før att jag har bott hær i 8 år. Det finns bara denna staden och vill man någon annanstans måste man flyga. På slutet av dom 8 åren kænde jag att nej jag vill inte bo
hær och nær jag flyttade sist tænkte jag "aldrig igen". Nær det var prat om att flytta hit igen romantiserade jag staden men nær jag ær tillbaka kænner jag nej usch hær vill jag inte vara.

Det ær før långt borta, kan aldrig ta bilen och åka hem spontant till mamma och pappa. Genom att bo hær kænns det som jag "offrar" allt. Min man har næra till sin familj, skitbra jobb och vænner. Min dotter kommer træffa sin mormor och morfar bara några ganger i året. Kændes så ensamt att få barn hær.

Poængen ær att jag vill inte att detta ska vara "mitt hem". Jag ångrar mig så otroligt mycket. Blir en jættenegativ person och riktigt deppig. Innan kunde jag ju bara tagit tag i min situation och fixat den och flyttat. Det kan jag ju inte nu nær jag fått barn.

Jag ær mest sur och ordentligt nedstæmt før att jag kænner att jag aldrig lyssnat på mig sjælv och vad jag vill. Och nu nær jag vet vad jag vill ær det førsent...

Hur hanterar man detta? Jag klarar inte dølja min mistrivsel utan førstør sakta men sækert min relation till sambon før att jag ær så ledsen øver att bo hær.

Jag ser vad du menar.

Det du måste göra är att prata med sambon om detta, hur du känner med mera, utan att ni börjar bråka. Det bästa är om ni båda lyssnar på vad ni har att säga.
Jag bor också långt ifrån mina föräldrar och kan bara se dom en gång per år, så jag vet hur det känns. Den känslan kommer att försvinna sen, det kan jag lova dig. Hemlängtan eller längtan av att bo närmare ens familj kommer minska med tiden, det är i början den är som värst.

De negativa poängen är att det är långt ifrån allt, du kan inte träffa din familj så ofta som du vill. Vad är de positiva sakerna? Din man tjänar bra på sitt jobb, vad mer?

För att du själv ska må bättre så måste du tills vidare hålla kontakten konstant med familjen, över Skype till exempel, så att du får se deras ansikten och känner dig närmare än vad du är. Det hjälper otroligt mycket.

Sainsburys har rätt, du måste prata med din sambo om detta. Du säger att han är en fin och bra kille och att du begick ett misstag som fann dig i en flytt, inte att han tvingade eller pressade dig på något sätt som kröner honom till rövhatten i eländet. Om han nu är en fin kille förtjänar han din ärlighet och en chans att kompromissa fram något ni båda kan må bra i. Att du vantrivs och att det går ut över er relation utan att du öppnar upp om anledningen och hur allvarligt det är är inte rätt mot honom, han förtjänar din ärlighet.

Hur ni ska lösa det rent praktiskt är svårt såklart men du vill att han ska må bra och han vill säkerligen att du också ska göra det. Kan ni ha hem på båda håll och t ex bo halva året nära din familj och då hyra ut hemmet nära hans och vice versa? Eller att du flyttar tillbaka och att barnet "pendlar" mellan er med halvårs- eller kvartalsintervaller med tanke på avståndet?

Du är inte världens sämsta människa!! När man bestämmer sig för en flytt har man teorier om hur det kommer att vara och hur man kommer att reagera på allt som är annorlunda... När man bott där ett tag och semesterkänslan gått över så får man sin riktiga reaktion... Det är inte konstigt. Jag har faktiskt varit i en jämförbar situation som du och det slutade inte så bra. Så här i efterhand tänker jag att jag kanske kunde ha trivts utomlands om jag bara haft mer sysselsättning utanför hemmet. Du kommer att glida in i en depression om du inte företar dig något och tar nya tag, med något eget utanför familjen. Något som bara är ditt. På allvar tror jag det kan hjälpa, för annars är du ju fastlåst hemma med dina egna ledsna tankar. Kolla in volontärarbete och se om din svärmor och svägerskor vill vara barnvakt lite... Betala så klart och snacka igenom det med din kille, men din trivsel är viktig och han borde prioritera allt som kan göra dig lyckligare på det nya stället.

Nu är ju tärningen kastad, så det är väl lika bra att rulla upp ärmarna och börja göra det bästa av situationen.

Du säger att du fick barn för tre månader sen? Är du säker på att du inte har förlossningsdepression? Även om så inte är fallet är det en enorm chock att få sitt första barn och man kan känna sig enormt låst som mamma i början, särskilt om du ammar. Att det känns så just nu betyder inte att det kommer kännas likadant de kommande 18 åren.

Jag tror knappast att hela lyckan i livet ligger i platsen man är bosatt på. Det är du som läser allt som känns jobbigt i livet just nu i att du inte är nöjd med var du bor. Börja istället att fundera på vad du brukar må bra av, vad du tycker om att göra, och fundera på vilka sätt du kan ordna detta på din nuvarande ort.

Tack før alla goda råd. Har pratat med min sambo nu. Han førstår allvaret och ær jætteledsen. Vi har det sjukt dåligt just nu.
Han sæger att framtiden måste visa vad som hænder. Men just nu kan vi inte flytta på grund av praktiska orsaker såsom han har précis børjat i nytt jobb, vi har précis køpt hus som vi kommer førlora pengar på osv. Jag frågar honom om nær blir dessa saker "bra nog" till att vi kan flytta men det sæger han att inte vet. Han sæger att han ær øppen att flytta till Sverige någon gang men vet inte nær. Jag tycker han ger vaga svar och vill egentligen att han ska sæga att mår du så dåligt flyttar vi nu, allt før dig. Men han tycker jag ær lite realistisk. Och frågar mig om saker blir bættre om vi flyttar en plats dær HAN inte trivs? Och det blir det såklart inte..
Jag ær bara så sjukt ledsen, har satt mig sjælv i en fruktansvær situation. Vi har inga andra alternativ att flytta till nu eftersom han inte vill flytta tillbaka till dær vi var innan.
Førhållandet ær KASS pga jag ær så ledsen. Bollen ligger hos mig kænns det som. Det ær jag som har "førstørt" och det ær jag som måste ta mig samman før att vi ska kunna lappa ihop det. Men jag ær så sjukt ledsen øver de val jag har tagit, særskilt nu nær jag inte tycker att han ær "villig" att gøra samma sak før mig. Min kærlek før honom førsvinner liksom.

Jag tycker det låter som att du har en depression, troligtvis en förlossningsdepression.

Det är inte normalt att på det sättet som du gör anse att bara en bostadsort innebär en "fruktansvärd situation" och att du vill att ni ska fly från platsen som om ISIS var i antågande och släppa er ekonomi åt helvete för detta. Du är inte realistisk, och det beror antagligen på att du inte mår bra just nu, att du inte har rätsida på livet just nu. Han säger ju att han visst är villig att flytta till Sverige för att du ska må bra, men går inte med på att ni ska kasta hela liv överbord utan att hitta rimliga lösningar först.

Sök hjälp hos vården istället. Det kan säkert vara så att det bästa för er blir att på sikt flytta tillbaka till Sverige. Sikta på att det ska bli så längre fram. Men just nu låter det inte som att du resonerar på ett stabilt och välfungerande sätt, utan det låter som att du mår akut dåligt och som du precis fött barn är den troligaste förklaringen på det att du drabbats av förlossningsdepression, som är vanligt förekommande och drabbar många.

Jag kan relatera till hur du känner, jag var i liknande situation själv.
Jag fick min dotter i Spanien, ingen familj förutom min sambos och det var jobbigt.

Att jag hade en depression sedan innan gjorde nog inte saker bättre och jag vantrivdes något så fruktansvärt. Jag ville flytta, in till stan eller hem till Sverige.

Nu nästan 3 år senare så bor jag kvar, vi har visserligen separerat men jag fick det att fungera.
Jag äter sertralin, har mejlkontakt med min terapeut i Sverige och gör det bästa av situationen.

Jag håller med övriga råd du fått; prata med din man/sambo, samtalsterapi nån gång i veckan och sen är det mycket inställning som spelar in!

Sen är det viktigt att komma ihåg en sak; och det är att allt löser sig, på ett eller annat sätt.

Tack. Jo ett litet slæng av depression kan det nog vara. Men det ær mer æn en "bostadsort". "Bostadsorten" betyder att jag ær 140 mil bort från min familj. Kan aldrig køra bil hem. Ska jag flyga hem spontant en helg kostar det 4000 kr. Blir ænnu dyrare nær min dotter blir ældre. Jag har heller inte mulighet att vidareutbilda mig till det jag jag vill (måste vara i Sverige då).Så det handlar mycket om att jag kænner mig "fast" i en situation. Det stressar mig. Inte bostadsorten bara..

Visst, men just precis nu är det väl inte aktuellt med utbildning ändå eftersom du är mammaledig, och det låter som att ni hade förlorat mer än 4000 på att sälja huset och att din man säger upp sig?

På dig låter som att du vill slänga ner tre trosor i handväskan och springa till närmaste buss ungefär. Och som att du tycker att din man ska ha förståelse för och gå med på att ni flyttar idag, typ. Jag kan förstå att din man som inte befinner sig mitt i en hormonstorm inte kan tänka sig att kasta allt överbord när ni nu har ett litet barn att ta ansvar för dessutom. Ofta känner män plötsligt ett större ansvar för ekonomin/familjens försörjning när det kommer barn in i bilden, från hans perspektiv är det antagligen vansinne att sabba ekonomin som ska försörja ert barn för att du "känner dig fast".

Förutom att söka hjälp hos vården så försök sätt dig ner och gör en realistisk plan att presentera för din man. En realistisk plan om hur ni ska kunna finansiera en flytt hem, hur ni ska lösa det med husförsäljningen för att inte ekonomin ska haverera, var ni ska bo och hur tidsplanen ska se ut med din utbildning och när du ska kunna börja jobba för att bidra till försörjningen. Kan du visa en realistisk plan med budget för hur ni ska försörja er och så vidare så är han förhoppningsvis mer villig att lyssna och diskutera.