Hur bli forskare inom psykologi?

Psykologer måste göra ett "lärlingsår" för att få sin legitimation. Detta har ingenting med en kandidatexamen i psykologi att göra, i synnerhet eftersom man inte blir psykolog av att läsa fristående kurser.

De skiljer sig ganska mycket åt när det gäller vad som läses på de olika universiteten. Tydligen är Mittuniversitetet bland de mer forskningsinriktade, de läser totalt 30hp forskningsstatistik under fem år, det vill säga en hel termin statistik totalt för att ge eleverna en god grund till forskning. Jämför detta med här i Umeå där vi bara behövde lära oss om T-test... Vidare så är de såvitt jag vet de enda som måste skriva både en c-uppsats och D-uppsats. Verkar skitjobbigt

Jag går i samma tankar som du och kanske kan ge lite input hur jag förstått att det fungerar.

För det första så krävs det inte att vara legitimerad psykolog för att få en doktorandplats, som någon skrev ovan.
Sedan så finns det fristående kurser i psykologi på UU, inte bara programmet.

Själv har jag pluggat Psykologi I och II på SU och är nöjd. Bra nivå, vetenskapligt förankrat, inget "flum" (haft dålig upplevelse på ett annat universitet). Mycket statistik (7,5 poäng i II och 15 p i III och ännu mer på masterprogrammet). Så jag kan rekommendera att studera där.

Den stora skillnaden i upplägget mellan fristående kurser i psykologi och psykologprogrammet är att fristående kurser ofta har mer statistik och forskningsmetodik mao torde man blir mer föreberedd för forskning (rimligt eftersom psykologprogrammet ju är inriktad på att jobba praktiskt). Men det kan säkert skilja sig från olika universitet så gå in och kolla upp kursplanerna och jämför. Välj också det universitet som bedriver mycket forskning inom området du vill forska i! Såg att du nämnde Milgram, är det då socialpsykologi du är intresserad av antar jag? Då är kanske inte KI det bästa valet eftersom de är mer neuro/biologiskt inriktade. Förresten har de bara programmet ändå.

Tror dock inte det är helt fel att söka psykologprogrammet även om man vet att man vill forska... Då har du möjligheten att både jobba praktiskt med psykologi på många olika sätt (alla psykologer jobbar inte med terapi) OCH forska. Jämfört med att ta en kandidat och master i psykologi. För vad gör man om man av olika anledningar inte får en doktorandplats? Eller om man ändrar sig och inte vill forska? Vilka alternativ för jobb har man då med "bara en master i psykologi? Hur tänker du kring detta?

Börjar alltmer fundera på att försöka komma in på programmet istället, känns säkrare om forskningsdrömmen skulle gå i kras.

Om du vill bli forskare är väl KI ett bra val, eller? Har för mig att de satsar mycket på just forskning och sällan kliniskt arbete. Men de läser mycket neurovetenskap så om du har Milgram som förebild och vill följa hans fotspår kanske det inte intresserar dig så värst mycket. Men som sagt, få upp betyg/HP för att ta dig in i utbildningen först för att sedan följa den vägen. Tänk på att det tar väldigt mycket tid.
Lycka till! (Måste även säg att det jag skrev om KI bara är det jag har hört, så kolla upp de olika universitetens sidor och se vad de fokuserar på)

Psykologi II har 4.5 p statistik och 3 p metod, medan psykologi III har 5 poäng statistik, 5 poäng metod och 5 poäng 'Metodseminarier och vetenskaplig övning'. Det sistnämnda är bland annat en övningsuppsats man ska skriva.

Sen är rapporten på psykologi II iofs jävligt köttig och en del statistik där. Men sammantaget är det väl ca lika delar statistik och metod

Ja, det var lite slarvigt att skriva bara "statistik" men syftade på både statistik och metod. Det hänger ju litegrann ihop och det behövs kunskap i bägge om man vill forska. Kontentan var hursom att det är en hel del statistik OCH metod på SU