För er som min mins skulle jag göra ect behandlingar. Gjorde 63 stycken och det förstörde mig ännu mer. Jag skulle ge det en chans efter att jag gått igenom alla medicineringar som finns. Från Lyrica till Litium mm. Allt blev pannkaka. Hoppade till och med fallskärm för lite mer än två veckor sedan och blev glad i två dagar. Psykiatrin säger att de inte kan lösa mina problem längre. Jag ska acceptera att leva såhär och det har jag gjort men jag vill inte leva på detta vis. Igår gjorde jag i ordning allt och satte mig på knä och andades jätte fort och reste mig snabbt, satte tummen i munnen och försökte blåsa allt vad jag kunde sådär som man gjorde när man var liten för att svimma. Det funkade och kabeln runt halsen. Vaknade upp ett tag senare och trodde jag var död. Jag fattade inte att jag levde. Min vänster fot och vänster hand var obrukbara och smärtade något så förjävligt. Jag hade alltså lyckats göra det utan lidande innan. Felet var att kabeln som jag använde hade av min tyngd gått av. Måste ha hängt där en stund för jag hade tänt ett ljus där jag gjorde det, alltså i klädkammaren. Det var släckt och jag har världens blåmärke runt halsen. Nu har det gått tolv timmar sedan jag gjorde det och det sticker fortfarande i foten och den går inte att stödja sig på. Hade kabeln inte gått av hade jag inte ens vetat att jag lyckats och det känns som en framgång. Den jäveln gick inte av där jag hade knutit fast den kroken utan gick av i knuten runt halsen. Blir och leta efter något starkare idag.