Kan man öht titulera sig själv som ödmjuk?

Kan man öht titulera sig själv som ödmjuk?
menar det blir ju lite av en paradox där lr? tex alla svenska idrottsmän/kvinnor (utom zlatan) svarar ju alltid något i stil med "jaeeh, det är ju upp till andra att bedöma" på frågan om de upplever sig själva som ödmjuka/duktiga/ansvarstagande etc.

sen om man pratar med någon som man kanske inte känner så väl, något i stil med "jo visst vettu jag är en schysst, ärlig & lyhörd kille" då blir man helt plötsligt iaktagen ur ett helt annat perspektiv dvs ur ett suddigare & mer fördomsfullt okular, kanske på tiden att vi putsar våra okular, objektiv åxå för den delen.

är det helt enkelt den svenska jantelagen som bitit sig fast så hårt i oss?

nej, det är en självmotsägelse

men egentligen då skulle man ju inte kunna säga: "jag är duktig på blahblah" inte heller det omvända "jag är kass på blahblah" shit vad är det då som säger att man "talar sanning" när man säger något likartat om någon annan?

Det beror på hur du väljer att se på människan, är hon ett resultat av sina handlingar eller sina tankar?
Utomstående ser oftast bara till handlingarna och kan därför lättare urskilja vad man egentligen håller på med, vilka egenskaper man egentligen besitter.
Allt äkta tror jag kommer ur en omedvetenhet.

säger någon: jag förhäver mig aldrig. är det i sig en typ av förhävelse

ok menar du typ, en god gärning; är den god när avsändaren sänder ut en gärning, som sändaren tror ska upplevas som god av mottagaren lr när mottagaren upplever den mottagna gärningen som god, även om den sändes med ett motsatt uppsåt.

lr kan det inte kategoriseras som gott/ont förrän en tredje part tittar på systemet utifrån?

låt mig fundera, nu ska jag äta

Det kan man väl visst? Ordet "ödmjuk"s särställning beror ju på att det man hävdar genom att säga "jag är ödmjuk" innefattar att man inte hävdar positiva saker om sig själv hur som helst (förutsatt att man ser ödmjukhet som en postitiv egenskap).

jo det är klart att man "kan" säga det, men frågan är ju om det ger något till de som man säger det till. aha du menar att för mig själv "bra" saker kan man inte påstå, men neutrala lr negativa påståenden går fint? varför är det så (om det var så du menade?)

Edit: dialektala justeringar

Alltså, jag vill inte åt den egentliga sanningshalten i påståendet eller nått sånt, utan vad jag menar är att, att säga "jag är bra på engelska" kan inte i sig bli en paradox på samma sätt som "jag är en ödmjuk person". Att påstå att man är bra på engelska innebär ju inget ännat än att man anser sig vara bra på engelska (huruvida det är sant är ju rätt lätt att avgöra, men föga intressant för det jag menade). Om jag däremot påstår mig vara ödmjuk, har jag just brutit mot den beteendenorm som brukar förknippas med ödmjukhet, nämligen att man inte går runt och pratar om hur förträfflig man själv är.

men om man säger att man är bättre än harold pinter på engelska men strax visar att detta påstående inte är sant har man inte brutit mot någon norm då?
f_n vet om man inte skulle kunna säga att man är ödmjuk & vara det åxå precis till det ögonblicket man uttalat satsen. uttalandet i sig borde ju döda personens ödmjukhet, kan man lägga in en tids aspekt här, alla personer förändras ju.
ex är man ödmjuk & säger "jag är ödmjuk" upphör personens ödmjukhet en stund framöver, lr tills man säger "jag är en skit, hur kunde jag tro att jag var ödmjuk förut, men nu vet jag att jag inte är det" då blir man ödmjuk igen. får nog lägga till att det man säger måste personen i fråga anse åxå inte bara läsa från en lapp lr dyl.

Det jag vill komma fram till, är att just ordet ödmjuk, och det man påstår sig vara har en särställning jämfört med andra påståenden man kan göra om sig själv.

Säger jag "Jag är bra på engelska", kan det naturligtvis hända att jag ljuger, men själva yttrandet i sig har ingen annan innebörd än just den att jag anser mig vara bra på engelska. Att jag säger det (inte att förväxlas med vad jag säger), säger ju ingenting om huruvida jag faktiskt är bra eller dålig på engelska.

Säger jag däremot "jag är ödmjuk", har jag just gått emot själva innebörden i det jag säger. Det är inte ödmjukt att gå runt och påstå saker om sig själv, alldeles oavsett sanningshalten. Att säga att man är bra på engelska är kanske inte heller så värst ödmjukt (om det inte föreligger någon särkild anledning, såsom att någon frågade), men att säga "jag är bra på engelska", kan ju aldrig motsäga sig självt.

Däremot kan det självklart vara mer eller mindre sant, precis som ett påstående om att man är ödmjuk.

jag är ledsen men jag förstår nog inte vad du anser skillnaden vara mellan 1. engelska uttalandet & 2. ödmjuk ditot. visst 2. motsäger sig själv, men tänk om den som sa det faktiskt är medveten om att det är en självmotsägelse & dessutom har "papper på" att han/hon är ödmjuk.

tycker det verkar som den bakomliggande frågan är, som jag rörde om förut:
vad är en god gärning?
är den god när, avsändaren avser gärningen god för mottagaren, lr när mottagaren upplever den mottagna gärningen som god, även om den ev skickades med motsatt uppsåt.

vore man riktigt bedrövlig här skulle man kunna lägga till fler personers åsikter & göra någon form av demokratisk röstning, men demokrati är ju inte alltid "rätt".

kan inte någon "riktig" filosof (missuppfatta mig rätt) förklara hur, om det finns någon, definitionen för en god gärning ser ut.