Jag orkar inte mer

För mindre än två månader sedan dog min allra bästa vän. Ångesten blir bara starkare. I veckan dog också min partners syskon. Jag orkar inte. Hur kan två unga människor lämna just oss, på inte ens två månader. Den ångesten jag hade när min bästa vän dog har bara dubblerats sedan min partners syskon dog. Båda dog väldigt hastigt. Båda var innan 30 och ingen utav de var väntat. Dödsångest är så total. Ångesten och depressionen.

Jag har kontakt med psyk. Har blivit satt på sertralin.. Jag har haft det förut. Det är insättningssymtom. Jag har försökt förklara hur jag känner, att jag inte klarar av min ångest längre.. Jag klarar inte av insättningssymtomen nu.. Inte utan något att mildra dessa. Jag fick attarax (eller hur det stavas?), det hjälper inte. Haft lergigan innan men också sobril, som hjälpte men vågar inte be om det. Jag grät i telefon till min läkare, min ångest den är så illa att jag ibland inte vill leva. Det mesta är dödsångest också väldigt mycket typ existentiellångest, men samtidigt så vill jag inte dö. Jag vill bara må bra.. Jag känner mig så vilsen. Jag har barn så Jag är väldigt rädd för allt jag säger, jag vill aldrig förlora mitt barn. Jag Fungerar väldigt bra som förälder men inom mig dör jag.

Jag vet hur det känns. De vänner jag hade bäst kontakt med är många döda, vilket är ganska tragiskt då många dog innan de var 20.

Jag är helt död mentalt men fysiskt fungerar jag, kände som du gjorde en gång men nu känner jag ingenting. Den totala apatin kommer, försök bara hålla ut.

Du har något att kämpa för iaf.

Jag förstår att du inte måra bra och har en grov ångest. Ett tips är att ge det lite tid, många barn runt om i världen förlorar sina föräldrar och för att klara av sådana hemska situationer behöver man tid för att bearbeta ångesten. Förmodligen blir det bättre med tiden och försök sysselsätta dig med det som gör dig "glad" och se till att ha mycket att göra om dagarna för att få "mindre" tid över att tänka över det som har hänt.

Du behöver inte oroa dig speciellt mycket för att förlora ditt barn. För att ditt barn ska omhändertas enligt tvångsåtgärder krävs mycket. Bara för att du har dödsångest för stunden behöver det inte betyda att du är en dålig förälder, tvärtom kanske du är bra förälder. För att ditt barn ska omhändertas skall flera faktorer sättas in i en kontext och många rekvisit enligt § 2 LVU uppfyllas. Mitt råd är att öppna dig för psyk för att de ska kunna ge dig den bästa möjliga vården.

Hoppas du lär dig att leva med situationen och kan återgå till en "normal" vardag.
Må bäst

Har du berättat allt detta för läkaren?e

Men ja, användaren ovanför makes sense

Om din partners syskon nyligen gick bort är du din partners närmsta axel att stödja sig på.
Du måste finnas där för honom/henne på samma sätt som denne antagligen fanns där för dig när din vän gick bort.
Jag kan garanterat säga att ni två kan ta er igenom allt och lite till så länge ni har varandra.

Det är det som är svårt att finnas för min partner. Jag är i ett helvete själv. Men vad är oddsen att vi ska förllora två så nära människor för oss. På inte ens två månader.
Hur man klarar man av en sådan sak? (ingen av oss har levt i Några missbrukarkretsar)

Beklagar sorgen. Förstår att du är ledsen men jag tänker att tabletter och medicin kanske inte alltid är det bästa, utan du kanske skulle prata med någon? Få utlopp för tankar och sorg.

Jag hoppas att framtiden bär med sig ljusare stunder för dig.

Jag går redan på samtalskontakt.

Jag vill bara bli av med min ångest. Den är olidlig. Hade jag inte varit så rädd för döden så hade jag tagit mitt liv för längesen. Men psyk skriver bara ut ssri. Och jag orkar inte med insättningssymtomen. Jag orkar inte att må ännu sämre en vecka eller flera. Jag har haft det förut så jag vet..

Jag har ingen som förstår heller. Hon dog psyk kan köra upp sina attarax i röven. Jag har testat lergigan, attarax och theralen.. Ocsacand förut.. Vågar jag be om det utan att låta som en pundare? Jag är för feg för att stå upp för mig själv. Men jag orkar bara inte mer..

Jag vet såklart att medicin inte är en långsiktig lösning men just idag behöver jag någonting som kan dämpa det jag känner.

Beklagar det som hänt.


Men du? Det bästa kanske vore om du sökte upp någon stödgrupp för dem som mist någon? Det finns ju stödgrupper för allt möjligt :-)
Jag tror det är det bästa stödet du kan få och också den bästa förståelsen och som du kan hitta.
Man bör få prata med folk som har samma erfarenheter.
Prova att söka runt så kanske du hittar något?

Jo det är såklart en tanke. Tack!
Men jag har också tankar som ger mig extrema tankar. Tankar ingen i min närhet vet om.. Inte hemska så. Men hemska för mig att uttrycka. Ångesten kring dessa tankar, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill inte prata om dem. Jag vill inte "ge dem nytt glöd".. Egentligen är det en väldigt töntig grej för många.. Men jag kan inte hantera det. Jag har frågor hela tiden. Men jag vill inte veta egentligen.

Du måste få stöd, du måste få prata med andra i samma situation.
Jag vet ju nu inte var du bor någonstans så det blir svårt att söka åt dig, men kolla runt på nätet? Och kanske finns det något i din kommun och som har med sådant här att göra?
Och det finns även diakonissor man kan prata med och man behöver inte alls vara religiös för att prata med någon från kyrkan :-)
Men prata måste du få göra........... och då helst där man får det utan att man ska riskera att råka illa ut för att man i en svår sorg har helt normala tankar och känslor.
För det har du, det vågar jag nog påstå

Nu kom jag ju på det att det startat en självmordslinje. Har ingen egen erfarenhet av den men det kanske kan vara en idé att ringa dit och få prata av sig?
Mind är en ideell förening som arbetar för
psykisk hälsa och stöder människor i kris.
http://xn--sjlvmordslinjen-1kb.se/
De har öppet dygnet runt och numret är: 90101
Prova att ringa dit?