Cancer, anhörig

Nu har 4 försvunnit i cancer för mig. Hon tog mitt hjärta dock för jag såg hur hon mådde och vilken smärta hon hade under hela tiden jag var där.

Att hon vägrade morfin måste vara så starkt. Jag kan inte fatta att hon inte finns med oss längre.
Jag försöker leva som att hon fortfarande finns där och inte är död.

Livet känns tomt och hon var så go och omtänksam. Jag fattar inte att människor bara ska försvinna i denna elaka sjukdom.

Idag är hennes begravning. Hon ska ner under jorden. Jag hade en aning om att hon skulle dö.

Onsdagen kunde jag inte sova så väl. Jag såg henne framför mig så fort jag blundade. Hon stod där med sjukhuskläderna och barfota.
Varje gång jag blundade var hon där.

Torsdagen på eftermiddagen försvann hon och jag kunde inte ens sörja eftersom jag hade en viktig tenta.

Igår ramlade jag omkull på jobbet och grät så varenda människa hörde mig. Jag kommer aldrig mer se henne.

Hon lever bara i en annan värld nu.

Alla ni som förlorat någon i cancer. Tack för att ni delade med er. Jag beklagar er sorg.

Denna sorg försvinner aldrig utan lever in i själen.

Det värsta var nog att jag önskade att hon skulle dö för att slippa smärtan och alla sjukhus samt behandlingar.
Jag är glad att hon försvann trots att hon var ung.

Jag ska leva och minnas hur hon levde istället för hur hon dog.

Min pappa gick bort i bukspottkörtelcancer 2016. Den sista tiden, speciellt de sista 48 timmarna var värre än den värsta mardröm.

Jag grät både av sorg och av lättnad när han drog sitt sista andetag, äntligen slapp han genomlida denna tortyr. Hans mardröm tog slut, min fortsatte.

Än idag gråter jag panikartat flera gånger i veckan av saknad och sorg - och jag är 40 år gammal.

Cancer är det vidrigaste helvete som existerar.

Endast feminism är värre. (Milo).