Är ödestro samma som tro på determinism?

Om det finns ett förutbestämt öde så måste väl världen vara deterministisk? I båda fallen är det ju förutbestämt vad som ska hända till slut, av gudomliga eller fysikaliska orsaker, eller kanske rent av något annat(?). Vad som händer till slut går inte påverka.

Mitt svar är dock nej.

Notera dock att frågan här inte är om någon av dessa idéer är sann! Snarare handlar det bara om att reda ut begreppens mening!

Antag t ex att man har 52 lika stora och numrerade kulor i en låda, som skakas om ordentligt så att kulorna inte ligger i någon bestämd ordning. Utan att titta tar man sedan upp en kula ur lådan. Därefter kollar man numret, skriver ned det, och lägger kulan i en annan låda. Upprepa sedan detta med kula efter kula, ända tills alla kulor ligger i den andra lådan.

I detta fall är det uppenbarligen förutbestämt (ödesbestämt om man så vill) att man till slut kommer ha alla de 52 olika kulorna i den andra lådan. Men det finns ett enormt antal olika sätt detta kan ske på, närmare bestämt
52! = 52•51•50•49•...•3•2•1 = 8.0658...•10^67
kombinationer för i vilken ordning kulorna flyttas till den andra lådan.
Det är tänkbart att vilken ordning det blir också är förutbestämt, dvs om världen är deterministisk, men det är i alla fall inte samma sak som ödet att alla kort ska hamna i den andra lådan.

Man kan tänka sig att livet fungerar så här. Dvs att det finns närmast oändligt många olika vägar man kan gå, men lik förbaskat blir slutresultatet det förutbestämda. T ex om man blir gift och med vem och hur många och vilka barn. Och om när man ska dö. Angående döden kanske man har en föraning om att det är farligt att köra bil en viss dag så man tar bussen istället, varpå DEN är med i en olycka som man dör i.

Ursäkta om jag slår in en öppen dörr och att allt detta bara är självklarheter.

Nja, fatalism och determinism är inte riktigt samma sak. Det finns olika typer av fatalism samt determinism, men väldigt enkelt så kan man säga att enligt determinismen så kommer x att hända på grund av en kausal kedja y. Om y inte är fallet så kommer inte x att hända. Enligt fatalismen så spelar detta inte någon roll. Det vill säga, x kommer att hända även om y inte är fallet.

Enligt fatalismen så är det lönlöst att kontakta en doktor när du är sjuk. Är det bestämt av ödet att du ska bli frisk så kommer du att bli det oavsett om du kontaktat en doktor eller inte. Och är det bestämt av ödet att du ska dö så kommer du att dö oavsett om du kontaktat en doktor eller inte. Alltså är det lönlöst att kontakta en doktor. Enligt determinismen så hade du överlevt om och endast om du kontaktat en doktor. Alltså:

Determinism,

Kausal kedjan Y1 gör att du kontaktar en doktor, du överlever.
Kausal kedjan Y2 gör så att du inte kontaktar en doktor, du överlever inte.
----
Fatalism,

Fall 1: Om det är bestämt av ödet att du ska överleva, så medför detta att,

Kausal kedjan Y1 gör att du kontaktar en doktor, du överlever.
Kausal kedjan Y2 gör så att du inte kontaktar en doktor, du överlever.

Fall 2: Om det är bestämt av ödet att du inte ska överleva, så medför detta att,

Kausal kedjan Y1 gör att du kontaktar en doktor, du överlever inte.
Kausal kedjan Y2 gör så att du inte kontaktar en doktor, du överlever inte.

Man kan väl se det som att determinism innebär att hela universum är ödesbestämt. Vet vi slutresultatet så finns det bara en väg dit.

Är bara ett delsystem ödesbestämt så finns det däremot många kompatibla slutresultat och därmed många vägar dit.

Tack för input. Hittade också det här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Fatalism

Där resonerar de om förhållandet mellan fatalism, determinism, och predeterminism.

Men det är fatalismen som fascinerar mig. Som antytt i TS har mina funderingar en matematisk komponent. Skriver ev mer senare om det.

Jag delar Karl Poppers åsikt att kausal determinism är förenlig med existensen av hjärnor kapabla till vetenskap medan fatalism och predestinering inte är det. Om allt är kausalt determinerat av föregående händelser, möjliggör det hjärnor som kan lära sig av erfarenheter och empiriska data. Men om hjärnans slutsats är fatalistiskt bestämd oavsett kausal input, då är inlärning från erfarenheten och därmed testning av teorier omöjligt.

En klok åsikt som jag fullt ut delar. Allt för ofta hör man motsatsen, att determinism skulle göra det meningslöst att tänka.

Ja, men det är synd att många neurologer numera blandar ihop begreppen och förväxlar den välgrundade teorin att hjärnan styrs av samma kausala lagar som allting annat med påståenden om att medvetandet skulle vara till för att rättfärdiga förutfattade meningar och inte för att genom kritik generera förändring av antaganden.

Är det inte så att båda påståendena kan vara sanna?

Neurologiska experiment påvisar att hjärnan tar beslut innan vi blir medvetna om dem. Det talar för två olika processer. Först en omedveten beslutsprocess där vi tar beslut i realtid, sedan en återkopplande medveten process där vi återskapar besluten och utvärderar dem, för att ta bättre beslut nästa gång. Och om den första processen är strikt rationell så kan den andra vara hur komplex som helst. Även med fel och brister är det bättre än ingen återkoppling alls.

Det jag talar om är de som påstår att det skulle rättfärdiga besluten, vilket skulle innebära att inte känna igen dem som misstag och därmed inte heller lära av dem. Det skulle ha gjort vetenskap omöjlig, och dessutom varit ett slöseri med energi som inte skulle ha gjort någon evolutionär nytta. Märk skillnaden mellan att rättfärdiga och att kritiskt utvärdera.