Tappat all motivation och fart senaste året, vad händer med mig?

Kära flashback,

Har haft lite problem nu under det senaste året, och jag vänder mig nu till er visdom för att försöka få rätsida på det här. Kan väl även säga att det här ett ”burner”-konto, tycker inte att detta behöver förknippas med mig i övrigt. Nåväl, till saken:

Jag har under det senaste året upplevt obalans i mitt liv, eller vad man nu ska kalla det. Märker att jag har svårt att sätta det här i print. Jag har tappat motivation, enkelt sagt. Från klar himmel så har jag fått väldigt svårt att göra saker, att ta tag i och slutföra uppgifter oavsett hur stora eller små de må vara.

Ta bara en sån sak som att gå upp på morgonen, det är som att jag inte ens hör larmen. Snoozar utan att knappt vara medveten om vad som händer, för att sedan komma till medvetande 40min senare. Eller så lyckas jag stänga av larmen och vaknar sedan två timmar senare. På kvällarna kan jag (som nu) vara motiverad och verkligen känna att jag måste göra något åt situationen. Men, samtidigt vet jag att när jag vaknar i morgon så kommer mitt huvud vara fullsmockat av ull och jag kommer inte ha någon motivation att göra något alls. Hoppas bara att jag inte snoozar för länge så att jag missar min föreläsning.

Den här bristen på motivation återspeglas i alla delar av mitt liv, skoluppgifter, sociala tillställningar, hushållssysslor och träning. Jag skjuter upp saker, och sen blir jag stressad för att jag inte gjort det jag borde ha gjort vilket leder ner i nån sorts ond spiral. Mina studieresultat har sjunkit, men inte helt gått i botten, jag fungerar fortfarande men inte på den nivå som jag kan göra och har gjort tidigare.

Jag har tidigare funnit stort glädje i att till exempel skriva ett riktigt bra resultat på en tenta, och jag har pluggat för att kunna göra det. Nu? Meh. Det är allt jag känner inför det. Istället så läser jag, kollar på serier, lagar mat eller spelar datorspel. Total prokrastinering. Det värsta är att jag vet att mina känslor, eller snarare bristen därav, är orimliga men jag verkar inte kunna göra något åt det. Vissa veckor är bättre än andra, ibland lyckas jag uträtta massor av saker under en vecka för att sedan spendera två dagar med att sträckkolla serier och inte bry mig om ett skit.

Så, vad gör jag åt saken? Hur kommer jag ur det här? Varför kan jag inte bara bestämma mig för att bli mitt gamla motiverade jag? Kom igen nu Flashback, med all den kunskap och intelligens som gömmer sig här på forumet bland alla dödsknarkarrasistnazister så måste det finnas någon med svar. Det känns som att mitt liv står still, snälla hjälp mig att få det i rullningen igen.

/
NDSL

Depression?

Kanske? Har funderat på om det är det som är felet men hur vet man egentligen? Jag har aldrig haft någonting att vara deprimerad för tycker jag. Möjligen att jag skulle bli deprimerad nu då för att jag är deprimerad, eller hur man nu ska beskriva det.

Om jag är deprimerad. Vad gör jag åt saken?

har något annat i din miljö ändrat sig under det senast året?

Vi människor gillar ju omväxling, efter några år av tentaplugg vet man ju liksom hur det är ...

Sen är det ju så att du obönhörligen närmar dig slutet av din utbildning. Detta är ju en stor förändring av ditt liv. Prokrastrinering kan ju bero på att man skjuter upp saker som kan leda till förändring, i ditt fall klara tentor.

Många har ångest när utbildningen närmar sig sitt slut men ingen talar om det. Det är ett stort stresspåslag att växla från studier till arbete, "duger jag?", "hur skall det gå?", "kommer jag nånsin få ett jobb?" etc.. detta är någonting du delar med princip all på sin utbildning...

Beställ tid hos.din vårdcentral. Har du en depression kan de genom att göra en skattning av ett formulär som du får fylla i, se om du ligger i farozonen.
Be även att de tar ett sköldkörtelprov, HB, samt checkar av andra möjliga saker som har med ditt tillstånd att göra.

Jag själv har tappat all energi och har fått hjälp på olika sätt.

Du kan ha en formsvacka, som är vanligt bland studenter, men det tror jag kommer att lösa sig.

Lycka till.

Skicka PM om du vill

Jag är absolut ingen expert, men jag tror du har hamnat i en lite lättare typ av depression. Jag har själv haft det några gånger (inget farligt och inget att skämmas över) och mina tips är:

1. Försök komma ut och röra på dig. Träna. Styrketräning, löpning, bollsport, vad som helst. Fysisk aktivitet gör susen.
2. Träffa vänner och hitta på saker, även om du inte är sugen på det. Det har jag själv hört att man ska göra för att ta sig ur en depressionen. Ett av symptomen av en depression är att man inte har lust att göra saker, att man tycker att det är meningslöst, men ett botemedel ska alltså vara att försöka gå emot denna olust, så kommer man förhoppningsvis börja tycka saker är kul igen.
3. Varje gång du duschar, duscha kallt. Det är inget skämt, utan det är bevisat att det är bra mot depression.

Känner du att det inte går över är mitt tips att du uppsöker läkare. Det är normalt med psykisk ohälsa och således inget att skämmas över. Ett annat tips är att du talar ut om dina problem med någon nära vän som du kan lita på.

Jag gick till en läkare som konstaterade att jag var deprimerad, jag ville inte gå upp på morgonen och ville helst inte göra något alls på dagarna. Jag var trött, åt knappt något, ville inte prata med någon eller vara med mina kompisar! Tidigare älskade jag att träna och nu ville jag inte ens träna (vilket var väldigt olikt mig) Jag visste inte varför jag kände så här och det fanns ingen anledning till det heller, så jag fick gå till en psykolog varje vecka och bara prata. Jag skulle även tvinga mig själv att göra saker som jag tidigare tyckt var kul, tex träna, vara med kompisar osv.

Ett jättebra svar!
Är man i början av en depression, så kan detta hjälpa sig mycket.
Är man längre gången i sin sjukdom så finns det ingen energi till att göra det som är ens stora intresse.
Jag har djur som måste tas om hand om, mitt intresse, inte ens det som jag älskar finns på världskartan att orka med. Jag har fått lösa det ned fodervärdar.
Se till att du söker hjälp om det inte blir bättre.

Ska inte säga att det är depression, visst kan det vara nedstämdhet.

Du nämner att det mesta har för dig gått "spiktrakt" i livet, tills nu. Om jag förstår rätt.

Att man någon gång i livet hamnar i en svacka eller kommer att hamna är rätt så vanligt. Tycker inte att du ska bli för orolig, och tro att du tappar kontrollen. Att börja tänka negativt, kan få nedstämdhet att eskalera till depression.

Kan tyda på att man är i behov av förändring, att man befinner sig vid ett vägskäl, i behov av utveckling.

När det mesta gått på rutin, kommer de flesta människor sen vid ett vägskäl där det gamla börjar kännas meningslöst och inte längre lika givande, utvecklande.

För att få dig själv att "vakna upp" och fatta intresse för livet igen, prova något nytt?

"Gör det bara"..

Boka en tid till VC och få det stöd och den hjälpen du verkar behöva ha.

Medicin eller terapi.

Du kanske är deprimerad?