Har som patient bara erfarenhet av en psykolog och en leg.psykoterapeut med lite annan bakgrund. Gick väldigt länge hos psykologen, psykodynamisk terapi, vilket egentligen inte gav så mycket. Jag uppfattade honom som intelligent och sympatisk, det var nog mer formen på terapin som inte alls passade mig. Att jag alls hängde kvar hade mer att göra med det allmänna kaoset på mottagningen, det var skönt att ändå ha en stabil kontaktperson.
Hos min nuvarande terapeut har jag gått lite av och till på senare tid, efter hur jag känner. Kontakten uppkom på mitt eget initiativ. Jag tycker hon är grym. Även om hon egentligen också är utbildad inom den psykodynamiska skolan så är hon mycket mer aktiv, det blir mer som ett vanligt samtal utan att jag blir överkörd. Under den första omgången jag träffade henne för ett år sedan löste jag på ganska kort tid ett par saker som länge varit riktigt stora problem för mig, och ett år senare är de fortfarande som bortblåsta. Nu jobbar jag på ett par andra saker jag vill få grepp om (obs! det är alltså ingen annan som sagt till mig att jag måste) och för mig är det en klar fördel att ha en person att prata med som inte är närstående, som jag inte måste censurera mig inför.
Själv har jag inte varit med om att psykologen eller psykoterapeuten påstått att jag haft problem jag inte själv vetat om eller ansett att jag haft. Däremot har det förekommit flera gånger med snabbt förbisvischande läkare (har man galghumor är det kul att läsa journalen

).
De två psykologer jag känner privat tycker jag är vettiga, men det är ju inte direkt något statistiskt urval, och jag har definitivt hört från andra patienter om psykologer som sagt och gjort väldigt konstiga saker och uppfört sig som småbarn när man försökt reda ut situationer.