Sagan om ringen

Tolkien specialiserade sig i filiologi (skulle vi idag säga - jag har ingen aning om vad den korrekta brittiska termen på 1910-talet var), men då filiologi idag är ren språkvetenskap (hur uppstod ordet "getabock"?) var det på Tolkiens tid långt mer av socialantropologi och litteraturvetenskap. Tolkien fick helt enkelt betalt för att som professor läsa enorma mängder främmande litteratur, primärt sagor och legender. Utan tvivel bidrog alla studenter han handledde med indirekt forskning som Tolkien kunde tillgodogöra sig. Och han umgicks mycket med sina kollegor, vilka var lika spränglärda inom sina områden och utbytte idéer, kunskaper och förslag - tex Inklings (http://en.wikipedia.org/wiki/Inklings).

Tolkien började skriva sina verkligen proto-proto-Silmarillion-historier runt 1912 och fortsatte till sin död. Så man förstår att det med tiden blev väldigt mycket, och (trots tappra försök från honom själv och sentida redaktörer) bitvis motstridigt.

Sedan var det som General Nogi påpekat en betydligt mer avslappad universitetskultur. Tolkien var ingen stor skribent som universitetslärare - hans styrka var föreläsningarna som tydligen var mycket inspirerande.

En podcast jag nyligen hörde hävdade att nästan varje namn Tolkien använder i sina verk kan härledas mycket långt och skulle kunna bli en bok i sig. CS Lewis (Narniaböckerna, men även mycket annat) skrev en bok och skickade den direkt till tryckeriet, medan Tolkien gick igenom vad han skrev otaliga gånger, finputsade och utvecklade in absurdum. En modern förläggare skulle få nervsammanbrott på grund av Tolkiens långsamhet med LotR-trilogin, men det var som sagt en annan tid då ...

Måste fråga en sak angående filmen.

När Faramir blir beordrad av Denethor att återta Osgiliath, varför ens försöka när de tar 100 soldater på häst? Det ger absolut ingenting, visst sekvensen var cool och ger stämning men några fler soldater än dom använde i filmen för att få anfallet trovärdigt?

Visst är detta inte med i böckerna? (länge sen jag läste)

Nej, det är inte med i böckerna. I filmen antar jag att sekvensen är till för att visa att Denethor skickar sin oälskade son i döden.

Överlag tycker jag att både Boromir och Faramir är rätt styvmoderligt behandlade i filmen. I boken gör Faramir inte en ansats att ta ringen ifrån Frodo eller att skicka den till sin far. Han förstår - till skillnad från Boromir - att ringen endast kan användas till ondska.

Nej. I böckerna skadas han när han försöker ordna upp arriärgardet vid reträtten från Osgiliath till Minas Tirith.

Någon annan som stör sig på att enten Bregalad i de två tornen kallas för Snabba Solstrålen, eller Snabbis, och i konungens återkomst för Kvicka Solstrålen, eller Kvickis. Jag menar, det är ju samma översättare (Åke Ohlmarks), så varför döpa om honom istället för att hålla fast vid det första?

Han skickas till Osgiliath i boken också men inte för att återta staden då den ännu inte har fallit(västra delen), det är tal om var trupper ska skickas och inte. Faramir tycker att Osgiliath ska utrymmas men han tar likväl och lyder order och tar befälet över garnisonen där. Sen så blir han fälld av en pil när han skyddar återtåget och räddas av ett ryttarutfall från Minas Tirith.

Så han blev inte skickad i döden i boken men han var tvungen att hamna i Osgiliath på något sätt i filmen efter att ha sett Peregin i Minas Tirith eftersom hans skada är ganska viktig för handlingen. Och som Damasken säger så är det en cool scen och den ger stämmning.

För att vara riktigt exakt (om ordet går att använda om ett fiktivt verk) fick Faramir uppdraget att göra orcernas invasion över Anduin (där Osgiliath är bästa övergången) riktigt dyr. Jag misstänker att det innebar massor av bågskyttar som perforerade orcer. Därefter föll Faramir och hans trupper tillbaka till Minas Tiriths yttre befästningsverk, Rammas. De finns inte i filmen, och omnämns bara kort i början av bok tre när Pippin anländer till Minas Tirith. Orcerna driver bort dem även från dessa befästningsverk, och det är i reträtten från Rammas till staden som Faramir skadas. Ett tufft jobb, men nödvändigt (annars hade häxmästaren haft flera timmar att roa sig i Minas Tirith innan rohirrim kom) och på intet sätt något självmordsuppdrag.

Det är några saker med Jacksons överföring av bok till film som verkligen stör mig, och som inte har något med berättarformatet att göra. Den främsta är skildringen av Denethor. Tolkien beskriver en man som gör det bästa i en förtvivlad situation, förstärker Minas Tiriths försvar, evakuerar civilisterna från staden, sammankallar de olika feodalherrarnas trupper till Minas Tirith och till och med använder palantiren. Först när allt verkar förlorat och hans andre son är döende havererar Denathor. I filmen är han från början fullständigt knäpp och utan taktisk-strategisk förmåga. Bok-Denathor skulle varit lika bra dramaturgiskt och inspelningsekonomiskt. Pippins härliga sångscen skulle ändå kunnat varit med.

(En annan sak med filmerna som stör mig är hur Elrond Halvalven är så oförblommat rasistisk á la Jackie Arklöv, och att han är identisk med Mr Smith från Matrix-trilogin. Hade de inte kunnat göra någonting för att särskilja Hugo Weaving i de olika rollerna?)

Håller verkligen med. I boken är ju Denethor närmast en trollkarl, med riktigt imponerande förmågor. I filmen liknar han mer en tragisk gammal gubbe som tappat greppet om allt.
Men i det stora hela tycker jag Jackson gjorde fantastiska filmer. Tolkien har ju själv sagt att hans verk inte lämpar sig för dramatisering, så med tanke på vilken otroligt svår uppgift han tog sig gjorde han det jäkligt bra. Tycker nästan att det är synd att scenen där Pippin tänder eld på vårdkasarna (som jag minns det) inte är med i boken, för det är en av mina favoritscener i sista filmen.

Detsamma kan sägas om Minas Tirith. Staden hade 3 000 års förvarningstid, men lyckades i filmen inte ens gräva någon vallgrav, uppbåda förstärkningar eller ens fixa en evakueringsplan. Den bästa taktiken gondorianerna kunde utveckla var att låta 1 gondorsk soldat slåss med 3 orcer. Frågan är varför inte Sauron invaderade tusen år tidigare ... medan bok-Minas Tirith hade karaktär av Maginotlinjen.



Att göra film innebär egentligen att hitta på en laddning snygga scener, och sedan knåpa ihop dem. Att skriva böcker innebär att formulera en story som håller och är vettig. Vådkasescenen illustrerar verkligen skillnaden - visst är det jättesnyggt och jag älskar verkligen scenen, men inse hur svårt det skulle var att ha folk på plats 24/7 uppe på bergstoppar! Tolkien föreställde sig snarare att vådkasarna stod på bergsplattåer långt under snögränsen. Boromir pratar (inför försöket att ta sig över Dimmiga Bergen) om hur fördjävligt det kan vara i Vita Bergen där vådkasarna är placerade.

Sedan har jag en vision av hur rohirrim rider in i Gondor, för att möta Denethor som håller Pippin i örat och säger "Beklagar, men en klåfingrig hobbit ville se hur brinnande vådkasar skulle se ut. Det var falskt alarm - ni kan rida hem nu. Ni kan kräva ersättning för utnötta hästar, misskötsel av gårdar och uteblivna inkomster från den här hobbiten."

När jag var för liten för att läsa böckerna och filmerna inte hade kommit ut än så var en av mina första kontakter med Sagan om Ringen pappas LP-skiva med Bo Hansson, där han tolkar böckerna. Någon annan som också lyssnat på den, och vad tycker ni om hans tolkning?
Själv tycker jag väl inte att det kan tävla med soundtracket från filmen, men det är ändå ganska skön och intressant lyssning.
Minns att jag gillade The Black Riders (Flight To The Ford) bäst.

Jo, men det är en nog så svår utmaning skulle jag tro. Hade man gjort en film som följde boken exakt hade den nog inte blivit speciellt bra, även om jag saknar mycket från boken i filmen.
Nu såg ju jag visserligen första filmen före jag läste böckerna efterom jag var så pass liten när de kom ut, och därför kunde jag inte vara kritisk när jag såg den, utan blev enbart trollbunden. Och trots att jag läste alla böckerna innan andra filmen hann komma så var jag ändå för liten för att kunna begrunda skillnaderna så djupt (tror jag var 12 år då).
Nu har jag läst böckerna en andra gång och märkt vilka skillnader det faktiskt är ibland, men gillar fortfarande filmerna lika mycket, fast på ett annat sätt, just för att det var de som från början väckte min kärlek till Midgård

Kanske det, men Faramir verkade också bara bry sig om vad hans far tyckte för han såg att hans far hellre ville ha Boromir vid liv än Faramir och valde frivilligt att gå mot sin död men sina 100 soldater i filmen.