Citat:
Ursprungligen postat av
DickeFix
I det här fallet finns inga enkla lösningar. Man måste väga migranternas mänskliga rättigheter gentemot svenska människors mänskliga rättigheter. Var ska man placera barnfamiljen som bor i de äldre parets tomma hus. Naturligtvis ska de avhysas men man kan ju inte sätta barn på gatan. De är helt oskyldiga i sammanhanget och man kan ur en humanistiskt perspektiv fråga sig varför fattigdom ska gå i arv. Å andra sidan kan man fråga sig varför svenska skattebetalare ska betala för rumänska barn. Så vad är ditt förslag på lösning?
Ser att du redan fått en del svar redan, men jag ger det en chans ändå.
Frågan är egentligen: Vart upphör människors mänskliga rätter? Är det vid vårt lands gräns? Är det vid Europas gräns? Är det utanför alla i-länders gräns?
Det här med "mänskliga rättigheter" är ett flummigt begrepp som aldrig har realiserats, men som alla antagligen accepterar.
"Man kan ju inte sätta barn på gatan" skriver du. Och det är så klart helt rätt. I alla fall rätt tänkt. Men för varje tusenlapp varje svensk inte skänker till u-länder så sätts ett barn på gatan. Det finns inget svart eller vitt här.
Men det finns en verklighet. Och i den verkligheten har man egentligen 2 realistiska val. Antingen välkomnar man alla till Sverige och låter historien ha sin gång. Det kommer så klart att bli ett u-land till slut eftersom infrastrukturen och det vi byggt upp omöjligt kan hinna med en så stor demografiskt förändring. Men det är ändå konsekvent och i linje med de "mänskliga rättigheterna".
Eller så stoppar man ekonomiska migranter, upprätthåller lagen, och tar krafttag mot människor som uppehåller sig olagligt inom landet.
Det vi gör nu, det vill säga låter lagbrytare komma undan, medan pengar tas från de som verkligen svälter, samtidigt som vi pekar på att vi faktiskt har lagar och regler, även fast de inte verkställs, är det absolut värsta vi kan göra. Både för folket som är här, som måste leva utanför samhället, men också mot samhället, då det lockar grövre kriminell brottslighet.