Kärlek och ondska

Det är ju så att om man är kärlek i stunden och med den kraften tänker en annan tanke borde den tanken också vara kärlek, ty annars har kärleken tänkt en tanke som inte är kärlek. Det klarar kärlek inte av eftersom kärlek bara klarar av att tänka kärleksfulla tankar.

Är det så, i så fall, att det inte finns ondska utan bara smärta?

För all kärlek kan inte tänka ut ondska och är då inte emottaglig för ondska, eftersom kärleken då skulle tänka en ond tanke. Gör kärleken det är den inte kärlek. Men nu var den ju det så kärlek är inte emottaglig för ondska.

Om man då är en kärleksfull människa och tänker tanken att man vill vålla någon smärta och det är kärlek som tänker detta måste det bevisligen finnas något mycket bra med att vålla någon smärta om kärleksteorin är sann.

Det enda jag vet som är bra med smärta är att man inte tror på Gud, vilket bara är bra om man inte har ett bevis för att Gud är God.

Om kärlek ställer frågan om det finns något i kosmos som inte är kärlek är svaret nej, för skulle svaret vara ja har kärleken klarat av att ställa en fråga med ett icke kärleksfullt svar och skulle i så fall inte vara kärlek och därmed finns det bara kärlek i kosmos om kärleksteorin är sann.

Det kan kärlek fråga om det finns en Gud om det bara finns kärlek. Är svaret nej har kärleken ställt en icke kärleksfull fråga och därför kan kärleksteorin härleda en 100 procent God Gud.

Om kärleken frågar om det finns evigt liv och svaret är nej har kärleken lyckats ställa en icke kärleksfull fråga vilket den inte klarar av.

Därför tror jag på Gud och kärleken och inget annat, vad tror ni?

Nej

Fattade typ 20% om din text.

Jag noterar ditt sätt att tänka. Det är lite svartvitt. Jag skall ge dig ett exempel på kärlek: Låt oss anta att du är soldat hos kurderna i Irak. En dag så råkar ni i strid med ett IS förband. Ni jagar IS soldaterna på flykt och avancerar framåt för att inta deras ställningar. Bland ruinerna finner du en IS soldat som har fått en kula i benet, du riktar din kalashnikov mot huvudet på den skadat soldaten och släcker hans liv med ett kliniskt rent skott mitt emellan ögonen. Det är kärlek.

Eh, din inledning tappade mig. Hur är att vara kärlek i stunden? Vad menar du? På vilket plan?

Jag förstår till viss del vad du menar, dock är jag absolut inte redo att "tro". Men om du utvecklar det där om kärlek i stunden kan jag förhoppningsvis förstå VARFÖR du tror detta, annars känns det som att det är taget ur luften för mig.

Kärlek och ondska måste definieras för att det skall bli nåt vettigt av TS

Men under tiden man känner kärlek till något så känner man väl inte alltför mycket ont om objektet samtidigt.

Ibland tyckte man att det var rätt kul att ha en lillebrorsa, just då slog man väl honom inte på armen. Så hårt i alla fall.

Och du har rätt i att kärleksyttringar inte alltid gör gott. Jävla genant kan det vara.

Men kärleksfull är ingen, skulle förvåna mig mycket. Man har lite ont, lite gott och mest neutralt.

Man får nog börja med att skilja på Guds kärlek (Agape) och mänskliga kärleks definitioner.

Kärlek är en känsla och känslor är spontana och förgängliga. Vad mer?

Kärlek är ett tramsord som inte hör hemma i din annars ganska så insiktsfulla text.

För det första; kärlek är en känsla och att vara kärleksfull är en egenskap, alltså inte i sig en tänkande individ. För det andra; en känsla eller egenskap utesluter inte alla andra och inte heller är de konstanta eller ligger på samma nivå, opåverkbar av person och situation.