Är jag den enda som inte är rädd för cancer?

Kanske hör denna hemma i psykologi, men gränsen är ju hårfin.

Jag är inte rädd för cancer, jag är inte rädd för att dö. Men jag är rädd för hjärtinfarkt och stroke. Men skulle man få beskedet cancer, så kan man prata med alla sina närstående. Säga att man kommer att dö om typ, 3 månader. Man hinner ta farväl av alla, kanske leva lite flott sista tiden om man inte har så mycket problem med sjukdomen.

Jag är väl inte direkt nöjd med mitt liv, är 35 år, sjukpensionär p.g.a. psykisk ohälsa. Men inte jättemissnöjd heller. Men att mina dagar ska se ut som de gör nu 30 år framöver ger mig inget hopp. Ibland händer det ljusglimtar, t.ex. att jag träffar tjejer, reser o sånt. Annars är det samma sak varje vardag.

Vill inte att jag bara ska vara borta en dag (i t.ex. hjärtinfarkt) o anhöriga hittar mig död hemma. Därför har jag ej heller några självmordsplaner. Men om man får diagnosen cancer, så tar jag givetvis emot vård o bot mot den, men det skulle inte heller kännas så farligt inför mina nära. Att få somna in på sjukhuset i god tid.

Någon som håller med?

Men hitta på något som kan få dina dagar att se annorlunda ut då. Du är väldigt ung, för ung för att sitta och låta så miserabel. Börja intressera dig för något, skaffa dig ett intresse för något som kan fylla din tid och som kan göra din tid betydelsefull. Varför inte bli hobbyforskare? Vad är det som säger att de etablerade proffsforskarna är de som kommer att komma på botemedel mot all cancer, ALS eller liknande? Vad är det som säger att inte du kommer förändra mänskligheten på ett fullständigt revolutionerande sätt? Många stora upptäckter och storverk har tillkommit efter slumpen eller av människor som var ganska otippade. Det finns inga gränser för vad man kan uppnå med tur, glädje och stort intresse. Slösa inte bort all din tid utan försök att fylla den med nytta och mening, och underskatta inte dig själv.

Man måste nog ha en viss dödslängtan för att hålla med om detta/känna igen sig i ditt tal.

En oförskämd person hade ju sagt att du har ett mer eller mindre värdelöst liv, och att det förklarar saken. Lite som att du inte har någonting att förlora egentligen.

Jag hade inte nödvändigtvis varit så krass, för det är verkligen inte upp till oss andra att säga. Du kan likväl ha det mest givande livet av oss alla, trots att du är 35 och sjukpensionär p g a psykisk ohälsa. Det låter som en jävligt dålig situation bara, så en cancerdiagnos skulle kunna klassas som en nådastöt.

Jag håller inte direkt med om att det på något sätt vore bättre eller lättare med cancer. Jag är också övertygad om att majoriteten av människor hade valt att dö snabbt och så smärtfritt som möjligt. En cancersjukdom resulterar alltsomoftast per automatik i fruktansvärda fysiska och psykiska smärtor under en utdragen tid.

En bekant till mig dog väldigt nyligen, efter att ha fått cancerbesked för ca 2-3 månader sedan. Hon fick säkerligen säga hejdå, om man vill kalla det så, men då låg hon också de senaste veckorna på den palliativa avdelningen och såg ut som hon mådde. Man behöver inte frukta cancer, men att man kan föredra det framför en förhållandevis snabb och smärtfri död är mig så jävla främmande.

Har haft anhöriga som dött i cancer samt arbetat med ta hand om cancersjuka i livets slutskede, skulle faktiskt hellre dö snabbt och smärtfritt, både för min egen del och mina närståendes skull. Det är ett helvete att ha cancer och ett helvete att vara anhörig till någon i cancer. Är inte många som lever "flott" den sista tiden eller förlikar sig med tanken att de ska dö, många har dödsångest och plågsamma smärtor in i det sista.

Jag är inte rädd för cancer, många år sedan jag funderade på dödliga sjukdomar. Varför oroa sig för sådant man inte kan förändra? Jag vill inte dö eller lida, men jag kan inte oroa mig för att dö jämnt och ständigt.

Givetvis undviker jag naturliga faror.

En dödlig cancer diagnos skulle vara en befrielse, att veta att då dör jag. Alla hämningar släpper och du får uppleva allt som går samtidigt som du har en fuck allt feeling.

Jag hade köpt heroin.

Nej, det skulle kännas bra att få en dödlig sjukdom
Det är ju bra med cancer att man iaf kan planera och säga hejdå innan till dom man känner. Själv har jag inte cancer, men samtidigt ganska plågsamt sätt att dö på
Det skulle kännas tråkigt att dö men skulle nog inte bry mig så mkt om det.. Bara skönt att få slippa plågas mera
Jag har faktiskt viljat dö länge men har inte vågat det för det kändes inte rätt... Det känns som livet bara är olika svåra saker som man ska klara av som är helt onödigt, längesen man kände sig glad faktiskt... Bara skönt få slut på allt...
Väldigt mörk text... Hehe... Men tyvärr känner man så... Det går inte göra texten ljusare

Det är skillnad på cancer och cancer. Det finns lindrigare former och sen finns det former som får dig att önska att du istället var i helvetet.

fick jag beskedet obotlig canser så dog jag inte av sjukdomen garanterat

Vilka är lite lindrigare då? vore intressant att veta.

Testikelcancer är ganska snällt. Inga våldsamma symptom och lätt att fixa. Sen finns det varianter på andra sidan spectrat som lungcancer och levercancer. Orkar inte gå in på detalj men det är inga grejer du hade önskat din värsta fiende.

Levercancer skulle jag inte vilja ha. Har själv sett det.
Först fick personen gå i strålbehandling, men det attackerar alla celler inte bara cancern så kroppen blir svag... Och blir väldigt trött och sjuk... Det tar flera månader på olika behandlingar... Sen kanske det är nåt fel... Cancern dör inte och sprider sig... Personens lever går sönder och man får sätta in en slang genom magen för att tömma ut var... Personen blir gul... Sen måste den få extra blod...
Sen får den åka till en annan avdelning och får jättemkt smärtstillande mediciner men man ser att den har jätteont och mår jätteilla, personen kan inte gå längre men dom ska operera ut var igen, eller sätta in en ny slang, man ser på den att den kommer dö snart... Tillsist dör den när dom opererar den

Antagligen skulle man vilja göra lite "galna " saker, typ köpa en dyr båt