Social interaktion känns pinsamt.

Det känns pinsamt och stelt med alla jag pratar med, till och med mina vänner, det har aldrig varit så förr men av någon anledning så har det börjat varit så, jag är enormt självmedveten, vad jag än gör så tänker jag på hur det ser ut, och vad jag än säger så tänker jag på hur det låter, och det är alltid så att jag tycker det jag gör ser skumt ut och det jag säger låter fjantigt.

Jag kan inte bara vara längre och njuta av livet, det känns alltid som att jag måste imponera på nån, det känns som att när folk kollar på mig så är det på grund av att jag är ful eller att dom tror jag är psykiskt störd. Jag kan inte "stänga av filtret" när jag är med mina barndomsvänner ens, jag tänker alltid på hur jag uppfattas av det jag gör, inte att jag gillar det.

Jag stöter bort mina vänner oavsiktligt, det börjar bli ett stort problem för jag tycker om dom och vill vara vän med dom, jag hänger med när dom drar ut och hittar på nåt, men jag sitter instängd i skallen och känner att jag inte är mig själv. Det känns som att så fort dom måste vara själv med mig så tänker dom "åå nej", jag har märkt själv att dom dagarna jag känner mig pigg och glad så har vi dubbelt så roligare och jag känner mig uppskattad, men min hjärna verkar inte vela låta mig vara så, jag fastnar i en tankebana och så tänker jag för mig själv "jag måste ta mig ur den, FORT" så jag säger nånting och börjar direkt tänka "fan vad fånigt det där lät" och så börjar det om. Jag vill kunna bara prata om onödigt skit som förr och ha roligt åt det utan att tänka att jag är dum i huvet.

Jag ska börja träna och se om det gör någon skillnad, måste bara lyckas hålla igång.

Finns inget direkt att diskutera, vill bara dumpa tankarna nånstans.

Detta hände mig när jag började gymnasiet, var mycket mer lättsam/skojig innan dess men sen den tiden blev jag mer fast i tankarna och kände mig socialt efterbliven mycket, osäker på lösning men du är iallafall inte ensam.

Känner igen mig i det du skriver och jag är själv i samma situation. Jag har några (väldigt få) nära som jag alltid känner mig trygg med som jag inte känner att jag behöver prestera inför för att umgås med. Jag har under de senaste åren knappt klarat att knyta några nya vänner.

Jag önskar att jag kunde nöja mig med det men min situation gör att jag på en daglig basis måste arbeta i grupp med andra människor som jag inte känner så bra. De andra i gruppen blir ofta vänner och umgås mer vid sidan av, de knyter därmed ett nätverk. Många av dem är så trygga i dessa situationer och jag avundas dem verkligen.
Att jobba i grupp går bra så länge full fokus ligger på arbetet men pauser och kallprat som naturligt uppstår klarar jag inte av. Jag klarar med andra ord inte av den sociala biten. Hatar att umgås med människor jag inte känt sedan långt tillbaka och det gör mig handikappad.

Jag tänker att det man måste göra är att acceptera obehaget, att inte försöka kämpa emot det. Detta är mycket lättare sagt än gjort, när man väl hamnat i denna situation så känns det som allt rationellt tänkande är som bortblåst och hjärnan har full fokus på allt som är negativt.

Känner igen mig i det där. Jag blir mentalt dränerad av att vara social med de flesta människor, och jag vet inte varför. Kanske är det som du säger en fråga om att vara medveten om allt man gör. I mitt fall är det inte relaterat till utseendet; snarare att jag överanalyserar allt jag säger och är övertygad om att jag är fruktansvårt tråkig. Det känns som att detta överanalyserande även slöar ned min reaktionsförmåga. Jag hänger inte med i diskussioner och måste hela tiden be folk att upprepa sig eftersom jag egentligen inte lyssnade, utan var inne i min egen tankevärld.

Det enda som gör mig pigg och alert är sprit, och det hanterar jag för jävligt.

Känner verkligen igen mig i den känslan. Den kommer då och då för mig, periodvis. Det började för mig i gymnasiet, känslan var hemsk. Kände för att gömma mig i alla möjliga sociala sammanhang. De gick så lång att jag kände obehag och stelhetkänsla i alla sociala situationer, tillomed hemma hos min familj!

Idag hanterar jag det bättre, mest för att jag accepterar känslan och försöker ignorera den. Dock hjälper de inte alltid. Man går runt och blir avensjuk på alla människor som skrattar och alla runt en känns så naturliga i sitt sätt att prata. Alla utan jag.

Dock har jag märkt ett samband mellan hur spontan jag känner mig med träning. Det stämmer ganska bra för det var under gymnasiet jag slutade med hockeyn. Och det var i samband med de som känslorna för första gången slog mig. Träning hjälper för mig. När jag inte tränat på länge blir kroppen rastlös och stel.

Hade dock varit skönt att helt bli av med denna periodiska sociala fobin. Någon som har fler råd??

Känner så igen mig i sättet ni beskrev de i inlägget. man blir helt plötsligt medveten om alla ens rörelser, sin röst, kroppsspråk osv. Stel och obekväm..

Skönt o höra att man inte är ensam..

Tack för inlägget!