Är du kapabel till ondska?

självklart...

Beroende på vad du menar som ondska, så ja eller nej.

För mej att göra en ond gärning är som att hoppa fallskärm. Måste vara tillräckligt motiverad för att göra det, för att ta sig förbi den känslomässiga barriären som hindrar en från att göra något man vet är helt fel.

Har aldrig hoppat fallskärm och heller ingen direkt ond gärning förrutom lite snatteri och småtjuvande. Är jag kapabel till båda? Självklart! Med rätt motivation som övervinner känslobarriären så. Skulle jag finna det givande att vara ond? Det får jag förhoppningsvis aldrig reda på.

http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1206

Nej, jag har svårt för att vara spontant elak/ond. Ser ingen anledning till att vara det i någon situation, men jag vet ju att människor påverkas mycket av sin omgivning. Är det krig, missär och gerillakrig där man bor förmodar jag att ondskan växer inom oss alla!

Fast nu bor vi ju i vänliga lilla fika-kanelbulle-Sverige och inte i Mellanöstern

För ett tag sedan började jag fundera på hur det skulle kännas att döda en människa.. Jag menar, de flesta av oss vanliga människor omvandlas till mördarmaskiner så snart man hamnar i eller skickas till ett krig.

En del klarar inte av att döda, även i ett krig. Jag skulle nog klara av det, men det skulle bli svårt, väldigt svårt. Det troligen skulle bero på att jag kan ibland vara riktigt agressiv (inte fysiskt, utan mentalt), och i det mentala tillståndet skulle jag säkert klara av att döda folk. Å andra sidan så tycker jag att att avsluta någon annans liv är någonting som jag vill aldrig någonsin uppleva...


/Cody

Jag får ofta höra att jag alltid är snäll och omtänksam och tänker på andra. Visst jag vet att jag inte är dum, men det är inte direkt så att jag går runt agerar som jag gör BARA för att VARA snäll, utan det är ju bara så jag fungerar som person....

Men däremot har jag en tendens till att tänka hemska saker jag vill göra mot personer. Behöver inte vara någon jag känner utan bara en random människa jag ser på stan, som jag av någon anledning börjar tycka illa om. Jag går runt och blir argare och argare under ju längre tid jag ser personen. Och tillslut börjar jag fantisera ihop att jag springer fram och exempelvis sparkar ner personen så hon/han faller och slår sönder käken i asfalten eller liknande. Efter det kan jag släppa allt och jag blir glad igen.

Jag vet att jag aldrig skulle vara kapabel till att göra någotning sånt, jag är ganska klen, liten och feg. Men varför njuter jag så mycket över tanken att agera på en sådan handling? och borde jag se mig själv som en ond människa eller hålla kvar vid tanken av att jag är så himla snäll?

Definitivt.

Jag kan vara så jäkla elak :evil: så tapeterna krullar ihop sig av skräck.
Det är absolut inget jag är stolt över, tvärtom
Men jag jobbar på det, nu när jag vet varför.

btw Onskan börjar 20:00 på 4:an

Ondska för mig är en uppsåtlig handling, eller snarare att man inte har ett samvete.

Jag har aldrig dragit en hammare i ryggen på någon för att jag känner för det, och jag har heller aldrig sagt något riktigt riktigt sårande.
Däremot har jag använt mig mycket av bedrägeri och urkundsförfalskning så att andra personer har tagit rätt hårda smällar, inget direkt jag känner något vidare skuld för eller att jag inte sover om nättern. Är jag ond då?

Självklart skulle jag kunna begå dom mest bestialiska handlingar.
Men det förutsätter ju att jag har en god anledning till det...

Gissar att det till och med skulle kännas bra...

Inte utan bra anledning. Men skulle någon göra något riktigt jävla elakt mot någon i min familj/vänskapskrets så skulle jag helt klart vara kapabel till ondska så som i hämnd.