Turen att vi lever är så liten att den inte existerar!?

En sak jag inte alls förstår, jag kan inte argumentera mycket för mitt tänkesätt men vad jag vill komma fram till är att chansen att du skulle komma till att existera är en av 400 biljoner, att du blev ett mirakel som kom till. Svårare chans än att vinna en miljard på lotto by far, och om en annan spermie var före dig skulle du då aldrig existera till att börja med? Jag vill veta hur andra tänker på min frågeställning! Att det är just den extremt otroliga turen som knappt existerar fick oss alla att uppleva världen och alla andra billioners billioners billioners medvetanden försvinner? Tror ni på det, eller kan ni tänka att just denna tur är så liten att den knappt existerar så att det måste finnas en annan faktor i det hela.

Ledsen om min frågeställning är förvirrande.

Det handlar mer om naturvetenskap eller möjligtvis filosofi än om religion.

Naturvetenskap: Evolutionen (slumpvis mutationer ihop med det naturliga urvalet, dvs. att den starkaste och bäst anpassade individen överlever och fortplantar sig). Om du menar befruktningsögonblicket, så är den snabbaste och förmodligen starkaste spermien först. Ingen slump i detta.

Filosofi: Hur kommer det sig att jag är jag och inte någon annan?

Uppställningen är felaktig och spekulativ.

Uppenbarligen är utfallet att det skulle finnas liv på Jorden inte 1 på 400 biljoner utan 1.
Frågan blir sedan hur många andra planeter med liv det finns i vår galax.
Kanske är liv något ovanligt kanske är galaxen översvämmad med liv där förutsättningarna är de rätta. Det kommer framtiden visa med bättre teleskop och evt vid besök på någon av de månar i vårt solsystem man misstänker kan hysa en miljö där primitivt liv kan uppstå.

Tills dess är allt hypoteser och fritt tyckande.

Jag tycker du ska läsa diskussionen jag, MeanME m.fl. hade om sannolikhet, multiversummodeller m.m. i en annan (lång) tråd. Den aktuella diskussionen börjar här:

http://www.flashback.org/p52442708#p52442708

jag har funderat lite på sannolikheten att födas till människa. är inte oddsen grymt mycket högre att födas som myra, zebra, blåmes eller trumpetfisk? jag tror att alla dessa djuren har eget medvetande. och varje unge som föds måste också ha ett medvetande. hur kommer det till? har spermien/ägget något medvetande? jag är så klart långt från kunnig i det här området, men gissar att medvetandet kommer spontant med ökad hjärnmassa. men vad fan det är.... ingen aning.

oavsett oddsen så måste ju varje unge som föds få ett medvetande. har du träffat någon utan själ? det kanske var oundvikligt att min kropp skulle få den här själen. själen hoppade alltså inte in i kroppen. kroppen utvecklade själen efter dna & yttre faktorer.

Nu pratar inte jag om mänskligheten, utan om individer. Du var en av miljoners miljoner spermier som fanns hos din far och just du blev till. Om någon annan hade varit före dig hade du då ju inte existerat, varken som den kropp du är i nu eller en annan kropp. Ditt medvetande hade aldrig funnits, vilket jag finner svårt att tro. Att just den enormliga turen existerar.

Vad du missar är att vem vi "är" inte är baserat på spermien utan på våra erfarenheter.

Egentligen tror vi bara att vi är en massa saker. De flesta av de saker vi tror vi är har andra talat om för oss.

Det vet du inte annat än du kan svara på frågan huruvida universum är deterministiskt eller inte. Är det deterministiskt är alla utfall 1 då de inte kan vara något annat.

Med kvantmekanikens upptäckt kan man kanske tro att frågan är löst men så är det inte. Det enda den bevisat är i mitt tycke att vi idag inte kan med dagens mätmetoder avgöra vilket som är fallet.

Så vi är likväl tillbaka till ruta ett.

Så det går inte att få svar på? Eller frågan om ifall kvantmekanik eller determinism är rätt? Hoppas jag hänger med här. Intressant svar.

Jag tycker inte det går.
Kvantmekanik som teori är nog rätt korrekt, har inte kunnat motbevisas en enda gång, men den kan inte ge ett svar på denna fråga idag, tycker jag.

Innan ett definitivt svar kan ges huruvida universum är deterministiskt är det massor av denna typ av frågor som inte kan besvaras. Man kan göra det enkelt för sig och hävda att den inte är det, finns en hel del som tyder på det, men det kan lika väl bero på att vi inte har alla de matematiska modellerna klara för oss än. Fasiken modern vetenskap är ju inte mycket äldre än från mitten av 1800-talet. Är helt övertygad om att det finns massor med mer kunskap att hämta innan vi kan börja hacka in våra ekvationer på stentavlor.

Vad menar du med ett deterministiskt universum? Om du syftar på någon slags local hidden variables-teori, som Einstein drömde om, så krossades ju den drömmen redan 1964 av Bells teorem. Ett teorem som det är svårt att snacka sig runt eftersom det säger att dessa teorier är matematiskt omöjliga. Och Bells teorem har ju dessutom bekräftats experimentellt på olika sätt.

Jag är tvärtom övertygad om att vi måste släppa determinismens snuttefilt och acceptera att vi lever i ett universum som inte är deterministiskt. Kvantmekaniken har sagt oss det i snart 100 år, och den har hittills alltid visat sig ha rätt.

Den enda möjliga nödutgången för den som vill behålla någon slags fiktion av determinism är i så fall de multiversumteorier av Everett-typ som vi diskuterade i en annan tråd. Om allt som kan hända faktiskt händer har man ju eliminerat indeterminismen. Fast egentligen inte, för du har fortfarande problemet att förstå eller förklara varför det gick som det gick i just vårt universum.

Det handlar i mångt och mycket om vad vi kan mäta utan att påverka utfallet.
Frågan blir då finns det en möjlighet att i framtiden kunna mäta en fotons position, riktning och hastighet utan att påverka den för mycket?
Innebär avsaknaden av mätmetod en bekräftelse på att ett förhållande är så eller blir svaret bara en statistisk modell av dess utfall?

Du kommer aldrig ifrån frågan huruvida gränsen för vår mätbarhet ger att allt under denna skall ses som oförklarligt dvs ickedeterministiskt och är en korrekt modell eller om den bara representerar en statistisk modell för vi inte kan mäta bättre. Den frågan kommer alltid att finnas med.

Frågan kan ses i ljuset av kvarkar.
Ska vi slå fast att de är de minsta beståndsdelarna i materia som finns bara därför vi troligast aldrig någonsin kommer kunna bygga en stor nog partikelaccelerator för att kunna undersöka detta eller skall vi vara ödmjuka och konstatera att där går gränsen för mänskligt vetande och vi troligen aldrig kommer få ett svar på denna fråga? Eller om vi teoretiskt kan påvisa strängar, dessa kommer vi garanterat aldrig någonsin att se skymten av, acceptera dessa som de minsta byggstenarna eller konstatera att vi inte känner till mindre?

Att frankt hävda att mätbarhetsgränsen ger det slutgiltiga svaret på hur allt är uppbyggt det tror jag inte en enda fysiker skriver under på.