Universum (gud) som observerar sig självt?

Är det inte det vi är? En produkt av universum, ett medvetande i det stor alltet, följandes samma lagar och regler som allt annat i universum. Det finns inget behov av någon gud, det har understrykts och stärkts av ständigt nya upptäckter och resonemang från naturvetenskapens, och särskilt fysikens sida. Men gud är ett missförstått koncept. Alla religioner, och flera filosofier, försöker beskriva samma sak. Det absoluta, det största. Religionen gör detta som ett barn som leker i sandlådan, och ska beskriva hela världen. Taoismen och buddhismen, däremot, tar detta mycket längre, genom att släppa barnsliga och direkt fåniga ideer om vad de "ultimata" skulle vara för något. Taoismen beskriver Tao, vägen, som man kan uppleva, men aldrig förstå, den är obeskrivbar. Den är också det största som finns.

Buddhismen beskiver Nirvana, som också det är någonting man kan uppleva, men i huvudsak är det världsalltet, som du återförenas med i slutet av din "själsliga" existens.

Vi kan uppleva det ultimata, men aldrig på allvar beskriva det.

Är inte detta samma sak som att vi aldrig fullt ut kommer förstå oss på hur universum, existensen "fungerar"? Vi kommer aldrig kunna lägga ut den sista pusselbiten i pusslet och logiskt redogöra för hur precis allting hänger ihop, ser ut och ligger till. Vi är inte "stora" nog för det, vi är endast människor, med mänskliga förstånd och mänskliga hjärnor som aldrig kan ta in och bearbeta all information och energi som finns omkring oss, helt enkelt för att det är alldeles för stort.

Den ultimata sanningen är gud. Gud, tao, nirvana, världsalltet, den ultimata sanningen. Allt hänger ihop, och allt är samma sak. All is one, and one is all.

Vill man anamma begreppet "gud" skulle man således kunna säga att vi är en del av gud, eftersom att vi är en del av alltet, och alltet är en del av oss, och alltet och gud är samma sak.

Således, står vi här nu, och lever våra liv på det sätt som vi nu gör detta. Finns de ett syfte? Extremt oklart, men det finns åtminstone inget individuellt syfte, det vågar jag själv påstå. Vi finns här för att leva helt enkelt. Leva och uppleva. Om nånting så vill jag själv se det som ett syfte på jorden, att se till att jag själv får må så bra som möjligt, och får leva mitt liv precis som jag vill leva det, och också möjliggöra detta för så många andra som möjligt. Det är subjektivt så klart, men det ser jag ändå som något verkligt riktigt att kämpa för. Men jag har mycket kvar att uppleva, och mycket kvar att förstå.

Detta är i alla fall lite filosofier som jag har för tillfället. Kanske är det lite rörigt, jag vet inte. Någon som har någon tanke på detta?

Antingen det eller så är vi egna universum.

Så det finns två alternativ enligt dig, spännande.

Hur menar du?

Är detta ett resultat av rökheroin? Rolig läsning dock, ganska intressant.

Heh, intressant sätt att båda fetdissa och samtidigt berömma nånting^^
Nope, nån sorts resultat av mina nuvarande försök att koppla samman den vetskap jag har gällande vissa saker, med andra tankar som jag funderat fram, tillsammans med det som jag inte förstår och som jag inte tror går att förstå helt. Världen, dvs.

Vi är flera universum i ett större multiversum.

Att universums beskaffenhet inte kommer att kunna beskrivas med vårt språk är i alla fall ganska givet, ifall vi bekänner oss till att universum skulle fortsätta att finnas till även om människan raderades från det.

Vissa hävdar sig tro att det är matematiken som "är" hela alltet och att matten inte, som man tidigare oftast tänkt, är något verktyg vi utvecklat för att beskriva oss själva och universum utan snarare tvärtom. Det är vi och allt annat som beskriver matematiken istället.

Och det skulle ju kanske kunna ses som en ärofylld uppgift för den som gärna vill ha ett syfte med sin existens?

Matematiken är ju från början empiriskt grundad på de fyra räknesätten. Från början handlade den om att stenåldersmänniskor skulle kunna räkna antalet skinn, vedträn, familjemedlemmar osv. Geometriska figurer är ju förenklingar av hur saker egentligen ser ut. Man tycks kunna applicera detta väldigt långt. Frågan är om det kan appliceras universellt. Att man alls kan räkna på den mest grundläggande nivå beror ju på att man har den dualistiska synen med subjekt och objekt. På det sättet har nog Kant rätt att 2+2 inte är 4 förrän man har adderat. Matematiken framstår som mycket exaktare än det talade språket, men det kan bero på något så enkelt som att den är grundad i subjekt och objekt på ett närmast absolut sätt.

Införandet av siffror som verktyg är något som kom in väldigt sent i människans historia och som vi pga den korta tidsrymd vi har haft på oss att utveckla våra färdigheter inom detta fält fortfarande är extremt dåliga på att använda. Vår intuition suger bokstavligt talat och så fort vi har att göra med antal över 3-4 så tappar vi bort oss. Ett exempel på det är att ifall du ser en person komma gående på gatan så behöver du inte räkna denna enstaka människa för att komma fram till slutsatsen att den var just en(1). Samma sak gäller ifall du ser två eller tre och kanske också fyra (omtvistat). Du ser direkt att de är 1,2,3 (eller 4) utan att behöva anstränga dig men så fort de blir fler än så så kommer du inte att kunna lita på din intuition längre. Kommer fem personer gående kommer du inte att kunna avgöra omdelbart ifall de var 4,5 eller kanske 6 utan blir tvungen att räkna dem.

Vi har utvecklat en ganska bra intuitiv förmåga att uppskatta medelvärden men har mycket svårare för summor. Om du blir presenterad för en bunt av siffror som du får iaktta under en kort stund så kommer din uppskattning om medelvärdet av dessa siffror stämma hyfsat bra men skulle man be dig uppskatta summan av talen kommer du antagligen hamna betydligt mer fel.

För att inte tala om hur otroligt dåliga vi är på att uppskatta sannolikheter och tolka statisktik. Finns många roliga exempel på det men jag tar inte upp dem just nu.

Nåväl, det där var mest en sorts tillägg till det du sade om talens historia.

Det som fått somliga att reagera är dock att matematiken visat sig vara orimligt effektiv inom fysiken. Lagarna är så simpla att de misstänker att matematiken inte bara är ett verktyg utan något som existerar med eller utan oss.

Är för närvarande inte dunderinsatt i detaljerna men väntar på en bok jag beställt i ämnet.

Så här skriver Tegmark i ett abstract som är en av dem som har teorin om ett matematiskt universum:

Ja multiversum är den förhärskande synen idag. Som innehåller oändligt många universa. Implikationen av detta är allt kommer att hända som kan hända. T.ex. så finns det oändligt med kopior av mig själv som lever samtidigt och i andra tidsåldrar, som t.ex. på stenåldern och i medeltiden.

Om det finns en koppling mellan många-världs-tolkningen av kvantfysiken (som också är den förhärskande) till multiversum är det ingen som vet. Men det måste väl vara en välinformerad hypotes i alla fall. Där två fenomen samvarierar i mikrokosmos och makrokosmos. Men än har ingen lyckats att knyta ihop Relativitetsteorin med Kvantfysiken trots att det har varit den största teoretiska ansatsningen någonsin i vetenskapen.

https://en.wikipedia.org/wiki/Many-w...interpretation

Är inte det multidimensioner? När någon nämner universum tänker jag på rymden. Blir förvirrande.