5 album som beskriver din musiksmak?

Steely Dan är ett relativt nytt fynd för mig, men vuxit snabbare än dom flesta i min egna "lista" av favoritband. Dom gjorde endast en handfull med album, men det utan att släppa något bottennapp. Egentligen skulle dom flesta av deras album kunna nämnas här, men anledningen till att just Pretzel Logic hamnat här är dess lekfullhet. Ingen låt är som den andra och då låtarna är i längd som vanlig radiomusik eller ännu kortare har man skrapat bort all dödtid. Det är fyndiga texter till catchig musik och samtidigt rätt avancerade grejer på instrumenten... Vilket gör att det fungerar som lättlyssnad musik, men fokuserar man mer på vad som egentligen görs får man mer utav det.

Dire Straits mest progressiva album. Fem längre spår som visar att bandet kunde dra ut på svängningarna utan att förlora lyssnarens intresse. Några mer åt "pop"-hållet och några djupare. En bra balans tycker jag. Det nästa albumet "Brothers in Arms" blev storsäljaren och inga konstigheter med det, men jag tror det är detta album jag kommer återvända mest till under mina dagar.

Ja, jag tycker om "power-ballader" vilket verkar skrämma iväg många "hardcore"-rockare, men även om det är power-balladerna som antagligen varit främsta anledningen till bandets kommersiella framgång är bandets delar av rockandet som är deras största tillgång. Rocks är en skiva som är hyfsat varierad, men hittar ett mellanspår av styrka/hårdhet och en oslipad kvalitet som jag finner mycket attraktiv. Det är inte hårdhet som blir stel likt mycket nyare rock eller för oslipad som mycket garage-rock utan precis i mitten. Det kombinerad med svänget gör att detta album förhoppningsvis kommer stanna som en favorit.

Albumet som låter minst som det Queen vi kommersiellt fått ta del av genom decennierna. Det här är mer progressivt och mörkare. Handlar mer om dynamik och sammansvetsade idéer än att få något att fungera framför 30.000 i publiken och skriva nästa stora hit. Inget jag skulle råda att börja lyssna på gällande detta band, men jag är väldigt glad att jag så småningom gjorde det.

Går man tillbaka och utanför det många idag kallar för rock hittar man The Band. Detta album handlar inte om att vara hårdast, snabbast eller mest progressiva utan sätta låten i fokus och blanda rock med spår av andra gener. Ingen låt är den andra lik och med flera sångare blir det en mix som ständigt går att återvända till. Det här albumet är antagligen ganska intetsägande för någon yngre som mest är ute efter hög energi och coola riffs, men när sådant inte är prioriteten längre och man upptäckt att musik inte måste följa en viss mall är detta albumet ett måste. Det här är inte särskilt likt dåtida The Doors, Led Zeppelin eller Jimi Hendrix. Det kan dock vara det som är dragningen idag.. Att hitta något som påminner lite grann, men ändå står för sig självt.