Citat:
Ursprungligen postat av
Tinuviel
Det brukar heta att tonläget är högt på Flashback, men diskussionen utanför är nästan värre. Det råder en närmast total oförmåga att se den andra sidan.
För allvarligt talat. Hur svårt är det att hålla mer än en tanke i luften? Ett försvar Julia Caesars rätt att få sitt privatliv respekterat går att kombinera med en öppenhet för att hon ÄR en maktfaktor och att det hon skriver förtjänar att granskas.
Det går att tycka att Orrenius/Hamrud agerade inom journalistikens ramar såväl som att de korsade en gräns. Det kan också hända att Orrenius ansåg att två besök (om än närgångna) inte var så farligt för att han inte fullt ut förstod hur rädd och hur upprörd Julia Caesar skulle bli då HAN i sin lilla journalistbubbla inte anar det obehag många av oss känner inför honom och hans kollegor med sina kopplingar till Researchgruppen.
Utanför Flashback är dock oförsonligheten närmast total och förmågan att tänka mer än en tanke samtidigt icke-existerande. Caesar lade ut sin text som en frontalattack och hon outade Orrenius telefonnummer fullt medveten om vad det skulle leda till. Kanske agerade hon proaktivt för att försöka förhindra en outning. Formgren släpper sin annars rätt återhållna stilism och uppmanar till bojkott på DN. Allt medan andra sidan går ut med ledare under rubriken "skäms Julia Caesar" och journalist efter journalist i denna TOXISKA twitterbubbla tävlar i att producera överord hur DE som kollektiv är utsatt för en attack - ytterst en attack mot det fria ordet.
... och det ger ringar på vattnet, Neo angrips för att Formgren sitter i redaktionsrådet och GP för att hon fick skriva en(!) krönika i somras och Bjurvald skriver i Mediavärlden om Formgren att hon är "den senaste i den nu skrämmande långa raden högerskribenter som visar sitt rätta, rädda jag." Hamrud passar på att lyfta fram en feministisk aspekt i att hennes lidande fått mindre uppmärksamhet än Orrenius samt att högerliberalerna inte kärleksbombat henne. Så har det fortsatt, så när Johan Ingerö skrev en artikel om ett helt annat ämne, SVT:s vänstervridning så blev man inte det minsta förvånad när en fullständigt hysterisk och oförskämd Po Tidholm rycker ut och anklagar honom för att ta upp detta "i ett krisläge".
Den enda som faktiskt legat lågt och INTE eldat på har varit Orrenius.
Så ... den här tråden har hållit en i jämförelse relativt sansad ton och lyft fram fler nyanser än vad som framkommer utanför Flashback.
Lyfter man blicken inser man dock att det pågår något otäckt och rätt så destruktivt. Den här utvecklingen startades inte av, men den har förstärkts av Caesars krönika. Vi har en journalistkår som inte mår särskilt bra. I en situation där allt fler vänder sig till alternativa media (mycket för att svenska journalister inte gjort sitt jobb) skälver marken under fötterna. Lojalitet krävs och den som avviker det minsta har en motreaktion att vänta. Revolutionen har börjat äta sina egna.
Vi har ett samhälle som inte mår särskilt bra.
Kan hålla med om att debatten i ämnet utanför är allt annat än sansad.
Men hela historien är ju så enormt överdriven.
Allt för många gör en höna av en fjäder.
Det har ju i princip inte hänt något alls.
JC är upprörd av att ha känt sig trakasserad, Orrenius anser sig inte ha trakasserat JC.
Att det tagit så enormt stora proportioner beror bl a på den ena sidan Marika Formgren och t ex Andreas Ekström på den andra.
När det gäller övrig media så är de stora tidningarna hittills fortfarande ganska sansade, medan t ex Fria Tider utnyttjar situationen för sin egna agenda.
Att sedan JC la ut telefonnummer till Orrenius när hon själv vädjade om sin rätt att vara anonym måste ses som ett enormt korkat beslut. Hur tänkte hon där?
