Effekter idag, av den bortre parentesen. (Universums död)

Människan älskar det eviga och gränslösa. Tyvärr är inte tillvaron vare sig gränslös eller evig. Termodynamiken lär oss att universum till sist (kanske 1000 miljarder år eller mer, enl. den senaste forskningen) blir en oerhört tunn soppa av energilösa elementarpartiklar.

Jag drömde ofta om evigheten när jag var ung och mina drömmar fick sig en törn då jag läste fysik på 1980-talet.

Men spelar det någon roll att människan och hennes tillvaro är dödsdömd, för hur vi ska se på våra liv idag, på 2000-talet?

Det Shakyamuni Buddha, Siddharta Gautama, insåg för över 2500 år sedan efter år av hårda prövningar och meditation på verkligheten är lika aktuellt idag som då. Den som följer samma väg - samma dharma - kommer innan sin död kunna dö och se livet klart i ett tillstånd av icke-själv, av anatta. Kroppens förruttnelse och universums värmedöd är ingenting annat än en avlägsen drömskepnad utifrån det naturliga tillståndet av Nirvana.

Tack för de orden. Jag är iofs troende kristen men med ett utpräglad öppenhet för ekumenik. Det du skriver ger mig faktiskt tröst.

Det du presenterar i trådstarten är empirisk vetenskap grundad i hur sinnevärlden presenteras för oss standardmässigt. Den andra metoden, än mer fundamental, för kunskap om existensen är fenomenologiskt bedriven empiri genom meditation och mysticism, vilket transcenderar konceptuella världsbilder.

Skillnaden mellan detta och buddhismen är enbart ytlig och flack: i själva verket är det en beskrivning av samma högsta; ergo, ett medvetandetillstånd som uppfattar enheten i hela tillvaron: Noche Oscura

Vet inte riktigt hur jag ska börja men jag tycker att det du skriver är intressant och alldeles rätt, riktigt och sant. Jag har alltså en i grunden kristen livssyn ( Jesu lära om att förhålla sig till sina medmänniskor och livet ) men det är ju bara en kulturell yttring av hur man ser på livet allt ifrån det sociala till det andliga/transcendenta.

Jag är inte, av det du skriver, beredd att konvertera till Buddhismen men jag vill gärna försöka inkorporera det tankegods som du påminner mig om, i min egen syn på tillvaron.

EDIT: Möjligen blev detta mer religion än filosofi och tråden bör kanske därför flyttas till religionsdelen av forumet?

Å andra sidan är termodynamiken symmetrisk i tiden, så den säger även att universum varit en tunn soppa. Och eftersom universum ser ut att ha börjat med minsta möjliga entropi, så vet vi att det kan hända igen. Väntar man tillräckligt länge så 'föds' universum. Detta med att termodynamikens andra lag skulle innebära en oundviklig värmedöd är bara ett gammalt missförstånd.
( The Fabric of the Cosmos: Space, Time, and the Texture of Reality av Brian Greene har en utförlig diskussion om dessa saker)

Med andra ord: buddhismen har inte så mycket att säga om värmedöden. Eller om en del andra saker.

Detta är klart uttryckt i en fantastisk liten buddhistisk text, där buddha får frågan om universum är ändligt eller oändligt m.m. Han svarar att detta säger buddhismen inte något bestämt om, och att det är irrelevant för vad buddhismen har att säga. Denna form av ickesvar återkommer i "fourteen questions to which Buddha remained silent" m.m.

Här hittar jag texten i en variant men det finns säkert många
http://www.accesstoinsight.org/tipit....008.than.html

https://en.wikipedia.org/wiki/Aggi-Vacchagotta_Sutta

Vad betyder det?

Ditt persona är inte du. Du är mao varken dina känslor eller tankar utan observatören bakom. Det tillståndet kan du nå bl a genom meditation. Ett tillstånd av icke-själv, sanningen om oss.

Fast detta innebär ju fortfarande att tillståndet av 'värmedöd' är att vänta, även om termen egentligen snarare rör sig om en slags 'slummer' av maximal entropi. Eller?


Du missförstår nog både mig själv och TS, misstänker jag. Jag har inte givit uttryck för åsikten att buddhismen skulle ha något att säga om den empiriska vetenskapen, det jag skrev rör det mänskliga förhållningssättet till individens och alltets förgänglighet och föränderlighet; hur vi ska se på att inget är konstant eller riktigt greppbart, vare sig i livet eller döden. Trådstarten rör ju förhållandet människa och universum emellan: ett perspektiv som saknas i strikt vetenskapliga sammanhang.


Att man tränat sig att se livet sådant det är, snarare än hur man föreställer sig att det är. En av de villfarelser, eller missförstånd, som då upphör är det om att man skulle vara en 'person' eller att man skulle ha 'ett jag'. I och med den insikten så försvinner också hela dilemmat om 'egots tragedi' av liv och död.

OK. Tack för det tillrättaläggandet.

Å andra sidan märker jag nu att min fråga nog var mer esoterisk/andlig än vetenskaplig; Jag ville nog mest lugna mina känslor väckta av insikten att mänskligheten en dag kommer att gå under. Den absolut sista, tänkbara, tid vi kan överleva till är kanske några årmiljoner före värmedöden. Jag funderade mest på hur man ska förhålla sig till detta.

Ni som skriver i dessa delforum (fysik, miljö och filosofi och kanske även religion) besitter ofta goda tankar runt sådana här svåra problem.

Jag beundrar verkligen din kunskap i sådana här frågor, annars.

Rädslan för döden grundar sig i känslan av att man skulle vara frånskild världen. Att man ser sig som en fix och separat entitet. Mig veterligen såg inte Jesus det hela på det viset och inte heller Buddha eller kristna mystiker som Johannes av Korset i min länk och Mäster Eckhart, som beskrev det som att de ögon med vilka han ser Gud är desamma som med vilka Gud ser honom. Andliga tillstånd har alltid handlat om att se enheten i tillvaron - som teistisk dogm ger det inte så mycket, kan jag tycka. Själv är jag ateist.