Argumentation - Ett moraliskt dilemma kring egot som utgångspunkt.

Till att börja med så får jag be om ursäkt för hela grunden till frågan, som bygger på min egen (jag)svaghet kring att inte riktigt kunna gå min egen väg i livet men nu vidare till saken...

Jag har försatt mig i en situation där jag är mer eller mindre tvungen att skriva en argumenterande text inför något som (jag ´anser´) behöver avskrivas (ej riktat till någon auktoritet utan en medmänniska).
Ju längre jag kommer i arbetet dock desto mer griper dilemmat om min hjärna och vrider ur det återkommande ovett, likt en hand vrider ur vätan i en full tvättsvamp, och ger upphov till följande starkt tilltagande tanke: "Vem är jag att moraliskt urskilja mig och sätta mig över en annan människa?"
Som viss grund kan påtalas att Anarkismens ideologi har alltid klingat väl i skallen på mig men har inte orkat/vågat mer än så och för några dagar sedan så lyssnade jag på lite sagda kloka ord av gamla filosofer ifrån öst och speciellt en mening svaldes ned i hjärnan på mig lika ivrigt välbehövligt liksom spindelhonan sväljer ned hanen efter parning, nämligen: "Moralisk distinktion är en villfarelse". Och med den utgången så är, hur jag än vrider och vänder på det, försök att övertyga ett auktoritärt övergrepp.
Hur f*n ska jag kunna fortsätta driva på detta!(?) Mitt liv står vid ett vägskäl och oavsett om jag fortsätter eller inte så känns det som att jag förlorar och sviker mig själv.

Tankar/idéer kring inte bara fallet som sådant utan också ämnet i stort?! Moral handlar enbart om egomätning, eller? Någon moralisk ordning måste väl finnas även i ett antaget anarkistiskt samhälle men upprättas då detta på något symbiotiskt sätt av ett sorts kollektivt ego utan att verka auktoritärt annat än i ett underförstått medgivande hos gemene man?

Usch, rörigt värre, skakar och kan inte tänka längre (nej , jag har inte tagit något. bara ångest). Som sagt; tankar?

Lite rörigt, det där. Vad är det för något du försöker skriva? Går det att formulera om på ett sätt som förvandlar det från tillrättavisning till behövlig information? Om inte, varför skriver du det över huvud taget?

Du är förvirrad för att du blandar ihop det relativa med det absoluta. Det sistnämnda ska inte förstås konceptuellt, var hellre tyst. Moralisk distinktion existerar enbart där ego existerar, det är vad citatet pekar mot. Alltså är det inget annat än en pekpinne mot den sanning du söker, men som ditt tänkande - förrädiskt som det är - håller på att vända dig bort ifrån, i det att du av dårskap skapar en bild av dig själv som "moralisk" eller "dygdig".

Lev utan moralisk distinktion, var samtidigt full av dygd och diskriminera det onda från det goda. En motsättning i detta finns bara där visdom och förståelse saknas.

Är det tydligt nog?

Jag antar att jag försökte fråga hur man övertygar utan att pådyvla andra sitt ego men som påpekats (tror jag) så sprang jag för långt åt andra hållet i korridoren och missade dörren totalt, med något ljusår eller så.



Ska jag vara dygdig samtidigt som mitt skapande av en dygdig självbild är dårskap?
Hur ska en tolka det på annat sätt än att det är fel på ens känslor? I sådana fall så kan jag ju inte ta mig ur den motsättning, mellan gott och ont, som lever inom mig då känslan som krävs för förståelse (eller upplysning genom känslobearbetad erfarenhet) uteblir. Eller menade du att jag verkar sträva efter att kanonisera mig i en felaktig definition av dygdens namn?

Det hela sätter förvisso perspektiv på de erfarenheter jag har gjort de senaste åren; mitt känsloliv är kanske inget annat än en intellektuell illusion.
Isf skulle det kanske förklara den ångest jag ständigt mer eller mindre känner samt mitt långsamma och bristande flow i det sociala.
Ber om ursäkt för den illa åtsittande offerkoftan (och sidospinnandet), menar inte att försöka avväpna dig med den.

Just precis. På samma sätt som zenutövare uppmanas att "döda Buddha" om de möter honom på vägen. På samma sätt som att hungern inte mättas av att läsa menyn. Ett ego kan disciplineras till dygd, kan se den egna vinningen i ädelt handlande och kan maskera sig så pass bedrägligt att det t.o.m. kan misstas för närmandet av upplysningen själv, är man inte på sin vakt. Detta - och inget annat - drabbar den med "andlig" självbild.

I det upplysta sinnet, d.v.s. icke-sinnet, däremot träder universell kärlek och frihet fram helt spontant och naturligt, som den enklaste saken i världen: hur kan annat ske när man äntligen ser enheten; när man till fullo ser himlen både bortom och i molnen? Det är något helt annat än att arbeta utifrån en självbild av koncepten 'dygd', 'moral' och 'upplysning'.

http://www.yourcoach.be/blog/wp-content/uploads/2014/02/Dale-Carnegie-How-to-win-friends-and-influence-people.pdf
Del 4 kanske kan vara något.

Hej shitmagnet.

Jag tycker det är bra att du skriver här snarare än i psykoloskit forumet. Vi har inte alltid svaret men älskar frågorna.

Moral som en egenskap är förmågan att skilja fel från rätt. Här funderar vi över vad som definierar fel och rätt, vad en egenskap är och kanske till och med vad betydelsen av förmåga är. Så du är på precis rätt ställe.

Sitt bara ner och diskutera med oss, ta det lugnt.

Det jag undrar om är om du tycker att moral och anarkism är separerade, så att de lever separata liv så att säga. Eller kanske du tycker det är en korkad fråga. Kopplingen mellan dem verkar stark för dig.

Här i filosofi forumet har du en raksträcka utan hastighetsbegränsning. Kör så fort och hårt du kan, det är ok för oss.

Du menar att jag ska sluta definiera och istället leva och lära?
Eller är det en för stor förenkling/missuppfattning?
Säkert riktigt men då är jag förvisso också tillbaka på min ostadiga grund av otilliten till mina egna känslor.


Tack, läser igenom det med intresse.


Hej! Jo, jag föredrar det här delforumet med mina nuvarande frågor då jag inte är så intresserad av svar ifrån individer som sitter med någon checklista och apatiskt häver ur sig diagnoser/fördomar istället för att tänka själva.

Som jag ser det så är "Moral" ett sätt att särskilja människogrupper, snarare än något slags förenande objektivt evigt gott som en del verkar vilja definiera det till, något som egentligen inte ens går att definiera... Och nu har jag målat in mig i ego-hörnan, igen! Vaf*n, tråden borde heta "Argumentation - ett egoistiskt dilemma kring moralen som utgångspunkt", dvs om nu egoister ens kan uppleva gruppdefinierade moraliska dilemman. Jag var väl för uppfylld av mitt ego förklätt i andlig strävan för att ens se det, hmh.
Men för att fortsätta svara på frågan: "Moral" är inte sällan ett verktyg för förtryck, hierarkiska grupperingar och kvävande av fritt individuellt tänkande. Medveten strävan efter moral samt att definiera sig själv som moralisk är att sätta sig över andra och därmed en motsats till anarki.
Nu är jag iofs inte så säker på att människans, inte sällan pga dagens samhälle, sönderstressade hjärna klarar av att inte få styras upp utifrån ibland. Det som har skadat oss har vi gjort oss beroende av. Så, på det stora hela är anarki förmodligen ej ännu svaret.
Inte så länge den strävsamma intentionen för äganderätt förmörkar människans sinnen.


Jag vet inte hur jag ska gå härifrån annat än att försöka vara öppensinnad, låta erfarenheten guida mig och hoppas på att polletten trillar ned för att stärka känslan över mitt intellektuella (och egoistiska) definierande av min person.