Diagnosmanualen DSM (senast DSM-5) har kontinuerligt utvidgat och ökat de psykiatriska diagnoserna. Eftersom DSM är uppbyggd på symtom, inte sjukdomar med biologiska markörer,
blir läkemedelsindustrin den stora vinnaren för varje ny version av DSM. Psykiatriprofessorn Nassir Ghemi har sammanfattat svagheten med DSM med att systemet är en konsensus av många intressen: läkemedelsindustrin (aktieägare, försäljare, psykiater, forskare), försäkringsbranschen, patientorganisationer, fackföreningar, politiska och administrativa organisationer samt vetenskapliga studier.
[...]
Psykofarmaka är storsäljare i de flesta länder. I USA var antipsykotiska läkemedel i topp och antidepressiva nummer fyra år 2009 (IMS Health, 2010). En av de nya växande ”störningarna” är
Bipolär II, vars kriterier är rätt milda. Detta har öppnat möjligheten att behandla stora mängder av patienter med antipsykotiska medel.
Nyttan av psykofarmaka överlag är starkt överdriven. Leif Havnesköld: Läkemedelsföretagen gör
också stora pengar på barn och ungdomar. Antidepressiva förskrivs alltmer till dem (cirka 5 miljoner/år i USA). Bipolär störning har ökat dramatiskt också för barn och unga, vilket öppnat för
kraftig ökning av antidepressiva och centralstimulerande medicin.
Mår vi bättre av denna omfattande medicinering? Det är tveksamt. En hel rad forskare har beskrivit
att behandlingsresultaten ( jämfört med placebo) för psykofarmaka överlag är föga övertygande. Dessutom finns i regel betydande risker för långsiktiga skadeverkningar. SSRI-preparaten är kanske
bästa exemplet på ”kejsarens nya kläder”. Flouxetin (Prozac) blev på kort tid under 1980-talet en enorm storsäljare. Det har senare visat sig att företaget Eli Lily lanserade medlet på grundval av
förvanskade data. Resultat ”förbättrades”, psykiater och kontrollagenter mutades, skadliga verkningar fördoldes, medicinen förskrevs för en mängd störningar som inte studerats, och så vidare
(Healy, 2012). Data visade så småningom att Prozac även ökade självmordsrisken jämfört med placebo (Götzsche, 2013).
Hur verksamt är då antidepressiva? När man säger att 50 procent förbättras av placebo och 60 procent av medicinen, så låter det bättre än vad det är. (50 respektive 60 procent låter kanske
mycket, men man får ha i åtanke att en stor del av patienter med depression också
”spontanförbättras”.) Det betyder att av tio patienter som behandlas kommer endast en att dra fördel av medicinen. Fördelen är sannolikt mindre än så, ty vid RCT – studier där man använt så kallad aktivt placebo (som ger ett slags ”biverkningar”) försvinner skillnaden i stort sett helt (Moncrie 2008).
[...]
Slutsats: Mycket få patienter drar nytta av antidepressiv medicin (Götzsche, 2013). Dessutom finns allvarliga biverkningar, exempelvis sexuella störningar hos en betydande del av patienterna. Allt fler beskriver också tydliga abstinenssymtom (Götzsche, 2013).
Psykiatriker/forskare som Kassirer (2005), Moncrie (2008), Paris (2010), Kirsch (2010) och Healy (2012) har beskrivit hur man förvränger data, påverkar administratörer och läkare, förföljer
whistleblowers, och i flera kända fall dolt att mediciner haft allvarligt skadlig eller dödlig risk. Alla dessa experter delar slutsatsen att nyttan av psykofarmaka överlag är starkt överdriven. I Sverige
lyser debatten om detta med sin frånvaro. Varför? Journalisten Whittakers (2014) kritiskt granskande och välskrivna bok blev exempelvis bemött med närmast total tystnad i Sverige, trots att den uppmärksammats med pris för bästa grävande journalistik 2010 i USA.
[...] ”
https://www.google.se/search?q=place...FMm2swHdhoG4Bw
