Jag är rädd att få utskällning av läkaren

Nu var det TS det gällde och han tror inte på medicineringen. Varför då ta den? För att göra läkaren glad? Så att han inte får skäll? Har du läst artikeln jag länkade till lithionit? Du kan knappast förneka att läkemedelsbranschen är en mångmiljardindustri där det finns stora ekonomiska intressen.

Olämpliga psykologer finns det gott om. Det jag är ute efter är att ge TS mod att lita på, och stå upp för sig själv. Inte låta sig behandlas nedlåtande. Till syvende och sist är det patientens val. En del blir hjälpta av något som inte alls fungerar på andra.

En läkare som skulle hota med att patienten inte får vara kvar på mottagningen för att den inte vill äta psykofarmaka?! Det vore tjänstefel. Det finns andra behandlingar än psykofarmaka.

Kasta rävgiftet zyprexa mot ångest. Bör bara användas mot psykoser pga de farliga biverkningarna.

Kör cipralex 15-20 mg och ev buspiron på det.

alltid bäst att bara säga som det är och eventuellt komma fram till en lösning för dig som passar bättre.

sökte hjälp för min panikångest och depression för några år sedan och efter att blivit bollad runt hamnade jag hos en läkare som jag fick förtroende för. han ordinerade en medicin till mig där jag skulle börja med ett visst mg för att sedan öka till ett annat under en viss period.

när jag kom hem googlade jag som sjutton om just den medicinen och valde att sätta in den mycket långsammare för att slippa insättningsproblemen och stannade även på en mycket lägre dos än han från början ordinerade.

han var dock bara väldigt glad över att jag gjort som jag gjorde och märkte ju själv förändringen hos mig när vi träffades igen.

många allmänläkare är nog vana vid alla möjliga pillertrillare osv och är nog snarare glada så snart det finns någon patient som faktiskt tar sin hälsa på allvar när det kommer till psyket.

Bara säg som det är till din läkare - det är mitt råd!

Tyvärr förekommer det alltför ofta, har hört om flera fall på detta forumet senast en tjej (tror jag) som hade fått som ultimatum att antingen ta antabus och få bli kvar på mottagningen eller inte ta det och inte få gå kvar. En fd. kompis vart portad från psykakuten, tillsist fick hon inte ens komma in längre, fast jag är osäker på hur hon verkligen mådde hon fick diagnosen högfungerande autism och fick som specialintresse att vara psykiatrisk patienten, skickade vykort till läkare och var jätteintresserad av deras liv mm. mm.

Tycker överlag att psykoterapi iaf enl. min erfarenhet varit värre i den aspekten, kbt var värst skambeläggning såfort man ej gjort alla läxor, att ibland behöva försvara varför man skulle få fortsätta i terapin, frustration hos terapeuten om man ej gör de framsteg den önskar.

Finns definitivt andra behandlingar också, kbt är väldigt bra vid många tillstånd har fått väldigt mycket hjälp genom psykoterapi men utan medicin skulle jag suiciderat för många år sedan.

Men om man väl hamnat i psykiatrin så beror det på att man inte har drabbats av någon enstaka depression i medelåldern i samband med skilsmässa, eller lätt panikångest utan för att ens psykiska hälsa är en "soppa" av massa olika diagnoser, personlighetsstörningar, psykossjukdomar, bipolär sjukdom, när det gäller två sistnämnda så finns ingen psykoterapi i världen som kan bota det, kan ge symptomlindring men psykofarmaka är mer eller mindre nödvändigt för att kunna leva ett någorlunda väl fungerande liv.

Psykologisk behandling är mycket bra vid okomplicerade och lättare tillstånd typ någon enstaka ångestsjukdom, vissa kan ha en enstaka episod av psykisk ohälsa, få behandling och därefter förbli helt psykiskt fritt för resten av livet.

Annat blir det om den som sitter i stolen mittemot terapeuten uppfyller 6-8 olika psykiatriska diagnoser (eller fler) samtidigt och kan ff.a. obotbara sådana som adhd, då kan terapin aldrig bota däremot ge symptomlindring. disclaimer: det är samma med mediciner, de fungerar symptomlindrande i första hand, och om det är lättare psykiska ohälsa kan göra att t.ex. en depression läker ut helt och patienten mår bra.

Jag har istort sätt gjort allt man kan tänka sig för att göra läkare sura. Hamnat på psykakuten för att jag blandat mina stesolid med alkohol. Fått för mig att jag är frisk och slutat med med min medicin och inte svarat när dom ringer och kontakta dom först efter att jag blivit manisk och krashat, skitit i att ta mina litiumprover, rökt på trots att jag varit hos beroendekliniken och lämnat urinprov för att bevisa att jag har slutat. ALDRIG har dom blivit arga, som max lite besvikna. Läkarna är där för din skull, inte tvärt om.