Journalisters uppfattning om varför människor röstar som de gör

I samband med att Jesper Nilsson lämnade SD gick han ut i medierna och beklagade sig över påstådd sexism och rasism inom SD och SDU. SVT gjorde några dagar senare en intervju med honom. Artikelförfattaren heter Tina Eckerskog och skriver:

"Anledningen till att Jesper Nilsson valde att gå med i Sverigedemokraterna var att han under sin uppväxt präglats av ett dåligt självförtroende. Han började att lyssna på nationalromantisk vikingamusik och spelade mycket tv-spel, eftersom han kände att han fick en identitet".



Förutom det uppenbart absurda i formuleringen finns en avsaknad av förklaring: menar hon att det finns en kausalitet mellan dåligt självförtroende och SD-sympatier? En intressant jämförelse vore om Jesper varit medlem i Vänsterpartiet. Vilka traumatiska händelse i barndomen medför att man självmant väljer att bli en självhatande marxist? Vad tror ni? Och tror ni att journalister i allmänhet resonerar som Tina gör angående varför folk väljer att rösta på SD?

(För att ge en uppfattning om vad Eckerskog är för person så kan det noteras att hon bor i mångkulturella och etniskt heterogena Bromma samt är med i grupper som "Låt Maria stanna i Sverige" samt "Migrant Östersund" på FB)

Jag tror att det finns en viss grupp människor som kan dras till ett parti av sd:s typ av det skälet, särskilt i början. Vad jag menar är att om man känner sig som en outsider och att ingen bryr sig om en, samt att andra tillsynes mer framgångsrika människor inte bara lever ett som det verkar mer spännande och "rikare" liv (tänk på alla kulturpersonligheter och alla spännande installationer, happenings och galor och annat kul de är med på), och ett parti som i alla fall säger sig tala för de marginaliserade kan dra till sig en del sådana.

Men när sd fick drygt fem procent 2010 så hette det att sd-väljarna var "ensamma, lågutbildade män på landsbygden", och det kanske låg något i det. Då. Men t o m en kulturfigur som Calle Norlén i Spanarna sa för ett drygt år sedan att "när de nu ökar hela tiden så måste man ju fråga sig hur många dessa 'ensamma, lågutbildade män på landsbygden' egentligen är"? Han var sarkastisk, men jag tror att många inom medie- och kultursfären inte uppfattade sarkasmen.

De gillar den där tanken med "ensamma, lågutbildade män på landsbygden", så mycket gillar de den att de inte vill släppa den, fast det nu är omöjligt att det kan finnas så många "ensamma, lågutbildade män på landsbygden".

Vi lär nog få höra fler historier av den typen, och exempel kommer det säkert att gå att hitta, men de blir faktiskt mindre och mindre typiska för den genomsnittlige sd-väljaren. Men det tror jag ska mycket till innan folk i medie- och kulturbranschen medger att det inte riktigt är någon sann bild längre. Vem släpper frivilligt sin egen allra mest älskade napp eller snuttefilt?

Jesper har berättat för Tina varför han gick med.
Du vet, det är det som brukar hända i intervjuer.

Trötta oneliners undanbedes. Åter till topic, tack.

Om du vill läsa journalisters personliga uppfattningar så får du väl läsa ledarsidor eller krönikor, det här är en intervju och det är den intervjudes svar som återges, inte personliga uppfattningar hos intervjuaren

Jag kan till och ifrån ha dålig självkänsla OCH så är jag medlem i Sverigedemokraterna, men det ena har ingenting med det andra att göra. Jag är inte medlem i Sverigedemokraterna för min egen skull utan för samhällets och demokratins skull.

Ibland kan jag bli ganska pissed off på mytologiseringen av Sverigedemokraterna istället för att bara ta oss för de vanliga människor vi är så bygger man upp en bisarr arketyp.

När ska tramsandet ta slut