Vad är en hammare materiellt?

Kan man förklara vad en hammare är bara genom att hänvisa till materiella substanser och deras strukturer?

Vad jag syftar på är alltså om substansteorier kan förklara vad verktyg är?

Kan ni göra ett försök?

Exempelvis. En hammare väger ett halvt kilo, består av trä med en viss form och metall efter viss form i ena änden.

Sedan är tricket då att så att säga sortera ut allt som är hammare och inte är det på ett sådant sätt att det stämmer med intuitionen.

Alternativet är att överge substansteorin och se hammaren som ett verktyg i ett sammanhang. Då är hammaren inte tillräcklig i sig själv för att vara, men av hela meningsfältet den ingår i. Då säger vi bara att hammare är något vi använder för att spika. Men så får man inte lov att säga med substansteorin. För lägg märke till att hammaren i en sådan definition inte är självtillräcklig.

En hammare är ett verktyg som används antingen för att slå in spikar med eller för att forma mjukare metaller till en önskvärd form. Den har ett huvud och ett skaft och är mindre än en handslägga. Huvudet är av metall. Skaftet kan också vara av metall men också av trä eller plast. Det kan vara av metall men beklätt med plast eller gummi för att hammaren ska vara bekväm att hålla i. Hammaren kan vara mer avancerad och innehålla kullager i huvudet och då kallas rekylfri hammare. Denna studsar inte upp igen vid slag där det som man slår på inte ger efter, olikt andra hammare.

Vad var det som var svårt med detta? Den här typen av språkliga definitioner är inte svåra såvida man inte vill att de ska vara svåra. Det var väl en fullständigt uttömmande och samtidigt exklusivt uteslutande definition, vilket är definitionen på en logiskt korrekt definition?

Ja fast du blandar just in detta med att det är ett verktyg. Du definierar inte från dess materiella egenskaper men från dess verktygssammanhang.

Poängen från min sida är att vi förstår på två olika sätt. Alltså att det är två olika kategorier. Vi har substanser (vad Heidegger kallade för-handen) och vi har verktyg (vad Heidegger kallade vid-handen). Det går inte att ta hammare som för-handen.

I själva verket kan den materiella substans som är "hammaren" användas på olika sätt som en hammare inte är. Ett exempel jag kom på var som ett slags trumpinne i en musikalisk orkester. Vad vi säger är hammare bestäms utifrån dess sammanhang, inte dess inneboende egenskaper. En hammare är därför inte en substans, men ett verktyg, vid-handen.

Va ??
Hur tusan får du något uträttat ?

Ta hammaren, slå i spiken nu. För bövelen.

Att använda en sten eller annat hårt material för att banka in en spik, och då fylla samma funktion som hammare. Är det inte skillnad på den språkliga definitionen och var det egentligen är?
Hammare är ju både en funktion, och kan då se ut hur som helst. Men det är ju också något som vi har skapat som ett verktyg. Både en sten och en hammare är samma funktionsmässigt, och en "skapad" hammare är bara en förfining för att lättare använda. Men, vi skulle kunna beskriva en "handgjord" hammare, dvs en som vi köper i byggvarohandeln, med vissa specifikationer och då har den vissa inneboende egenskaper.

Nu var det dock länge sedan jag försökte mig på Heidegger, så kan ha missat din poäng.

Ja! Exakt min poäng. Det är detta som man gör med ett verktyg.

Jag är inte sarkastisk. Du har faktiskt helt rätt. Skulle vi stå och resonera oss fram om det är en hammare framför oss innan vi använder den hade vi aldrig kommit till skott. Vi helt enkelt bara tar upp saker i handen (precis som Heidegger säger, vid-handen) och använder den som ett verktyg. Det är hela verktygssammanhanget vi hela tiden är uppslukade i. Vi tänker inte på verktygen som det som Heidegger kallar för-handen.

Edit: Tänk på logisk atomism. Som att vårt seende består av ett koordinatsystem med olika diskreta egenskaper. Det är så de bygger robotar (som jag förstår det) men det har ingenting att göra med verkligt medvetande. Roboten har ingen förståelse för att det är en hammare. Men vi förstår hammaren i kategorin verktyg.

Japp vi skulle kanske kunna konstruera en definition. Det kan vi göra för vad som helst. Men vi hade inte kommit närmre dess väsen. För att säga någonting om vad en hammare är måste vi börja blanda in verktygssammanhanget.

Detta är varför du inte ska bry dig om Heidegger. Det är klart att en hammare kan användas till annat än att slå in spikar eller forma mjuk metall med, men det är på det hela taget för dessa två syften som hammare är konstruerade. Man kan å andra sidan slå in spikar och forma metall med en sten, med en bit järnvägsräls, med kolven på en pistol eller vad som helst som är hårt nog. Problemet uppstår när man tar Heidegger på allvar.

En gång i tiden satt jag som verkmästare på en verkstad, och fick in oanvändbart folk från AMS, för arbetsträning, en var filosof, eller sa sig vara.
Något odugligare har jag aldrig skådat, ingen arbetsuppgift, hur simpel den än var, gick att utföra utan en massa filosofiskt tjafs.
Personen fick absolut ingen anställning.

Men substansen i en hammare är att den klarar av att slå in en spik. De som uppfyller det kriteriet, uppfyller också kriteriet för att vara en hammare.
Om vi enbart utgår ifrån hur vi använder verktygen, så finns det ju inga hammare utan enbart vid användningen bestäms huruvida det är en hammare eller inte.

Men sedan finns det ju den praktiska aspekten, att vi benämner en viss typ av material som "hammare". Om man inte strikt utgår från Heidegger, utan tänker på det ur ett språkfilosofiskt istället för ontologiskt perspektiv, så får vi ju en mer användbar och praktisk definition.

Men vad en hammare "egentligen" är, så uppfyller den ju enbart sin funktion när den används, och ser man på det så är det svårt att argumentera mot att det är något utanför sitt sammanhang. Men med tanke på att begreppet hammare rör sig om definitioner och något som vi har skapat i vanligt tal, skulle jag snarare se hammare i sin kontext av ett språkspel än dess inneboende ontologiska egenskaper.

Du kan säkert vara rätt ute, men jag är inte så jätteduktig på senare Wittgenstein. Men Wittgenstein och Heidegger har många sympatier. Inte minst är ju bägge emot logisk atomism (som Wittgenstein hjälpte till att hitta på).

Senare-Wittgenstein är ju mer pragmatisk än tidigare. Nu är väl mitt svar mer en spegling av mina egna åsiker än ett svar på frågan. Det handlar ju om vad som egentligen är givande att diskutera, och då kan jag ibland tycka att allt vid liknande diskussioner handlar det mer om hur vi använder ord, vilket är vad som tillskriver det dess betydelse. Ord finns ju inte a priori, utan det är ju något som är skapat. Därför känns det konstigt att använda ett ontologisk synsätt på att försöka förklara saker.

Däremot så har Heidegger en del intressanta poänger om mänskligt varande, och livet. Och visst finns det en poäng med att tänka sig på saker som man tar förgivet, t ex vad en trasig hammare är, men det är lätt att man sjunker ned i ett filosofiskträsk och då tycker jag att man förlorar den mänskliga aspekten, och att vi faktiskt skapar ordet och dess betydelser.