Det finns ett stort gapp människor emellan, och då talar jag varken om ekonomiska eller fysiska orsaker, utan om livserfarenhet.
Det finns människor som ständigt söker utveckling.
Dom läser många böcker, reser, och söker ständigt nya erfarenheter.
De är inte rädda att utforska sidor hos sig själva, prova på det som är tabu i samhällets ögon, och kanske "bränna" sig riktigt ordentligt några gånger, i syfte att lära sig mer.
Det krävs dock en klok människa för att "sätta ihop" allt hen har erfarit, alltså att man växer rent psykologiskt och emotionellt just för att man får en djupare insikt för att man har mer livsmaterial som man upplevt helt enkelt.
Personlig utveckling. Man filosoferar aktivt, man ser sig som sin egen frälsare och värsta fiende. Man försöker övervinna sina dåliga sidor, och man blir ödmjuk av det man lär sig på vägen.
En dum människa är ju den som inte kan sätta ihop 1+1 (erfarenheter), utan mer studsar runt i livet och aldrig lyckas ta någon kontroll eller lärdom av det hon upplever utan befinner sig i ett mer drömliknande tillstånd.
Tänk er sådana människor, som har en sånt inre djup, som inte går efter hur alla andra gör.
Majoriteten av människorna i alla samhällen är konformister, jag tänker då på en typisk Svensson, eller en typisk Italienare, eller Tysk.
Dom har gått till jobbet varje dag, sätter på sin tv och tittar på det som läggs fram åt dom, tycker och tänker det som är populärt att tycka och tänka, är rädda för förändringar, är fasta i "roller" om hur dom ska bete sig, dömmer människor för snabbt (för att dom saknar större perspektiv) etc..
Alltså raka motsatsen till den "öppna" personlighetstypen som ständigt söker erfarenhet och utveckling:
https://en.wikipedia.org/wiki/Openness_to_experience
Bättre är kanske att ta i, för hur definerar vi bättre? En konservativ människa kan fortfarande vara en bra far t.ex, men på något sätt är hen fortfarande mer primitiv i sin heleht gentemot en människa av "öppen" typ.
En till video om topic:
https://www.youtube.com/watch?v=f0x_NEdRCdE