Utelämnadet av subjekt i vissa fall

(Jag) (H)(h)ittade ingen tråd om just detta så jag startar en ny.

Den här typen av meningar ser man ideligen:
Har fått in en ny bok i hatlistan, nämligen fjodor dostojevskijs Idioten.

Är det här okej svenska enligt någon bok?

Inte ok på svenska eftersom de svenska verben (inte längre) böjs efter person.
Men, i t ex latinet, tyskan o ryskan går det utmärkt att säga så, eftersom predikatet (verb) böjs efter subjektet (substantiv eller pronomen) och strikt sett gör dessa onödiga.

Har ingenting med saken att göra. Går nästan alltid utmärkt att avgöra subjektet i alla fall.

Det är ganska vanligt att subjekt utelämnas i talspråk och informellt skriftspråk, och det är bara korkat att påstå att detta språkbruk är fel i de registren. Däremot är det inte att rekommendera i mer formella stilarter.

Som redan sagts är det ju (delvis) irrelevant. Japanska som helt saknar personböjning droppar ju subjekt (och objekt) i långt högre grad än något av de tre språk du nämner. Den självklara anledningen är att människor är ganska bra på att förstå utifrån kontext.
Utmärkt och utmärkt. Tyskan har inte unik personböjning i något enda tempus.


Fahren -> Vi/Ni/De åker
Arbeitete -> Jag/Han/Hon arbetade

Att helt utelämna subjekt i tyska skulle alltså inte gå även om man ville.

Vad menar man egentligen är fel?

Jag vet inte riktigt vem du menar med man. TS verkar undra om det är OK att utelämna subjektet på svenska, och den implicita frågan besvarar jag i det inlägg du citerade.

Det är ju egentligen fel och jag undrar varför.

Du undrar varför det är fel? Väsentligen är det fel i mer formell skriven svenska för att man aldrig har gjort så i det registret. Det finns ingen mer logisk anledning.

Okej, så en gymnasielärare i svenska hade inte sagt "det där stämmer inte?"

Det går inte att säga generellt. Det beror nog på läraren.

Självfallet, men finns det någon regel som säger att det är inkorrekt med personböjning? Vill du - som språkkunnig - ge några exempel på vanliga fall av personböjning?

Personböjning är att verbet har egna ändelser. "Har" heter på tyska:

ich habe
du hast
er, es, sie hat
wir haben
ihr habt
sie, Sie haben

på latin

(ego) habeo
(tu) habes
(is, ea, id) habet
(nos) habemus
(vos) habetis
(ii, eae, ea) habent

Men vad du menar är förmodligen formellt subjekt. Tyskan har trots sina många böjningsformer formellt subjekt. Latinet har det inte. På latin är det snarast märkligt att sätta ut subjektet om det inte är betonat. "Visne vinum? Ego vinum nolo." - "Vill du ha vin? Jag vill inte ha vin". Där sätter man ut det formella subjektet enbart för att det framhävs att den talande själv inte vill ha vin.