Jag betecknar mig själv som liberal, närmast libertarian och tycker att staten i Sverige är åt hvte för stor. Statens främsta uppgifter är att upprätthålla inre och yttre säkerhet så att medborgarnas liv, hälsa och egendom skyddas. I Sverige går detta som vi alla vet lite sådär minst sagt. Min egen förklaring till detta är att staten ägnar sig åt allt möjligt annat trams i stället för åt sin kärnverksamhet. T.ex. kräver man att företag upprättar jämställdhetsplaner, kriminaliserar "brott" utan offer, samt försörjer snart sagt hela tredje världen med svenska skattepengar.
Jag tror också att folk i allmänhet håller med mig betydligt mer än vad man skulle tro om man lyssnar på media och våra politiker. De flesta tycker att pappamånader eller statliga universitetsutbildningar i genusvetenskap är rent trams. Förklaringen till att vansinnet ständigt ökar trots detta är enligt mig att fel sorts människor vill bli politiker. De som drivs till att göra politisk karriär är diverse godhetsapostlar och världsförbättrare, oavsett vilket parti de verkar inom. Naturligtvis är det värre på vänsterkanten, men problemet finns i alla partier. De som, liksom mig, skiter i hur andra föräldrar delar sin föräldraledighet har inget intresse av att förändra något. Vi är upptagna av att leva våra liv efter eget huvud och är inte intresserade av hur andra gör. Därför är vi inte heller intresserade av att bli politiker och lämnar spelplanen öppen för alla dessa "bror duktig" som vill ställa saker till rätta för oss andra trots att vi inte bett om det.
Jag får alltså för mig att det främst är människor med vänsteråsikter som på detta vis får oproportionellt mycket makt, men så kanske det inte är? Man kanske kan säga att det är paternalister av alla kulörer som dras till politiken. Man kan ju tänka sig att även konservativa mörkermän vill styra oss andra, genom exempelvis regler för vad som får ske i sängkammaren eller att butiker skall ha stängt på söndagar. Men det senare verkar inte vara så vanligt just i Sverige i alla fall.
Så, vad kan man göra åt detta? Går det att göra något eller är vi dömda att bli styrda av dem som tycker sig veta bäst? Jag tänker mig alltså att det är ungefär samma typer som blir politiker som de som valdes in i elevrådet eller bostadsrättsföreningens styrelse. Ofta lite självgoda typer som tycker sig stå över oss andra (ofta alltså - inte alltid!).
Jag tror också att folk i allmänhet håller med mig betydligt mer än vad man skulle tro om man lyssnar på media och våra politiker. De flesta tycker att pappamånader eller statliga universitetsutbildningar i genusvetenskap är rent trams. Förklaringen till att vansinnet ständigt ökar trots detta är enligt mig att fel sorts människor vill bli politiker. De som drivs till att göra politisk karriär är diverse godhetsapostlar och världsförbättrare, oavsett vilket parti de verkar inom. Naturligtvis är det värre på vänsterkanten, men problemet finns i alla partier. De som, liksom mig, skiter i hur andra föräldrar delar sin föräldraledighet har inget intresse av att förändra något. Vi är upptagna av att leva våra liv efter eget huvud och är inte intresserade av hur andra gör. Därför är vi inte heller intresserade av att bli politiker och lämnar spelplanen öppen för alla dessa "bror duktig" som vill ställa saker till rätta för oss andra trots att vi inte bett om det.
Jag får alltså för mig att det främst är människor med vänsteråsikter som på detta vis får oproportionellt mycket makt, men så kanske det inte är? Man kanske kan säga att det är paternalister av alla kulörer som dras till politiken. Man kan ju tänka sig att även konservativa mörkermän vill styra oss andra, genom exempelvis regler för vad som får ske i sängkammaren eller att butiker skall ha stängt på söndagar. Men det senare verkar inte vara så vanligt just i Sverige i alla fall.
Så, vad kan man göra åt detta? Går det att göra något eller är vi dömda att bli styrda av dem som tycker sig veta bäst? Jag tänker mig alltså att det är ungefär samma typer som blir politiker som de som valdes in i elevrådet eller bostadsrättsföreningens styrelse. Ofta lite självgoda typer som tycker sig stå över oss andra (ofta alltså - inte alltid!).
