Förlorat allt, vad göra nu?

Sitter på min altan.. vädret suger, utelåst och deprimerad.. Trött på motgångar, svek, smärta och brist på livsglädje..

Vad hände med killen som hade allt, han som var motiverad, kreativ, social, intellektuell, jordnära, ödmjuk och alldeles fantastisk på många olika sätt.
Killen som älskade sig själv och aldrig tvivlade en sekund på sig själv.
Han som tog motgångar med en klackspark och tog sig igenom eld och vatten utan att ens känna sig berörd.

För ungefär 1,5 år sedan inträffade det förödande som inte ens fanns på kartan skulle ske. Intresset för träning har alltid varit varmt om hjärtat, men en dag var viljan större än förnuftet och fokuset under lyftet var inte på topp.. PANG! Diskbråck..

Äsch, det går över.. Vi fortsätter träna på ännu hårdare så ska vi se att det går över..
I samband med diskbråcket inleddes en relation och jag började plugga ganska intensiva studier. Stressnivån var skyhög och sömnen fick ta en och annan känga, men vad gör det? lite mindre sömn skadar ju inte om man är "superman".

Började må sämre och sämre, prestationskraven var skyhöga både inom träningen, studierna och relationen till flickan som var några år äldre vars liv var stabilt med lägenhet och fast inkomst.

Skadan triggade mig mer och mer, tvingade mig själv till att sitta ner trots att smärtan smög sig på ju mer stillasittande jag blev.

Låg sömnlös om nätterna, inget hjälpte.. Varken sömnpiller eller antidepp.

Jag märkte inte först hur otillräcklighetskänslorna började krypa sig på och förstod inte vad det var som hände med mig. Är jag påväg att bli utbränd?

Relationen tog slut, studierna hoppades av, vänner svek när gräset inte längre var grönt samtidigt som jag klippte en del kontakter med energitjuvar.

Familjerelationerna är splittrade och som om inte det vore nog dras jag med stor skam inför min familj över de förluster jag varit med om.

Tillvaron har bara blivit mörkare och mörkare sedan detta inträffade för cirka ett år sedan.

Status idag:
*Extremt låg självkänsla med allt vad det innebär.
*Sover ingenting om nätterna
*Smärta i ryggen (när jag sitter stilla länge)
*Deprimerad, äter Mirtazapin.
*Äter Hälsosamt
*Simmar/tränar nästan varje dag (Lätt träning)

Vad kan jag mer göra och inte göra för att ta mig ur detta eländiga helvete?
Känner mig så jävla otillräcklig. Börjar utveckla socialfobi också, måste få stopp!

Tack för att du tog dig tid att läsa min historia!

Man försöker igen.
Det har jag alltid fått göra.
Mitt liv har varit skit i 10 års tid, och nog har jag kämpat på ändå.

Gå till en kiropraktor med den där ryggen.

Jag tror att du kan hitta tillbaka till din(höga) träningsnivå, bara du sköter din rygg?!? För det är där du fallerat och därför du gått ned dig= fortsatt att fallera.

Det sista du ska göra med en rygg med diskbråck är att sitta Och det verkar vara det enda du gjort+ det enda du gör?
Du har uppenbarligen en svag rygg och med en sådan får man bara inte träna fel. Har du uppsökt någon sjukgymnast någon gång? Du måste få hjälp med din rygg........ du måste gå tillbaka till orsaken här(vilket är din rygg)för att komma framåt igen.
Träna rätt, men det tror jag det handlar om här. Men för att göra det, och det för att du skall kunna komma ur detta tillståndet du nu , så måste du uppsöka en sjukgymnast? Det har ju bara gått cirka ett år, i detta ditt "psykiska tillstånd", ska det gå kanske 25 år till, eller?
Psykiatrin kommer aldrig att sätta stopp för detta, men jag tror att en sjukgymnast(eller då en kiropraktiker och som redan nämnts här)kan det?! Uppsök en sådan, men så tycker då jag

Krigaren1, det är just det som är problemet med livet, det är föränderligt, inget varar för evigt.

I ditt fall har förutsättningarna förändrats från det du var van vid att göra, aktiviteter osv. Det betyder att du egentligen har ett nytt liv framför dig med andra spelregler och förutsättningar. Det enda man egentligen kan göra är att försöka skapa sig ett nytt liv som man är nöjd med inom de ramar du har.

Det är ju ungefär samma sak för folk som t.ex. blir handikappade fysiskt, av någon olycka eller så. Samma sak gäller där, det är såklart en traumatisk upplevelse, för det är ju lite typiskt svenskt att leva under devisen, "det händer aldrig mig", "livet börjar snart". Många vill leva i en bubbla och ignorerar helt verkligheten och vad som kan hända. Det har inte hänt mig något men när jag var runt 20 så fick mitt liv en vändning, det var ungefär då jag "vaknade" upp från att jag hade levt i en bubbla.

Numera är jag tacksam för varje år som går, och man inte drabbats av hemska krämpor, skadats i bilolyckor och allt sådant man läser om eller som kan hända. Men exakt vad du behöver göra för att din situation ska bli bättre kan inte jag svara på.