Stötte på ganska kraftigt motstånd/ovilja, när jag kontaktade psykolog..

Vet inte om detta hör bättre hemma i Samhälle, eller någon annan stans, men jag gissar att denna forumdel är den, där det är mest troligt att man stöter på människor som haft kontakt med psykologiska instanser. Mod får givetvis flytta, om det är fel plats.

Jag tycker att mitt liv har kapsejsat, och jag känner mig ofta fullständigt vilsen, utan något som helst mål eller mening i livet. Mellan varven mår jag riktigt dåligt, och därimellan så går de mest "på tomgång".

Efter inrådan från släkt och vänner, så kontaktade jag psykolog, via min lokala vårdcentral. Jag fick ett namn och telefonnummer, och ringde direkt. Till att börja med så var psykologen oanträffbar, med hänvisning till nästföljande dag. Jag lämnade meddelande, där jag kortfattat beskrev mina besvär, och bad personen återkomma så snart som möjligt.

Dagarna gick, och inget hände. Då ringde jag igen, men numret var avstängt. Efter att ha dubbelkollat numret, och gjort ett antal nya försök, så fungerade numret helt plötsligt igen. Men återigen så kom jag till telefonsvarare, som återigen hänvisade till nästföljande dag. Jag lämnade nytt meddelande, där jag nämnde att jag hade lämnat meddelande tidigare, men ännu inte blivit kontaktad.

Dagen efter så ringer psykologen till slut upp mig. Denne låter ganska långsam och sävlig, och jag får direkt en känsla av att personen var besvärad av att tvingas tala med mig, och väldigt ovillig att försöka hjälpa till. Psykologen nämnde att det fanns andra psykologer, även privata. När jag sa att jag hade kontaktat vårdcentralen i fråga, just för att jag önskade psykolog genom dem, så fick jag till svar att alla människor mår lite upp och ner, och att det är helt normalt.

Jag försökte återigen beskriva mina problem, utan överdrifter och sentimentalitet, men dock inkluderande att jag ofta kände att livet var meningslöst, och att jag kände mig utbränd mentalt. Då försökte psykologen styra in mig på att träffa en allmänläkare, för att diskutera utmattningssyndrom. Då jag sa att jag var säker på att jag hade psykologiska problem, och insisterade på att få boka en tid så snart som möjligt, så sa personen att det är en lång process, och att det krävs mycket jobb. Till slut gick denne med på att boka en tid, efter försäkran ifrån min sida, att jag var beredd på att lägga ned obegränsat med tid och arbete på detta.

Jag kan förstå och respektera att vårdinstanser ställer lite motkrav, för att säkerställa att folk inte utnyttjar deras tid och resurser i onödan.

• Men är det verkligen rimligt att det skall krävas så mycket arbete och insisterande för att få lite hjälp, när man har betalat skatt i hela sitt liv?

Jag hör hela tiden talas om människor som utnyttjar vården för diverse skitsaker, och dessutom tar upp mängder med tid och resurser, och trots det blir erbjudna mera.

• Vad kan det bero på, att jag möttes av en sådan uttalad motvilja?

• Var det bara en dålig/lat/omotiverad/fluddrig psykolog, eller är det här vad man kan vänta sig nu för tiden?

Jag vet inte men jag kan tänka mig att du helt enkelt hade otur. Det kan eventuellt vara så enkelt som att han är en idiot, men det kan också vara så att hans avtal med landstinget är på väg att löpa ut och att han har någon annan uppdragsgivare på gång. Och det kan ju kanske vara lite svårt att säga rent ut. Eller så kanske han är på väg att slå upp en privat mottagning. Och då måste han från början försäkra sig från varje patient att de kan betala en osubventionerad kostnad. Ring vårdcentralen igen och fråga lite diskret om det, hur länge de anlitat honom och om de kommer göra det framöver. Och om de tycker att han gör ett bra jobb.

Jag känner någon "i branschen" som säger att precis som det på många ställen är brist på annan vårdpersonal så är det brist på psykologer inom primärvården, vilket medför att även riktiga UFO:n kan få jobb, om inte annat så genom bemanningsföretag. Exempelvis så tog min bekanta över tjänsten efter en vikarie som hade skrivit precis samma sak i alla patienters journal. Man får nog vara lite vaksam om man får konstiga vibbar.

Det här med "en lång process" - det är mycket möjligt att det varierar stort mellan olika landsting, men där min bekanta jobbar beviljas man runt 6-12 besök inom primärvården, bara under speciella omständigheter mer. Alltså 1,5 - 3 månader om du går en gång i veckan, vilket knappast kan betraktas som en lång process. (Visst finns det fortfarande psykologer som kör psykoanalys där du ligger på soffan tre gånger i veckan i flera år, men det är på utdöende och inget som det offentliga bekostar.)

Att ringa vårdcentralen och fråga om det finns någon annan psykolog hos dem kan vara en idé, och finns det fler vårdcentraler där du bor så kan du undersöka möjligheterna på en annan, kanske måste du lista om dig men det är snabbt gjort.

Nu vet inte jag hur det ser ut rätt allmänt men jag fick ingen seriös hjälp av psykiatrin förrän jag begick en kriminell handling. Dock tar allt väldigt lång tid, vilket dom skyller på underbemanning.

1. Gå till en psykolog.
2. Berätta hur du mår.
3. Du kommer få hjälp, mediciner/samtal.

Vad jag förstår så var problemet här att TS just försökte få komma till en psykolog, men hade svårt att ens få tag på honom på telefon för att beställa tid, och sedan försökte psykologen i princip övertala TS att inte söka psykologhjälp. Det är alltså inte alltid så lätt som du beskriver det.

Visst, kan du betala en tusenlapp per gång kan du söka en privat psykolog. Alla kan eller vill inte det. Sedan kan även privata psykologer ha väntelista, om de är populära.

Mediciner skrivs inte ut av psykologer, utan av läkare.

Jag kanske har fel men behövs inte remiss från just VC, så att man hamnar i kö till psykolog. Innan dess det händer, vänder man sig till läkare/kurator på VC?

Möjligt att det varierar från plats till plats, men jag har fått intrycket att det är vanligast att man först träffar en läkare på VC, som skickar en remiss till psykologen om det verkar aktuellt. Sedan gör psykologen en egen bedömning, om patienten ska få terapi på VC eller avvisas, eller om det t.o.m. är så allvarligt att man bör remitteras till psykiatrin.


Det verkar lite lustigt att TS bara fick ett telefonnummer till psykologen, men som sagt, kanske det funkar olika på olika ställen.

Med psykologer ska man vara försiktig. Knepiga figurer som

Psykologer är knepiga figurer som projicerar sina egna problem på andra friska människor. När man på

Cry me a river.

Torkar mamma dig i stjärten fortfarande efter toalettbesök?

En kombination av att personen kanske är dryg i sig.
Sen så är kön till psykologisk terapi igenom vårdcentral lööööööööjligt lång.
Det kommer folk som prioriteras före pga mer akuta problem etc
Har du utmattningssymtom så kanske du kan gå igenom företagshälsan
om ditt jobb har samarbete med en sådan klinik?

Sen kan det vara klokt att boka ett vanligt samtal med en allmänläkare
som kanske anser att du behöver någon antidepp
(trots att folk sprider galla på flashback så hjälper det många)
Vidare därifrån kan du möjligtvis få en remiss till vuxenpsyikatrin.

Du ska hur som helst inte ta det personligt, frustrationen bland personalen
inom vården gällande resurser är väldigt hög.

mvh