Hej alla där ute!
Jag har länge funderat på om jag kan ha PTSD (Posttraumatiskt stress syndrom). Anledningen till det är flera än en. Ska försöka göra en väldigt lång historia kort.
Jag växte upp med en narcissistisk psykopat till mamma, som dagligen misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Det var allt från örfilar till sparkar i magen till att hon kunde tejpa fast mina armar med silvertejp mot möbler och tejpa för min mun. En del hot, då hon kunde ta kökskniven och hota att hugga den i magen på mig och även ta kökssaxen och jaga mig med den och hota och klippa av mig allt hår. En hel del kränkningar och trakasserier också och att hon önskade att jag var död. Hon behandlade mig ofta som en slav, då jag fick göra det mesta i hemmet som att handla, städa, tvätta och göra mat. Gjorde jag inte som jag blev tillsagd, så jag blev jag utslängd. Mamma sa ständigt åt mig att jag absolut inte fick berätta det för någon, vad som hände hemma för då skulle hon döda mig i så fall. Så jag höll förstås tyst. Jag var dagligen fullkomligt livrädd och skräckslagen.
Har även varit svårt mobbad under hela min skoltid. Har aldrig haft några vänner. Var dagligen mobbad, kränkt, misshandlad och utfryst under hela skoltiden. Fick byta skola ett antal gånger, då varken skolan eller mina föräldrar gjorde någonting åt mobbningen och misshandeln.
Och såhär höll det på...
När jag var 16 år träffade jag en kille som jag direkt blev dunderförälskad i. Oturligt nog så hade han redan flickvän, så han och jag blev istället väldigt goda vänner och var det det i ett par år, tills något år senare då han hade blivit singel och vi började strula, men det blev efter ett tag mer allvar och vi blev ett par. Jag var överlycklig! Jag bodde till mesta dels hos honom då, istället för hos min psykopat till mamma som dagligen behandlade mig som jag knappt vore hundskit värd ens en gång.
Jag och killen pratade tillslut när vi varit tillsammans ett tag om att flytta ihop till hösten. Jag kände att jag hade framtid trots allt utanför helvetet som skulle föreställa mitt hem.
Jag och killen hade en underbar tid tillsammans under några månader, fram tills en dag då han skulle resa bort. När han kom hem igen en vecka senare, var han som förändrad. Han pratade knappt med mig och jag undrade vad som hade hänt. Hade jag gjort något?
Några dagar senare då jag hade sovit hemma i några dagar, så hade jag och mamma hamnat i en konflikt av någon anledning och hon kastade i vanlig ordning ut mig. Så jag gick hem till killen som bara bodde ett stenkast bort. När jag gick upp och ringde på, så sa han att jag inte kunde komma in. Jag undrade förstås varför och han sa att vi skulle ta det utanför. Sagt och gjort...
Utanför så berättar han att det sitter en tjej uppe i lägenheten. En tjej som han har träffat ett tag och har börjat få känslor för. Jag visste precis vem tjejen var och hon och jag var knappast bästisar, om man säger så och det visste den här killen om. Och så bara hux flux, så gör han slut med mig. Bara sådär. Jag vart helt förtvivlad och mådde väldigt dåligt i flera veckor efter uppbrottet. Mannen jag trodde jag skulle dela min framtid med, hade krossat mitt hjärta i småbitar!
Hemma hos mamma var det som vanligt. Hon sa att det var rätt åt mig att killen hade dumpat mig, för att det var ingen som ville ha mig i alla fall och att jag gjorde världen en tjänst om jag tog livet av mig. Tanken slog mig en del gånger under denna period.
Men tiden gick, och efter några månader så träffar jag en annan kille som jag blir kär i och vi blir snabbt ett par. Vi hinner knappt vara ihop i 3 månader innan jag bestämde mig för att flytta till honom, och han bodde 10 mil från min hemstad. Vet inte om det var för kärlekens skull för att jag flyttade, eller om det vara p g a jag flydde från helvetet som pågick dagligen hemma. Då var jag 18 år.
Vi påbörjade vårat liv tillsammans och fick det bra. 2 år efter att jag flyttat hemifrån så började jag få ofrivilliga, väldigt detaljerade minnesbilder i huvudet från uppväxten och hur mamma behandlade mig och från min och exets uppbrott som hade skett 2 år tidigare som tog väldigt hårt. Hade mardrömmar flera gånger i månaden om händelserna och varje gång jag såg någon på stan t ex som påminde om mamma och exet eller om jag hör deras namn på tv eller läser det någonstans så reagerar jag väldigt kraftigt. Blir alldeles skakig, blir väldigt spänd, blir kraftigt illamående, får svettningar och hjärtklappning. Samma är det om jag hör om något som påminner om någon av situationerna.
Jag har redan kontakt med psykiatrin sen några år tillbaka då jag har en del andra psykiska besvär, men detta med att det kan vara PTSD har jag tänkt på bara den senaste månaden, kanske. Har inte tagit upp detta med min läkare än. Har haft dom här besvären sen jag var 20 år och idag är 27 år. Kan tillägga att jag har en del förträngda minnen från barndomen och kommer ihåg ingenting före 11-12 års ålder.
Jag vet att jag borde ta upp detta med min läkare alternativt en psykolog, men kan detta vara PTSD?
Tack på förhand!
Jag har länge funderat på om jag kan ha PTSD (Posttraumatiskt stress syndrom). Anledningen till det är flera än en. Ska försöka göra en väldigt lång historia kort.
Jag växte upp med en narcissistisk psykopat till mamma, som dagligen misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Det var allt från örfilar till sparkar i magen till att hon kunde tejpa fast mina armar med silvertejp mot möbler och tejpa för min mun. En del hot, då hon kunde ta kökskniven och hota att hugga den i magen på mig och även ta kökssaxen och jaga mig med den och hota och klippa av mig allt hår. En hel del kränkningar och trakasserier också och att hon önskade att jag var död. Hon behandlade mig ofta som en slav, då jag fick göra det mesta i hemmet som att handla, städa, tvätta och göra mat. Gjorde jag inte som jag blev tillsagd, så jag blev jag utslängd. Mamma sa ständigt åt mig att jag absolut inte fick berätta det för någon, vad som hände hemma för då skulle hon döda mig i så fall. Så jag höll förstås tyst. Jag var dagligen fullkomligt livrädd och skräckslagen.
Har även varit svårt mobbad under hela min skoltid. Har aldrig haft några vänner. Var dagligen mobbad, kränkt, misshandlad och utfryst under hela skoltiden. Fick byta skola ett antal gånger, då varken skolan eller mina föräldrar gjorde någonting åt mobbningen och misshandeln.
Och såhär höll det på...
När jag var 16 år träffade jag en kille som jag direkt blev dunderförälskad i. Oturligt nog så hade han redan flickvän, så han och jag blev istället väldigt goda vänner och var det det i ett par år, tills något år senare då han hade blivit singel och vi började strula, men det blev efter ett tag mer allvar och vi blev ett par. Jag var överlycklig! Jag bodde till mesta dels hos honom då, istället för hos min psykopat till mamma som dagligen behandlade mig som jag knappt vore hundskit värd ens en gång.
Jag och killen pratade tillslut när vi varit tillsammans ett tag om att flytta ihop till hösten. Jag kände att jag hade framtid trots allt utanför helvetet som skulle föreställa mitt hem.
Jag och killen hade en underbar tid tillsammans under några månader, fram tills en dag då han skulle resa bort. När han kom hem igen en vecka senare, var han som förändrad. Han pratade knappt med mig och jag undrade vad som hade hänt. Hade jag gjort något?
Några dagar senare då jag hade sovit hemma i några dagar, så hade jag och mamma hamnat i en konflikt av någon anledning och hon kastade i vanlig ordning ut mig. Så jag gick hem till killen som bara bodde ett stenkast bort. När jag gick upp och ringde på, så sa han att jag inte kunde komma in. Jag undrade förstås varför och han sa att vi skulle ta det utanför. Sagt och gjort...
Utanför så berättar han att det sitter en tjej uppe i lägenheten. En tjej som han har träffat ett tag och har börjat få känslor för. Jag visste precis vem tjejen var och hon och jag var knappast bästisar, om man säger så och det visste den här killen om. Och så bara hux flux, så gör han slut med mig. Bara sådär. Jag vart helt förtvivlad och mådde väldigt dåligt i flera veckor efter uppbrottet. Mannen jag trodde jag skulle dela min framtid med, hade krossat mitt hjärta i småbitar!
Hemma hos mamma var det som vanligt. Hon sa att det var rätt åt mig att killen hade dumpat mig, för att det var ingen som ville ha mig i alla fall och att jag gjorde världen en tjänst om jag tog livet av mig. Tanken slog mig en del gånger under denna period.
Men tiden gick, och efter några månader så träffar jag en annan kille som jag blir kär i och vi blir snabbt ett par. Vi hinner knappt vara ihop i 3 månader innan jag bestämde mig för att flytta till honom, och han bodde 10 mil från min hemstad. Vet inte om det var för kärlekens skull för att jag flyttade, eller om det vara p g a jag flydde från helvetet som pågick dagligen hemma. Då var jag 18 år.
Vi påbörjade vårat liv tillsammans och fick det bra. 2 år efter att jag flyttat hemifrån så började jag få ofrivilliga, väldigt detaljerade minnesbilder i huvudet från uppväxten och hur mamma behandlade mig och från min och exets uppbrott som hade skett 2 år tidigare som tog väldigt hårt. Hade mardrömmar flera gånger i månaden om händelserna och varje gång jag såg någon på stan t ex som påminde om mamma och exet eller om jag hör deras namn på tv eller läser det någonstans så reagerar jag väldigt kraftigt. Blir alldeles skakig, blir väldigt spänd, blir kraftigt illamående, får svettningar och hjärtklappning. Samma är det om jag hör om något som påminner om någon av situationerna.
Jag har redan kontakt med psykiatrin sen några år tillbaka då jag har en del andra psykiska besvär, men detta med att det kan vara PTSD har jag tänkt på bara den senaste månaden, kanske. Har inte tagit upp detta med min läkare än. Har haft dom här besvären sen jag var 20 år och idag är 27 år. Kan tillägga att jag har en del förträngda minnen från barndomen och kommer ihåg ingenting före 11-12 års ålder.
Jag vet att jag borde ta upp detta med min läkare alternativt en psykolog, men kan detta vara PTSD?
Tack på förhand!
