Varför hade svensk film så dåligt foto på 80-90-talet?

Inte för att svensk film har jättebra foto idag men på 1980 och 1990-talet så var det katastrofalt uselt om man jämför med amerikanska filmer från samma tid. De svenska filmerna var ofta stelt filmade, såg amatörmässiga ut, och hade liksom ett kornig, nästan suddig, bild, oftast väldigt mörk. Mycket av svensk film, några gjorda av riktigt bra regissörer, såg mer ut som tv-serier eller något, så dåligt var kvaliteten på filmen. Men varför?

Om man tittar på amerikanska filmer från samma tid så var de alla i bra kvalitet. Det var inte kornigt och dammigt. Svenska filmer från 1960-talet hade bra kvalitet, när det var svartvitt.

Men varför blev det så? Varför var kvaliteten så annorlunda mellan amerikanska filmer och svenska?

Vi kanske inte hade lika bra budget som i amerikat.

Visserligen, men jag tycker att de flesta amerikanska filmerna från den tiden hade bättre teknisk kvalitet än de svenska. Man måste verkligen ner i independentträsket för att hitta lika dålig kvalitet. Så jag tror inte det kan vara den enda förklaringen.

mmm jämföra en av världens strörsta filmindustri med ett pyttelitet land

För att vara ett pyttelitet land så har vi haft en väldigt stor filmindustri och inte nog med det så har vi haft rätt mycket pengar. Skulle det ha varit omöjligt för svenskar att på den tiden filma i lika bra eller någorlunda lika bra kvalitet som amerikanerna? Varför var det möjligt på 60-talet och inte på 90-talet?

Kanske en kombination av låg budget och bristande kompetens hos de svenska filmfotograferna?

Dock stämmer det förstås inte att alla svenska filmer från den tiden har dåligt foto. "Fanny and Alexander" ser fortfarande relativt fräsch ut idag, och lyckades vinna OSCARN för bästa foto!

Visst finns det undantag men om man tittar på Lust och fägring stor av Bo Widerberg så känns det som att det genom hela filmen inte fanns någon kompetent belysning. Och så var det i många filmer. I tv-produktioner kan man ju förlåta det då man ofta arbetar snabbare och har inte tid för lika mycket kvalitet men för filmer så tycker jag inte det finns lika mycket ursäkter.

Håller helt med. Som nämnts Fanny och Alexander står ut som det stora undantaget. Och så lite pengar tror jag inte de hade med rådande filmavtal.
En del amerikanskt från den tiden är faktiskt också uselt, Clash of the Titans och Xanadu som varnande exempel. Förutom taffligheten är det liksom mjölkigt.
Hade varit roligt om någon som pysslar med film idag kan komma med synpunkter.

Nu har jag inte sett Lust och Fägring Stor, men hade inte Widerberg en slags cinéma vérité-stil i sina filmer? Det är verkligen inte = dåligt foto, enligt mig.

En motreaktion mot Sven Nykvist kanske?
Dels så tror jag den experimentella delen då det digitala formatet kom fram under 80talets mitt kan ha influerat en del filmare.

hmm rätt mycket pengar? hur många hundra miljarder dollar om året menar du då? på 60talet hade sverige ungefär samma teknik men sen efter det har vi legat efter i allt.

Själv har jag reagerat mer på ljudet.
Visst kan man direkt se skillnad på inhemskt och Hollywood vad gäller foto, men värre var/är det på ljudsidan.
[OBS! Jag är ingen audiofil. Hemma ses/lyssnas film på TV med inbyggda 2.0 högtalare]

Vad syftar jag på?
- Bakgrundsbrus
- Låg volym på tal
- Otydligt tal och dålig artikulering
- etc

Det är så illa att jag ofta inte uppfattar vad sägs i svenska filmer utan undertexter.

Hur svårt kan det vara att producera bra ljud?