Vad kan det bero på när någon blir extremt arg på mig hela tiden?

Det här med Borderline slängs lite väl för lätt och för ofta, precis som det görs med Asperger.

Jag tycker att det ni signalerar är helt enkelt den motsättning och ambivalens som uppstår och skulle uppstå hos alla människor som varit i ett icke-fungerande lite väl för länge, ett förhållande utan framtid (ljus).

Ett sådant förhållande kan rubba den man verkligen är, vilket har nog drabbat er båda.

Jag tror på magkänslan, ignorerar man sin magkänsla tillräckligt länge blir man i längden en oerhörd bitter och arg människa.

Det här är en ovetenskaplig diagnos, i folkmun kallas den Psycho Bitch och ska inte förknippas med psykopati. Jag har fått min beskärda del av brudar med Psycho Bitch personlighetsstörning så jag vet vad jag talar om. De suger efter offrets uppmärksamhet och sedan ignorerar de responsen, allt för att skapa irritation hos sitt offer. Det är det mest påtagliga draget. De har i regel haft en skakig uppväxt med olika sorters problematik.

Ja, jag har räknat ut att vi inte passar ihop, och eftersom jag är fullständigt nedbruten så har jag även räknat ut att det var en destruktiv relation.

Däremot så har jag svårt att tro att hon skulle fungerat fullständigt "normalt" tillsammans med någon annan. Eller att vi bägge är lika "skyldiga" till att det har blivit som det blev.

Vi var bägge kring 30 när vi träffades, och vi var båda helt inne på att det skulle vara ett seriöst förhållande, med familjebildning som mål, när vi beslutade oss för att fortsätta förhållandet efter de inledande månadernas romans.

Jag har, åtminstone en stor del av tiden, försökt vara en "perfekt" pojkvän. Medan hon har varit konstant "avvikande". Jag feltolkade detta till en början som att hon var annorlunda på ett positivt och intressant sätt. Och eftersom jag var klantig nog att ägna mig åt lite "flirtande" med en annan tjej, innan vi hade blivit ett par på allvar, så tänkte jag att hon var arg och elak på grund av att hon kände sig upprörd över det.

Så jag tänkte att jag fick lov att ta mitt straff, och absorberade alla elakheter och frånvaro av närhet, under drygt ett års tid. Jag misstänkte att hon hade gått igenom svårigheter tidigare i livet, och att hon upplevde mitt flirtande med andra, som ett stort svek, på grund av att det spelade på redan existerande negativa känslor. Jag tänkte att det i och med det skulle ta lång tid att vinna tillbaka hennes förtroende, och att jag gjort mig förtjänt av att ta emot kyla och elakheter. Så jag trippade på tå kring henne, och var en perfekt, förstående pojkvän, under mer än ett års tid. Vilket jag kan tycka var mer än rimligt, i förhållande till mitt förhållandevis oskyldiga flirtande. Jag hade aldrig tidigare i livet accepterat att bli trampad på som en dörrmatta, och hade konsekvent avslutat relationer med kvinnor som började uppvisa sådana tendenser. Men i detta fall så ansåg jag mig "skyldig", på grund av mitt initiala flirtande och någon lögn, och tänkte att jag fick lov att ta detta tillfälligt. Och "tillfälligt" blev över ett år.

Jag sade sedan till henne, att vi hade nått en punkt där hon fick lov att bestämma sig, om hon var kapabel att återgå till en "normal" relation utan att sprida hat till mig, eller om vi skulle avsluta relationen. Efter ett antal försök så lyckades jag kommunicera detta till henne, och efter ett tag så sa hon att hon insåg det överdrivna i hennes beteende, och sa att hon bestämt sig för att lägga det bakom sig. Hon fortsatte dock i princip på samma vis som tidigare, efter ett par dagar, och har allt sedan dess fortsatt att ta upp mitt "snedsteg" vid nästan varje försök till kommunikation, och under hennes efterföljande raseriutbortt.

Efter mitt "straff-år" så började jag ställa krav på att bli behandlad normalt, och på att hon skulle börja visa tecken på att hon faktiskt var intresserad av mig, vårt förhållande och en framtid tillsammans med familjebildning etc. Vilket för det mesta endast framkallade raseriutbrott. Hon blockerade konstant ut andemeningen i vad jag sade, och fokuserade endast på enstaka, lösryckta ord eller meningar, som hon tog ur sitt sammanhang och "kreativt" tolkade om till smädelser och kränkningar av henne. Ofta skulle våra "samtal" ha platsat i manus till en tv-komedi, då budskapen blev allt mer övertydliga och detaljspecificerade, fast de trots det blockerades och misstolkades.

De gånger vi lyckades nå fram till varandra i någon mån, så fick jag förklarat för mig, att hon betedde sig som hon gjorde eftersom hon var osäker på mitt engagemang. Vilket jag hade väldigt svårt att förstå, eftersom jag ensam drev alla försök till samtal om framtiden, och till att umgås tillsammans på ett "normalt" sätt. Jag kan tycka att jag konstant uppvisade tecken på att vilja komma nära, på att försöka lösa våra problem, och på att vilja ha en framtid tillsammans.

Hon var dock extremt mån om att "visa upp" mig, som någon slags trofépojkvän, och det var en enorm press på att jag skulle fria till henne. De gånger jag försökte avsluta relationen, så blev hon helt plötsligt en Stepford Wife, tills hon var säker på att "faran var över".

Jag har haft en hel del tidigare förhållanden (aldrig så långa som 10 år dock) och de har varit "normala". Allt var inte en dans på rosor i dessa förhållanden, och de tog alla slut till sist, men jag upplever att dessa andra kvinnor samtliga uppvisade ett "normalt" intresse för mig och för relationen. Vi hade "normal" intimitet, eller bättre, och vi kunde kommunicera "normalt". Det hände att dessa kvinnor uppvisade "kvinnlig" logik och känslosamhet, men det gick aldrig till närmelse så överstyr, som med mitt ex. Och vi återvände alltid till en kärleksfull relation, där bägge parter gjorde fina saker för varandra, och vi upplevde passion, närhet och hat-fri kärlek till varandra. Även om alla kvinnor jag har träffat har varit olika, så upplever jag en markant skillnad, mellan mitt senaste ex och samtliga andra ex och kvinnliga bekantskaper, som jag har stött på tidigare i livet. Jag har heller aldrig hört någon manlig polare eller bekant, som har beskrivit så konstant kalla och elaka flickvänner.

• Är vi verkligen lika medskyldiga till situationen?
  
• Är mitt ex verkligen fullt normal, så att allt vad jag har beskrivit ovan, endast beror på att vi var en dålig matchning?
  
• Är det verkligen ok att behandla en annan människa, så som hon har behandlat mig, om man råkar vara olika?
  
• Är det verkligen friskt och normalt att bära på så mycket hat och "ondska", som hon gör?

Personligen så kan jag tycka, att hennes beteende påminner starkt om hur man läser om att misshandlande män behandlar sina kvinnor.

Det främsta skälet till att jag grubblar över detta, är att jag vill se till att jag aldrig hamnar i en liknande sits igen. Om detta är fullt normalt, och jag kan förvänta mig liknande vid eventuell framtida annan relation, så måste jag avstå ifrån alla försök till sådan.
Det är ju ganska sannolikt att man kommer att träffa andra som man inte är 100% matchad med, om man skulle börja dejta igen vid någon tidpunkt. Om jag då kan förvänta mig samma behandling, så tror jag tyvärr att jag har blivit konditionerad och predisponerad för att falla in i samma "offermentalitet" igen. Vilket jag måste undvika till varje pris.

Sammanfattat, så försöker jag få en bild av om nämnda kvinna är 1 på 100 (sjuk), eller 1 på 2 (frisk), utav alla kvinnor man möter. Svaret dikterar om jag skall försöka få en ny relation med en annan kvinna i framtiden, eller om jag skall förlika mig med att leva ensam resten av livet.

Bump

Om det är hon du gjorde slut med 2012 eller när det var så var du ju aldrig riktigt kär i henne. Hon måste ha känt av det hela tiden.