Vad kan det bero på när någon blir extremt arg på mig hela tiden?

Jag håller äntligen på att ta mig ur ett jobbigt förhållande. Av olika skäl så har jag stannat alldeles för länge med en kvinna som jag inte alls passar med. Jag är dock en sådan person som gärna vill förstå så mycket som möjligt om verkligheten omkring mig, och grunnar på en del saker hos min f d fästmö, och vår tidigare relation. En del av detta är att jag vill undersöka tesen att hon lider av någon slags psykisk störning.

Kännetecknar följande någon typ av psykisk störning?

• Jag uppfattar det så som att hon alltid har varit kall och distansierad, och lätt narcissistisk.
• Hon bedyrade alltid att hon ville ha mig, och blev förtvivlad varje gång det verkade som om jag skulle lämna henne. Trots det så var hon ovillig att ge tid och prioritet åt mig och vårt förhållande.
• Hon ignorerarde och blockerade alla mina försök till seriös kommunikation och hånade mig när jag försökte tala om känslor.
• Hon bedyrade att hon ville bilda familj, men talade aldrig om barn eller om att "bygga bo", och ville nästan aldrig ha sex.
• Hon talade gärna mycket om sådant som intresserade henne, men blev genast otålig och irriterad när jag försökte tala om något som intresserade mig, eller om oss och vårt förhållande.
• Hon tolkade alla "tips" eller frågor om praktiska saker som personangrepp.
• Hon såg till att arbeta konstant, och stannade frivilligt extra nätter när hon var bortrest, samt fyllde den lilla fritiden med aktiviteter och vänner utanför förhållandet. Trots det så var hon extremt inne på att vi skulle fortsätta vara tillsammans.
• Hon var extremt påtryckande i fråga om att hon ville att jag skulle fria till henne, men visade i övrigt inget större intresse för att ha ett "normalt" förhållande.
• Hon var svartsjuk och gav mig skit i åratal, för att jag hade flirtat lite med andra i början av vårt förhållande. Trots det så flirtade hon själv hejvilt, och jag är nästan säker på att hon var otrogen mot mig.
• Hon tycktes hata min röst och ibland min blotta närvaro, men hon var ändå väldigt mån om att vi skulle vara tillsammans.
• Hon fick ofta raseriutbrott där hon fullständigt tappade fattningen, och skrek sig hes samt slog sönder saker.
• Hon skrek ofta i sömnen, för full hals, oftast olika hatiska kommentarer och tillmälen.
• Många av hennes kollegor, och flera av våra gemensamma bekanta och släktingar, uppfattade henne som kall och som en "bitch".

Vad kan denna dubbelhet och inkonsekvens tyda på?

Vad gör en människa så överdrivet mån om att uppvisa tecken på förhållandet gentemot omgivningen, trots att personen inte tycks bry sig om partnern och förhållandet egentligen?

Kan hon vara lesbisk i garderoben?

Kan hon lida av någon psykisk åkomma?

En bifråga är om jag själv lider av någon psykisk åkomma, eftersom jag trots allt accepterade detta och stannade kvar så länge?

Låter som en klassiskt destruktiv relation. Ni båda anar att ni är fel för varandra och hanterar det på olika sätt, hon genom att växelvis undvika dig (distans) och växelvis klamra sig fast (panik) och trycka på viktiga ägandesymboler som frieri.

Håller med ovanstående. Det har hänt att man stannat kvar för länge i tron med att det ger sig till slut.

Min diagnos är:

1. Ert förhållande var inte bra.

2. Hon är kvinna.

Upsummerar ganska bra. Kan det ochså varit nåt ekonomisk motiv för at ni varit tilsammans även om saker inte fungerade? Kanskje lite OT fråga

Ja, jag har räknat ut att vi inte passar ihop, och eftersom jag är fullständigt nedbruten så har jag även räknat ut att det var en destruktiv relation.

Däremot så har jag svårt att tro att hon skulle fungerat fullständigt "normalt" tillsammans med någon annan. Eller att vi bägge är lika "skyldiga" till att det har blivit som det blev.

Vi var bägge kring 30 när vi träffades, och vi var båda helt inne på att det skulle vara ett seriöst förhållande, med familjebildning som mål, när vi beslutade oss för att fortsätta förhållandet efter de inledande månadernas romans.

Jag har, åtminstone en stor del av tiden, försökt vara en "perfekt" pojkvän. Medan hon har varit konstant "avvikande". Jag feltolkade detta till en början som att hon var annorlunda på ett positivt och intressant sätt. Och eftersom jag var klantig nog att ägna mig åt lite "flirtande" med en annan tjej, innan vi hade blivit ett par på allvar, så tänkte jag att hon var arg och elak på grund av att hon kände sig upprörd över det.

Så jag tänkte att jag fick lov att ta mitt straff, och absorberade alla elakheter och frånvaro av närhet, under drygt ett års tid. Jag misstänkte att hon hade gått igenom svårigheter tidigare i livet, och att hon upplevde mitt flirtande med andra, som ett stort svek, på grund av att det spelade på redan existerande negativa känslor. Jag tänkte att det i och med det skulle ta lång tid att vinna tillbaka hennes förtroende, och att jag gjort mig förtjänt av att ta emot kyla och elakheter. Så jag trippade på tå kring henne, och var en perfekt, förstående pojkvän, under mer än ett års tid. Vilket jag kan tycka var mer än rimligt, i förhållande till mitt förhållandevis oskyldiga flirtande. Jag hade aldrig tidigare i livet accepterat att bli trampad på som en dörrmatta, och hade konsekvent avslutat relationer med kvinnor som började uppvisa sådana tendenser. Men i detta fall så ansåg jag mig "skyldig", på grund av mitt initiala flirtande och någon lögn, och tänkte att jag fick lov att ta detta tillfälligt. Och "tillfälligt" blev över ett år.

Jag sade sedan till henne, att vi hade nått en punkt där hon fick lov att bestämma sig, om hon var kapabel att återgå till en "normal" relation utan att sprida hat till mig, eller om vi skulle avsluta relationen. Efter ett antal försök så lyckades jag kommunicera detta till henne, och efter ett tag så sa hon att hon insåg det överdrivna i hennes beteende, och sa att hon bestämt sig för att lägga det bakom sig. Hon fortsatte dock i princip på samma vis som tidigare, efter ett par dagar, och har allt sedan dess fortsatt att ta upp mitt "snedsteg" vid nästan varje försök till kommunikation, och under hennes efterföljande raseriutbortt.

Efter mitt "straff-år" så började jag ställa krav på att bli behandlad normalt, och på att hon skulle börja visa tecken på att hon faktiskt var intresserad av mig, vårt förhållande och en framtid tillsammans med familjebildning etc. Vilket för det mesta endast framkallade raseriutbrott. Hon blockerade konstant ut andemeningen i vad jag sade, och fokuserade endast på enstaka, lösryckta ord eller meningar, som hon tog ur sitt sammanhang och "kreativt" tolkade om till smädelser och kränkningar av henne. Ofta skulle våra "samtal" ha platsat i manus till en tv-komedi, då budskapen blev allt mer övertydliga och detaljspecificerade, fast de trots det blockerades och misstolkades.

De gånger vi lyckades nå fram till varandra i någon mån, så fick jag förklarat för mig, att hon betedde sig som hon gjorde eftersom hon var osäker på mitt engagemang. Vilket jag hade väldigt svårt att förstå, eftersom jag ensam drev alla försök till samtal om framtiden, och till att umgås tillsammans på ett "normalt" sätt. Jag kan tycka att jag konstant uppvisade tecken på att vilja komma nära, på att försöka lösa våra problem, och på att vilja ha en framtid tillsammans.

Hon var dock extremt mån om att "visa upp" mig, som någon slags trofépojkvän, och det var en enorm press på att jag skulle fria till henne. De gånger jag försökte avsluta relationen, så blev hon helt plötsligt en Stepford Wife, tills hon var säker på att "faran var över".

Jag har haft en hel del tidigare förhållanden (aldrig så långa som 10 år dock) och de har varit "normala". Allt var inte en dans på rosor i dessa förhållanden, och de tog alla slut till sist, men jag upplever att dessa andra kvinnor samtliga uppvisade ett "normalt" intresse för mig och för relationen. Vi hade "normal" intimitet, eller bättre, och vi kunde kommunicera "normalt". Det hände att dessa kvinnor uppvisade "kvinnlig" logik och känslosamhet, men det gick aldrig till närmelse så överstyr, som med mitt ex. Och vi återvände alltid till en kärleksfull relation, där bägge parter gjorde fina saker för varandra, och vi upplevde passion, närhet och hat-fri kärlek till varandra. Även om alla kvinnor jag har träffat har varit olika, så upplever jag en markant skillnad, mellan mitt senaste ex och samtliga andra ex och kvinnliga bekantskaper, som jag har stött på tidigare i livet. Jag har heller aldrig hört någon manlig polare eller bekant, som har beskrivit så konstant kalla och elaka flickvänner.

• Är vi verkligen lika medskyldiga till situationen?
  
• Är mitt ex verkligen fullt normal, så att allt vad jag har beskrivit ovan, endast beror på att vi var en dålig matchning?
  
• Är det verkligen ok att behandla en annan människa, så som hon har behandlat mig, om man råkar vara olika?
  
• Är det verkligen friskt och normalt att bära på så mycket hat och "ondska", som hon gör?

Personligen så kan jag tycka, att hennes beteende påminner starkt om hur man läser om att misshandlande män behandlar sina kvinnor.

Det främsta skälet till att jag grubblar över detta, är att jag vill se till att jag aldrig hamnar i en liknande sits igen. Om detta är fullt normalt, och jag kan förvänta mig liknande vid eventuell framtida annan relation, så måste jag avstå ifrån alla försök till sådan.
Det är ju ganska sannolikt att man kommer att träffa andra som man inte är 100% matchad med, om man skulle börja dejta igen vid någon tidpunkt. Om jag då kan förvänta mig samma behandling, så tror jag tyvärr att jag har blivit konditionerad och predisponerad för att falla in i samma "offermentalitet" igen. Vilket jag måste undvika till varje pris.

Sammanfattat, så försöker jag få en bild av om nämnda kvinna är 1 på 100 (sjuk), eller 1 på 2 (frisk), utav alla kvinnor man möter. Svaret dikterar om jag skall försöka få en ny relation med en annan kvinna i framtiden, eller om jag skall förlika mig med att leva ensam resten av livet.

Jag har tänkt på det, men har inte kunnat finna några direkta belägg.

Jag tror att hon eventuellt såg det som någon form av status, att jag är utbildad och har ett relativt välavlönat tjänstemannajobb. Men samtidigt så är hon själv karriärkvinna ut i fingerspetsarna, och tjänar nästan lika mycket som jag gör. Hon har visserligen sluppit försörja mig, och jag har kunnat betala min hälft av resor etc. och ge henne lika dyra presenter som hon gav mig, men jag tror inte att hon har kunnat tjäna några stora pengar på att vara med mig.

Och även om jag till yrke och inkomst kanske platsar in i medelklass-streber-idealet, så signalerar jag på alla sätt jag kan, att jag skiter i karriär och status. Jag tror därför inte att jag fungerar speciellt bra som statussymbol, inför ytliga människor av vanligt snitt.

Kanske är jag naiv, men jag kan inte se några rent ekonomiska motiv till varför hon velat ha en relation med mig, trots att hon verkar ha hatat mycket med mig.

Hon har väl nån borderline-störning.

Jag läste på lite om Borderline nu, och kan till viss del känna igen oss båda.

Jag kan känna av tendenser till snabba känsloväxlingar, viss separationsångest och känslor av likgiltighet/tomhet omväxlat med stark affekt. Men jag brukar kunna hålla tillbaka allt detta, och sansa mig innan jag hinner agera ut. Överlag så upplever jag inte till närmelse en sådan obalans som beskrivs, och jag har inte heller svårt att förstå min omgivning under "normala" omständigheter. Men jag tror att jag borde tala med psykolog, för att gå till botten med huruvida jag själv har dessa tendenser, och vad jag i så fall kan göra åt dem.

Jag kan dock känna igen mera, när det gäller mitt ex, och framför allt att hon agerar ut enligt dessa mönster relativt ofta.

Men trots det fick jag ingen total "aha-upplevelse". Dock är det kanske den diagnos som jag tycker ligger närmast hennes beteende, utav de jag har läst på om hittills.

Du kan gärna gå till en psykolog tycker jag, för då kan du få begreppen utredda. Du verkar vara sansad och ha insikt. Det är ett måste om man ska ha nytta av psykoterapi. Man kan träna sig på att hantera sin egen borderline-störning. Att hantera en sådan störning hos andra vill jag påstå är omöjligt om inte den andra personen är villig att samarbeta som f-n. Men ofta är det så med djupt störda personer att de vägrar se problemet och skyller det på andra, vilket är extra typiskt när det gäller borderlineproblematik.

Gjorde ett Borderline-test på nätet, för att få en indikation på om jag kan ha dessa tendenser, och därmet själv vara bidragande till problemen jag beskrivit ovan.

Testet angav att jag låg klart utom riskzonen.

Jag gjorde även om testet, högst ovetenskapligt, där jag försökte svara för mitt ex räkning. Då blev resultatet att svaren tydde på stor sannolikhet för Borderline. Men det kan jag naturligtvis inte dra några slutsatser ifrån, då det är fråga om en spekulation by proxy.

Följdfråga:

• Om det skulle visa sig att mitt ex lider av Borderline, och hon kan normaliseras genom terapi etc., kan det då finnas några förutsättningar för att vi skulle kunna fungera annorlunda (avsevärt bättre) tillsammans? Eller är det omöjligt för en relativt känslig person som jag själv, att någonsin kunna fungera med en sådan person?

Jag tänker inte försöka klamra mig kvar, i någon form av Stockholmssyndrom, men jag vill samtidigt förstå om det trots allt kan finnas en realistisk chans för att det skulle kunna fungera "normalt" eller bättre, mellan oss, under andra förutsättningar. Det finns en kärlek i botten, och vi har nästan 10 år av historia, som trots allt innehåller vissa guldkorn. Det känns ofta som om allt är upplagt för att vi skall kunna ha det bra tillsammans, men att det faller på mållinjen, på grund av små skitsaker som blir till känslostormande konflikter. Och hon har sagt flera gånger, att anledningen till att hon drar sig undan, och inte vill ha närhet och sex, är på grund av dessa ständiga känslostormar. Som hon dock ganska ensidigt fortsätter att orsaka. Men jag tror inte att hon vill det i grunden, fastän att hon inte kan hjälpa det.