Jag läste lite ur Lindbergs ledare i dagens AB. Han skriver först om att ett grundproblem för vänstern är att den är faktabaserad till skillnad från högern. Kul i sig. Men det jag studsade mer över var hur ledigt han tar till knep som är på gränsen till lögn utan att gå över gränsen. Han förmedlar ett budskap som han önskar tas emot som en lögn utan att han behöver ljuga. Exemplet är detta:
Citat:
I Financial Times, inte direkt någon vänstertidning, konstaterar europakommentatorn Wolfgang Münchau att det är åtstramningar – inte högerpopulister – som är boven när nu Europas politiska ordning är på väg över ända. Vänsterns väljare röstade för mer välfärd och fick i stället åtstramningar. Nu röstar de på högerpopulister istället, eller i vissa länder på gröna partier.
Narrativet är att tom en högertidning som FT står bakom Lindbergs tankar. Detta då Münchau skriver så.
För det första är artikeln alltså signerad av Münchau. Tidningen FT som sådan står inte bakom den åsikt som den specifika journalisten ger uttryck för. FT är inte The Economist, där artiklarna är osignerade, utan journalisterna står för sina egna texter.
För det andra är inte Münchau höger utan befinner sig på exakt samma politiska planhalva som Lindberg. Inför förbundsvalet förordade han en rot-rot-grün regering, inte en CDU-regering.
Via trixande har alltså Lindberg försökt förmedla ett narrativ att tom "högern" håller med om hans åsikt, medan det i själva verket är en enskild vänsterjournalist som gör det.
Samma person ondgör sig över att allt fler överger gammelmedia i jakt på orörvanskad fakta. Är det verkligen så svårt att dra slutsatsen att ett upprepat oredligt journalistiskt hantverk gör att läsare tröttnar, och att "problemet" därmed är självförvållat?
