Panikångest/ångest när jag känner mig ofokuserad?

Är jag ofokuserad eller inte kan tänka klart så kommer ångesten ofta. Det är som att jag tror att bara för att jag inte är 100% fokuserad så betyder det att det snart säger det "snap" och jag blir knäpp/galen.
Det kan t.ex. vara på natten när man vaknar lite yrvaken, sådär nästan halvt sovande/vaken. Då kan jag börja tänka att jag håller på att bli knäpp bara för att jag inte är helt klar i skallen. Eller som nu, ligger i sängen trött, seg i skallen.. känner hur jag börjar svettas lite smått och ångesten kommer krypandes.
Tror det delvis är förväntansångest, är livrädd för att få den ångesten jag hade för några år sedan, de där overklighetskänslan, som att man är i en bubbla. Börjar svettas bara av tanken.

Hur kan jag få hjärnan att fatta att jag inte blir tokig av att va seg i bollen? Hur hanterar man förväntansångesten? Jag har ju haft overklighetskänslor förr, så varför skulle jag inte hamna där igen, så tänker jag så fort jag känner mig oklar i skallen.

Någon som känner igen sig? Hur hanterar ni det isåfall?

Acceptera dina känslor och kämpa ej emot dina tankar så kommer ältande t att släppa!

Det här är något jag ofta läser, att man ska acceptera/omfamna känslorna/ångesten osv, men inte riktigt förstått vad som egentligen menas med det? Hur accepterar man en tanke? "tänk om jag får en psykos inatt och har strypt min hund när jag vaknar" , hur accepterar man en sådan tanke?Försvarsmekanismen blir ju att man tänker motsatta tankar så hårt man kan "nej nej det skulle jag aldrig göra" etc.