NoTruces egna texter

Har din epos skrivning stannat av? Skriv gärna en hyllning till Red Bull.

Inte ens bussen till helvetet är i tid

Också detta ska du i sinom tid förstå: När Gud skapade himmel och jord var han ruggigt bakis. Magnituden går inte att beskriva på något jordiskt språk så att någon människa begriper det fullt ut men det spelar ingen roll, eftersom ingen ändå smakat eller kommer att smaka det magnifika eldvatten Vår Herre plägar kolka i sig. Och kanske lika bra det.

Men varför är detta viktigt att förstå? Tja. Det kan fungera som en lisa för själen, ett par lager svala gasvävsbindor runt den arma kroppen, de ömma lederna, de sargade lemmarna. Vi behöver inte lägga ribban så högt, vi behöver inte vandra över stäpperna, öknarna, prärierna, fälten, ängarna, vi behöver inte springa genom skogar, kalkbrott, grottor, djungler, vi behöver inte färdas över land och hav, i bil, båt, flygplan, helikopter. Vi behöver inte åka hissen högst upp i huset. Det går bra att nöja sig med utsikten från en källare, bara den är sval. Ansträng er inte för hårt.

Med det i åtanke kanske det var lite överkurs att hugga min gamle mattelärare Carl Carsten Creampie hela sjuttiosex gånger med min skarpaste ginsukniv. Kanske. Men gamle C3 hade det verkligen "coming". Om jag berättade om alla gånger han brutalt våldsknullade mig inne på personaltoaletten på West Norrköping's Free Gymnasium skulle ni få dåndimpen. Så det var nog rätt logiskt att jag hade lite att ta igen.

Nu låg han alltså där på golvet i matsalen. Blodet hade redan hunnit koagulera runt hans totalt sönderperforerade lekamen. I taket roterade en fläkt lojt, nonchalant. Vi var ensamma här.

"Nu är du inte så kaxig längre va, din jävla fitta. Din jävla fitta."

Det kliade i halsen. Jag vände mig om och spottade i riktning mot nödutgången.

Jag kände mig lugn. Totalt avslappnad. Det pirrade lite i högerarmen, men det var inte konstigt, som den fått jobba. Efter avslutat värv hade jag kört ner ginsukniven i vänstra skinkan på C3. Nu stack den upp som spettet på ... en julskinka. Det var för vackert.

*

Ute på gatan blänkte min gula folkabubbla i solen. Det var sommar och den var därför nercabbad. I passagerarsätet satt min kompis Roger och tuggade Jenka och lyssnade på gamla Mr. Music-kassetter i sin spruckna freestyle. Han vände sig inte mot mig förrän jag hoppat in i förarsätet och drämt igen dörren en aning för entusiastiskt.

"Gick det bra? Är du klar?" Han blinkade mot solen.

"Ja, det skulle jag nog säga att jag är."

Jag sträckte mig över honom och öppnade handskfacket. Där låg en av de där gamla godispåsarna som fanns när vi var små, de med färglada cirklar fogade i varandra, som i OS-loggan. Jag hällde ut en Chock i handflatan och skalade av pappret på rekordtid. Den salta smaken spred sig över gommen när jag vred om startnyckeln och gamla Vendela (jag kallade bilen det) hostade igång, och med ett SKUTT var vi ute i trafiken och körde söderut genom Norrköping.

"Hur många hugg gav du han?"

"Honom. Runt sjutti, skulle jag tro."

"Damn. Brutalt."

Jag nickade och fällde ner solskyddet. Nu skulle vi åka till något mysigt ställe, kanske Öland. Roger gillade Öland. Han blev väldigt lugn så fort vi kom över bron, och var det något jag uppskattade var när den lille dampkuken taggade ner en smula. Det fungerade annars bra att dra på Jessica Folcker, Lisa Ekdahl, UB40, Radiohead, U2 (fram till Achtung Baby) eller valfritt av Pet Shop Boys för att han skulle bli helt blank i ögonen. Han var i grund och botten en fin människa, min vän Roger. Inte fin som Bono, men mer som en man inte våldtar på första dejten.

"Var ska vi käka lunch? Max? Donken? Ken-Tacki-Fraid-Sjikken? Bestäm du."

"Mm. Sugen på nudlar eller sushi."

"Okej, vi tar Chop Chop", sa jag och växlade upp. Tjena Uffe, nu skulle bögarna verkligen tas.

Du skriver bra Truce, lättläst och man ser bilder när man läser det. Tycker om hur du tar med detaljen med fläkten i taket. Lugnet efter stormen, riktig show dont tell. Briljant faktiskt.

Sen hur godisen och kompisen får en att tänka på en gammal vän. Det var nåt med hur du beskriver det också.

Det här var riktig trevlig läsning.

En roadtrip från helvetet måste ju vara nåt världen behöver tänker jag.

Tack som fan för berömmet, och tack för att du läste! Det kommer eventuellt en fortsättning när/om jag känner mig inspirerad. Det började bara som en skrivövning, men kan kanske utveckla sig till något mer. Den som har en lever får se.

Det är något magiskt med roadtrips. Minns när jag läste Agnar Mykles «Rubicon» när jag var ung och lovande. En få böcker jag minns att jag läst.

Det är något med att vara i rörelse, och alla «associations» huvudpersonen kan göra i en sån setting. Det känns naturligt att någon tänker när man reser. Handling och tankar. Sen blir det en naturlig rörelse i allt, i historien, ja i allt.

Skriv ett kapittel nu och då. Det behöver nästan inte hänga ihop alls, själva resan håller ihop det. Att resa är ju i sig att bli överraskad, allt möjligt kan dyka upp.
Plötsligt har du en bok, det är du värd.