Citat:
Ursprungligen postat av
drygt93
Sorry för långt och osammanhängande inlägg.
Jag är en tjej i 20+-års åldern som har lidit av psykisk ohälsa sedan 14-års åldern. Käkar antidepp och går till psykolog och dylikt. I vintras var den djupa depressionen ett faktum och jag fick en ätstörning som ett brev på posten. Under våren har ångesten stabiliserats något. Men de senaste veckorna så har det börjat svaja igen.
Jag har så mycket att se fram emot i höst. Ändå kan jag inte undgå känslan av att vara känslomässigt bortkopplad från allting och alla. Det enda jag vill lägga ned min tid på är att planera min begravning och mitt självmord. Jag har gjort en hel del research på alla metoder som finns att tillgå, gällandes dödlighet, tid och smärtnivå.
Under midsommarnatten uttryckte jag mig mycket klumpigt i en diskussion med två vänner. Jag avvisades ganska tydligt av dem trots att jag försökte förklara mig. Gick in till sovrummet och började ladda telefonen med musik. Min pojkvän märkte att jag hade blivit ledsen och försökte att muntra upp mig. Anyways, lyckas ta mig ut från lägenheten med en vinflarra i handen och musik i lurarna. Går med bestämda kliv mot Västerbron. Efter halva vägen tänker jag att jag borde prata med någon innan jag gör någonting. Ringer en släkting som inte svarar. Ringer då en nära vän, som inte heller svarar. Skitsamma tänker jag och går vidare. Kommer fram till högsta punkten på bron och påbörjar slutkonsumtionen av vinflaskan. Tänker på om man ska ringa någon jourhavande medmänniska. Hittar ett nummer, men i samma sekund som jag ska ringa dör telefonen. Jag ser det som ett tecken. Det är fan dags nu.
Känslan som gav upphov till detta är att jag, den senaste tiden, känt att jag har kunnat vara mig själv igen för första gången på länge. Den åsikten jag yttrade kom från botten av mig själv. Klumpig eller ej, det är det jag känner. I samma sekund jag yttrade min inre sanning började demonerna i huvudet att skrika på mig och förklara vilken idiot jag var. Hela vägen till bron tänkte jag att jag inte kan vara mig själv, jag passar inte in i den här världen. Så skönt att få avsluta det.
Hursomhelt, anländer ett par förbi mig någon minut efter att telefonen dog. En kvinna frågar hur jag mår och jag svarar ärlig: Skit!. Återigen, i samma sekund ångrar jag mig stenhårt, för jag vill ju bara dö! (95% vill dö och 5 % vill ha hjälp). Slutar med att de följer mig hem.
Så nu, två dagar senare sitter jag med världens ångest såklart över det här. Berättade för min pojkvän om vad som var på väg att hända och vi grät tillsammans samma natt. Jag känner mig helt enkelt så jävla färdig med detta liv. Har berättat för så många i min närhet nu hur dåligt jag mår och vågat öppna mig för psykiatrin men ingenting hjälper. Jag vet att det bara är en själv som kan hjälpa sig. Men jag vill inte hjälpa mig själv, jag vill bara dö!
Vet inte vad jag ska ta mig till. Ett försök till bör nog inte vara alltför avlägset. Det kommer att bli en impulsiv handling, det vet jag. Hur ska man möjligtvis kunna må bättre?
Stanna upp en sekund och tänk på konsekvenserna av din handling, vilka de skulle bli... För dina närståendes skull tycker jag att du ska göra ett sista gediget försök att försöka må bättre. Jag känner igen mig precis i det du skriver. Jag är en tjej på 20+, haft ätstörningar med mera, legat inne på psyk, har adhd. Har haft i stort sett motvind senaste 7 åren. Nu har jag börjat plugga jobba med mera och har löst massor av saker i mitt liv, och det tog ett tag innan grundstömningen gick från att kännas helt meningslös till okej, som det gör nu.
Men som sagt, om man löser grundläggande saker i sitt liv så kommer resten successivt. Det kommer bli motgångar men tänk på om du lever om 5 år, jobbar med det du vill, kanske har barn vem vet. Eller rättare sagt mår bra. Då kommer du vara jävligt glad att du överlevde den tuffaste perioden, som du går igenom nu.
Prata med psykakuten, åk upp och be att få läggas in en dag eller två. För DÅ får du hjälp. Annars ber du om en akuttid med en läkare eller psykiater där. Tycker det är bra att din pojkvän vet, känns alltid lättare om nån annan vet. Jag har försökt pressa undan så mycket själv och det var fel.
Jag har känt att livet var helt meningslöst, vad är poängen liksom, att vara en del i ett maskineri. Så kände jag. Att jag hellre inte existerade, och försökte dö. Men misslyckades, tack och lov. Har man sett sorgen i ens familjs ögon efter ett misslyckat självmordsförsök så vill man aldrig utsätta dem för det någonsin igen. Och i och med att jag en dag mådde bättre som jag gör idag, så är jag oerhört tacksam att jag misslyckadeS.
Jag vet att jag kanske kommer må dåligt igen, för hos vissa blir det så. Men det gäller att leva emellanåt och ta tillvara på den tiden.
Jag var tvungen att sluta med alkohol helt, för övrigt. Åtminstone tills jag mådde bra. Alkohol ger mer ångest både när det intas och verkligen dagen eller dagarna efter om man mår dåligt.
Och tänk såhär, du måste göra ett sista ordentligt försök att må bra! Det är aldrig försent för någon! Lycka till, du är inte ensam! Kram
Betyder det att jag gillar att plåga folk, lämnar åt dig att bedöma.
