Minuter från självmord.

Varför? Bara släpp allt och se vad det leder till.

Att depressionerna är återkommande och att medicinen inte hjälper långsiktigt låter lite som att det kan vara någonting annat som triggar igång dina depressiva perioder. Odiagnostiserade människor brukar oftast utveckla återkommande depressioner för att dom inte får rätt hjälp ifrån första början. Det behöver dock inte vara så i detta fall. Envisa depressioner som inte ger vika av medicin brukar man ibland bota med små elchocker. Det är inte så dramatiskt som det låter och det brukar vara ganska effektivt.

Gråter och gråter, samtidigt som du har det viktigaste i livet. En själsfrände, en pojkvän.

Håll käften och ryck upp dig äckel.

Sorry för långt och osammanhängande inlägg.

Jag är en tjej i 20+-års åldern som har lidit av psykisk ohälsa sedan 14-års åldern. Käkar antidepp och går till psykolog och dylikt. I vintras var den djupa depressionen ett faktum och jag fick en ätstörning som ett brev på posten. Under våren har ångesten stabiliserats något. Men de senaste veckorna så har det börjat svaja igen.

Jag har så mycket att se fram emot i höst. Ändå kan jag inte undgå känslan av att vara känslomässigt bortkopplad från allting och alla. Det enda jag vill lägga ned min tid på är att planera min begravning och mitt självmord. Jag har gjort en hel del research på alla metoder som finns att tillgå, gällandes dödlighet, tid och smärtnivå.

Under midsommarnatten uttryckte jag mig mycket klumpigt i en diskussion med två vänner. Jag avvisades ganska tydligt av dem trots att jag försökte förklara mig. Gick in till sovrummet och började ladda telefonen med musik. Min pojkvän märkte att jag hade blivit ledsen och försökte att muntra upp mig. Anyways, lyckas ta mig ut från lägenheten med en vinflarra i handen och musik i lurarna. Går med bestämda kliv mot Västerbron. Efter halva vägen tänker jag att jag borde prata med någon innan jag gör någonting. Ringer en släkting som inte svarar. Ringer då en nära vän, som inte heller svarar. Skitsamma tänker jag och går vidare. Kommer fram till högsta punkten på bron och påbörjar slutkonsumtionen av vinflaskan. Tänker på om man ska ringa någon jourhavande medmänniska. Hittar ett nummer, men i samma sekund som jag ska ringa dör telefonen. Jag ser det som ett tecken. Det är fan dags nu.

Känslan som gav upphov till detta är att jag, den senaste tiden, känt att jag har kunnat vara mig själv igen för första gången på länge. Den åsikten jag yttrade kom från botten av mig själv. Klumpig eller ej, det är det jag känner. I samma sekund jag yttrade min inre sanning började demonerna i huvudet att skrika på mig och förklara vilken idiot jag var. Hela vägen till bron tänkte jag att jag inte kan vara mig själv, jag passar inte in i den här världen. Så skönt att få avsluta det.

Hursomhelt, anländer ett par förbi mig någon minut efter att telefonen dog. En kvinna frågar hur jag mår och jag svarar ärlig: Skit!. Återigen, i samma sekund ångrar jag mig stenhårt, för jag vill ju bara dö! (95% vill dö och 5 % vill ha hjälp). Slutar med att de följer mig hem.

Så nu, två dagar senare sitter jag med världens ångest såklart över det här. Berättade för min pojkvän om vad som var på väg att hända och vi grät tillsammans samma natt. Jag känner mig helt enkelt så jävla färdig med detta liv. Har berättat för så många i min närhet nu hur dåligt jag mår och vågat öppna mig för psykiatrin men ingenting hjälper. Jag vet att det bara är en själv som kan hjälpa sig. Men jag vill inte hjälpa mig själv, jag vill bara dö!

Vet inte vad jag ska ta mig till. Ett försök till bör nog inte vara alltför avlägset. Det kommer att bli en impulsiv handling, det vet jag. Hur ska man möjligtvis kunna må bättre?

Sorry för långt och osammanhängande inlägg.

Jag är en tjej i 20+-års åldern som har lidit av psykisk ohälsa sedan 14-års åldern. Käkar antidepp och går till psykolog och dylikt. I vintras var den djupa depressionen ett faktum och jag fick en ätstörning som ett brev på posten. Under våren har ångesten stabiliserats något. Men de senaste veckorna så har det börjat svaja igen.

Jag har så mycket att se fram emot i höst. Ändå kan jag inte undgå känslan av att vara känslomässigt bortkopplad från allting och alla. Det enda jag vill lägga ned min tid på är att planera min begravning och mitt självmord. Jag har gjort en hel del research på alla metoder som finns att tillgå, gällandes dödlighet, tid och smärtnivå.

Under midsommarnatten uttryckte jag mig mycket klumpigt i en diskussion med två vänner. Jag avvisades ganska tydligt av dem trots att jag försökte förklara mig. Gick in till sovrummet och började ladda telefonen med musik. Min pojkvän märkte att jag hade blivit ledsen och försökte att muntra upp mig. Anyways, lyckas ta mig ut från lägenheten med en vinflarra i handen och musik i lurarna. Går med bestämda kliv mot Västerbron. Efter halva vägen tänker jag att jag borde prata med någon innan jag gör någonting. Ringer en släkting som inte svarar. Ringer då en nära vän, som inte heller svarar. Skitsamma tänker jag och går vidare. Kommer fram till högsta punkten på bron och påbörjar slutkonsumtionen av vinflaskan. Tänker på om man ska ringa någon jourhavande medmänniska. Hittar ett nummer, men i samma sekund som jag ska ringa dör telefonen. Jag ser det som ett tecken. Det är fan dags nu.

Känslan som gav upphov till detta är att jag, den senaste tiden, känt att jag har kunnat vara mig själv igen för första gången på länge. Den åsikten jag yttrade kom från botten av mig själv. Klumpig eller ej, det är det jag känner. I samma sekund jag yttrade min inre sanning började demonerna i huvudet att skrika på mig och förklara vilken idiot jag var. Hela vägen till bron tänkte jag att jag inte kan vara mig själv, jag passar inte in i den här världen. Så skönt att få avsluta det.

Hursomhelt, anländer ett par förbi mig någon minut efter att telefonen dog. En kvinna frågar hur jag mår och jag svarar ärlig: Skit!. Återigen, i samma sekund ångrar jag mig stenhårt, för jag vill ju bara dö! (95% vill dö och 5 % vill ha hjälp). Slutar med att de följer mig hem.

Så nu, två dagar senare sitter jag med världens ångest såklart över det här. Berättade för min pojkvän om vad som var på väg att hända och vi grät tillsammans samma natt. Jag känner mig helt enkelt så jävla färdig med detta liv. Har berättat för så många i min närhet nu hur dåligt jag mår och vågat öppna mig för psykiatrin men ingenting hjälper. Jag vet att det bara är en själv som kan hjälpa sig. Men jag vill inte hjälpa mig själv, jag vill bara dö!

Vet inte vad jag ska ta mig till. Ett försök till bör nog inte vara alltför avlägset. Det kommer att bli en impulsiv handling, det vet jag. Hur ska man möjligtvis kunna må bättre?

Mår du dåligt just nu?

Dramatiskt värre och med ett VÄL inövat manus.
SÅ många du belastat nu med detta ditt drama, men ändå anser dig själv... " känslomässigt bortkopplad från allting och alla"??
Hur många är och detta helt ofrivilligt engagerade(indragna) i alla dina planerade självmordsförsök?
En sådan som du tar inte sitt liv så du kan säkert andas ut några år till.

Hade jag fått bestämma hade jag inte berättat för en käft i min närhet. Men till slut synade de lögnerna, det blev väldigt tydligt att jag inte orkar längre.

Det sårar mig att du tror att jag överspelar och har planerat detta i ett knep att få uppmärksamhet. Vet inte riktigt om du förstår men jag HATAR uppmärksamhet. Jag har mer eller mindre blivit tvingad att söka hjälp av mina föräldrar, min pojkvän och mina vänner. Har aldrig självmant gått in till psyk eller brustit ut i ett hejvilt rop: HEJ TITTA PÅ MIG, JAG ÄR DEPPIG, TYCK SYND OM MIG! Om det nu är det du tror.

Blir bara så jäkla ännu mer besviken på livet när idioter som du får flyta runt i denna värld.

Vi får väl se.

Så det är alltså alla andras fel? Okej..............
Ja, men vet du vad? Hade jag också levt under denna formen av förtryck och som du ger gällande att du lever under+ dessutom ytterligare pissad på av i detta fallet Psykiatrin så hade jag också velat ta mitt liv.
Så förstå mig rätt, jag FÖRSTÅR dig! Givetvis skall du ta ditt liv.
Vet inte HUR pass koll media har, men du kan ju alltid tipsa dem om denna din tråd? Aftonbladet t. ex brukar ju alltid vara villiga när det kommer till att rädda individen och så.............?

Vad är ditt problem, vad har du varit med om?

Knappast är det TS, för från mitt perspektiv reagerar du lite väl för starkt.