Diagnostiserad Borderline och sjukt mycket ångest.

Och ändå verkar inte medicinerna bita på mig.
Testat flertalet antidepp/SSRI preparat för depressionsdelen, och för ångesten vill inte läkaren skriva ut starkare mediciner än de antihistamin baserade ångestmedicinerna.

Antideppis: Voxra
Stämningsstabiliserare: Seroquel
Natt/sömn: Zopiklon & Propavan
VB: Lergigan Forte (starkaste)

Ok, så läkaren är försiktig med ångestmediciner och jag har inte fått svar på varför. Jag har tidigare även testat: mirtazapin, olanzapin, sertralin, venlafaxin, atarax, theralen, abilify, buspiron mfl ( håller inte räkning längre ). Däribland Oscasand coch Xanor som jag faktiskt kände avhjälpte den kroniska ångesten, den sattes ut efter 4—6 veckor har jag för mig. Jag har det senaste året åkt framotillbaka in på psykiatriska slutenvården. Testat DBT terapiform. Gått i terapi hos KBT och kontaktperson. Mottagit "hemhjälp" i form av omv.team.
Behandlingshem var på tapeten ett tag, men den iden skrotades sen av läkaren. "Inte alls effektivt för B—liners"


Och som det nu ser ut håller jag fan på att ge upp totalt, missförtoendet för vården har senaste halvåret ökat kraftigt och jag börjar nojja för det också nu. Vad fan ska man göra när inget verkar funka!? Sista mötet jag hade med läkaren sa jag ärligt att den här situationen inte funkar längre, att man inte orkar längre ... och att jag senaste tiden börjad fundera på självmedicinering i form av allt från benzo till H. Trots detta kan hon inte "hjälpa" mig. Och där står jag vid ett svart hål & känner mig som en hjälplös liten skit full med ångest och paranoia inför en utomordentligt meningslös verklighet som jag inte bett om.
Bordeline med självskada, ätstörning också hört dissociativ, isolerar sig själv, asocial, svårt deprimerad med starka ångestinslag etc.etc.

Jaha, så kan någon svara på varför jag ska existera och genomlida detta helvete? För det kan inte psykiatrin, det dem gör är att pumpa ut meningslös skitmedicin.. trots att jag påtalat flertalet ggr att antihistaminer inte hjälper — jag har ju för fan testat "allt" vilket läkaren också påpekat.

Vad fan gör jag nu!?

Konstigt att han påstår att den terapiformen inte funkar på emotionell instabil personlighetsstörning.

"Dialektisk beteendeterapi är en form av kognitiv beteendeterapi som syftar till att minska självskadande beteende hos personer med emotionellt instabil personlighetsstörning (tidigare borderline personlighetsstörning)."


Källa: Socialstyrelsen

Men jag kan hålla med om att psykvården överlag är ett skämt. Läste nån rapport för 5-6 månader sedan att Sverige ligger väldigt lågt rankat internationellt när det gäller psykiatrivården.

Att du får "svaga" mediciner beror troligen på att en borderlinare har väldigt hög risk för missbruk.

Du har nog rätt delvis. Dock verkar det ju inte bitit alls på mig, vilket gör det hela mer ledsamt. Sen är ju diagnosen omtalat för att vara svårbehandlat med tex. "Återfall". Stänig bergochdalbana både långsiktigt och kortsiktigt.. kan ju erkänna att det inte är till någon tröst även om man verkligen tar i utav bara *an, som man gjort periodvis. Svackor förstör nåt så otroligt och det känns enbart som —back to square one—. Ibland tror jag att läkaren inte fattar något av vad jag säger, det händer liksom inget! Bara stå och stampa på ett och samma ställe. Hemska väntan, och det är det värsta. Att hålla ut.
Nej, historien kommer nog upprepas med överdosering och IVA. Bara för att man inte står ut!

Vad gäller medicineringen, så trött på detta också men hellre lite skit i hörnet än ett rent helvete? Så fruktansvärt trött på att behöva stå ut.

Det är bra om du vågar acceptera att det inte går att bli av med alla ångest och depressionssymtom. Du kan dämpa de och lära dig att leva med de, istället för att de ska definiera hela ditt liv.
Det handlar om att ta ett litet steg i taget, förvänta dig inget utan försök vara öppen för det ögonblick du är i just nu. Man mår inte konstant dåligt exakt hela tiden. Kanske du för något ögonblick glömmer bort att du mår dåligt, och då är det otroligt värdefullt att försöka förstora det för dig själv. Tillslut får smärtan mindre och mindre utrymme, och du själv får mer och mer. Det är så klart också dynamiskt, så ibland mår man sämre, men om man envisas med att fortsätta framåt och låta smärtan passera så kommer man ur det. Ge inte smärtan mer uppmärksamhet än vad den förtjänar.

Hoppas att du lyckas lyfta blicken

Jag tycker du ska satsa på 2 år DBT samtidigt som du meditera dagligen massor och lär känna dig själv varför du tänker som du gör, för det är dina tankar som generar ångest.

Du måste ändra livsstil helt om du vill bli bättre.

Det finns tyvärr inge effektiv ångest medicin.

Borderline är en störning i din personlighet som gör att du misstolkar värden vilket ger dig ångest och depression. Du måste börja lära dig att tolka värden rätt.

Jo, jag vet detta. Iom DBTn, en massa jobb med det där och mycket att lära. Det jag stör mig mest på är att vården inte gör mer när jag inte orkar, apati nästan. Orkar inte tänka på alla de ggr som "vården" inte tagit saker på allvar OCH när jag bett om hjälp från tex. Jour och de i telefon nekat hjälp. Då blir det apatiskt rakt igenom. Vad fan är fel på vården undrar jag?

Du ska bara fokusera nu på din DBT-terapi så du blir bättre och lägg alla din energi för att förstå varför du är som du är det är då du kommer kunna ändra på dig som kommer leta till att din ångest avtar samt din nedstämndhet. Du måste ha tålamod nu.

Vad det för hjälp du vill ha av vården som dom inte kan ge?

Borderlinepersonlighet ska behandlas psykologiskt och fysiologiskt, inte farmakologiskt i första hand även om det naturligtvis är en ganska självklar stöttande komponent.

Prövningen för vårdapparaten är att hantera patienten så att vederbörande hänger kvar i systemet och inte splittrar och kör slut på välmenande och i mångt och mycket ambitiösa och hängivna medarbetare. Den som förstår psykiatrisk praxis med det "tunga klientelet" vet att kommunicera och praktisera en väl vald gränsdragning för tillgänglighet, lyhördhet, ramarnas fyrkantighet och förväntan. Det är stor konst att möta krävande patienter som har en kroniskt förhöjd risk att både skapa och bränna relationer, intoxikera sig och ha diverse utagerande och självskadande beteenden. Det ställer krav på både omedelbarhet, närvaro och förutseende, med såväl långsiktig planering som stundens improvisation i beredskap. Man kan kalla det intuition eller gehör, eller helt enkelt kompetens.

Jag vet hur svårt och tungt det var att få diagnosen. Fick själv diagnosen emotionell instabil persnlighetsstörning/borderline för 12 år sedan, man lär sig att hantera det, men gör fel många gånger, tar fel beslut mm
Jag får fortfarande "dippar" i mitt mående och vet inte hur många gånger jag har blivit tvångsinlagd (två månader sen sist) eller vad jag har utsatt mig själv för under alla år.

Försök att kämpa vidare och tro på dig själv, att träffa en läkare som lyssnar på dig och tror på dig är viktigt, en läkare som får dig att må bra. Öppna dig om vad/hur du tänker. Min läkare skriver tex inte ut hur mycket medicin som helst och skriver han ut medicin under en längre tid, som jag kan ta ut flera gånger på så kan jag inte få ut medicinen på en gång utan alltid med minst 3 veckors intervall, så jag inte kan överdosera, vilket jag har gjort tidigare många gånger.

Skicka PM om du vill fråga något speciellt. Jag vill gärna hjälpa dig, så du aldrig hinner komma ner på min nivå

Hm, ja vad ska man säga. De har tagit samma åtgärd för mig också, medicindelning för endast en vecka i taget. Så dem har ju en hållhake på mig där, jag har inte träffat KPn på ett bra tag och jag har ingen avsikt för att göra det heller efter alla jävla turer som varit. När jag ändå ska dit och träffa SSK för mediciner har dem också bokat möte för KPn tidigare. Men medicinen måste jag ha så man iaf får somna om nätterna.
Dem där borta har för mig blivit mina fiender. Jag får extremt ångestpåslag innan mötena där borta på öppenpsyk och börjar redan ett par dagar innan nojja inför möten.

DBT hoppade jag av i höstas då jag fick LPT, sen dess har inte sugen för något funnits. Inte ett enda krafttag mot varken depression eller ångest sedan dess. Som tidigare nämnt har dem ju skickat mig fram och tillbaka till slutenvård. Ena dagen skickar dem dit mig, för att nästa dag fråga: "Hur mår du, kan vi skicka hem dig?" Hela den där karusellen har varit så sjuk och man har kastats som en vante fram och tillbaka till och från den där "konservburken" /slutenvården.
Och vid samtal med Psykjour via telefonen får jag till svar: "Jag ser att du ska träffa läkaren om 3 dagar, så du får vänta till dess." Lite ungefär som att man kommer till akuten med ett brutet ben "Åk hem igen och kom tillbaka om 3 dagar, vi har bokat dig då."

Hur jäkla sugen är man då tillslut att vilja försöka hjälpa sig själv när man inte får någon som helst respons NÄR man faktiskt är mottaglig för hjälpen!? Så vidrigt och äckligt och jag förstår i efterhand att jag gärna tar avstånd från dem allihop. Man har inga rättigheter och absolut ingen som helst talan i något. Och ofta dumpar dem över ansvaret på mig, när jag egentligen inte kan ta ansvar.. när man helt enkelt inte orkar. Så krav ställer dem också mitt i röran. Man blir inte klok på något!

Exakt den frågan ställer dem också. Och mitt svar är "inte fan vet jag". För jag vet inte, hur ska jag kunna veta det? Jag är ju ingen läkare eller terapeut, det är ju DEM som ska veta vad som ska göras och inte. Där lägger dem ansvaret återigen på mig, men dem kan inte tillmötesgå mig när jag ringer och behöver hjälp annars. Maktlöshet tror jag det kallas och då blir ju saker och ting mindre roligt att ta i framförallt terapin. Tålamod - Jadu, vart kan man köpa det?
Läkaren tog själv upp ämnet behandlingshem, hon skulle återkomma efter mötet med avd.chef, hon menade då på att det är en kostnadsfråga som måste diskuteras. Hon återkommer och ger mig svaret: "Nej tyvärr, vi tror inte att det skulle göra dig något gott."
Men hallå!? Vad hände där liksom. Jag hade för en liten stund fått upp hoppet om att jag kunde få riktig hjälp, men det raserades ju i samtalet med läkaren. Man undrar hur dem tänker.

Psykiatrin kan i bästa fall vara ett stöd så att en sjuk person i akutfasen kan orka börja ta tag i sig själv och sin vardag. Men därefter väntar det stora arbetet. Att tro att man som psykiskt sjuk kan knapra piller och sedan må bra är väldigt naivt tyvärr. Psyk saknar resurser och alldeles för många anser sig som psykiskt sjuka. Så psykiatrin har tvingats till mer av stordriftslösningar, förenklingar av behandlingsformer och så vidare.