Eftersom jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig, så skriver jag lite här och se vad människorna på flashback har att säga..
Har helt enkelt kommit till den delen av mitt liv där det verkligen känns som jag inte kommer klara av att fortsätta mig framåt....
Är lite sån att jag alltid har haft drömmar och ideer om jag vad vill göra med mitt liv och vad jag strävar efter, men jag har ingen viljan eller drivkraften att ta mig vidare, vet inte heller hur jag ska få det för att kunna gå vidare, känns som att jag har satt ena foten i kvicksand och nu är jag helt enkelt fast! Jag har inga vänner som jag kan ta stöd eller hjälp av, ingen familj som kan hjälpa mig att komma vidare, vart är det man ska vända sig liksom för att kunna få hjälp liksom känns som att jag behöver en person som hjälper mig att lägga fram planer och hur jag ska göra för att komma dit..
Vet inte om det är något fel på mig heller, för jag känner mig alltid så rädd för att ta chanser här, hade några kompisar för ett tag sen som bjöd över mig till dem, dom bort lite längre bort än vad jag bor och det är lite sådär halv krånglig att ta sig dit och så men slutsatsen blir alltid att jag hittar på någon löjlig kommentar och inte vågar ta risker alls. Är det något som nån annan känner sig bekväm i detta och har haft liknande situationer där man liksom är rädd för det mesta och inte vågar..
Kan liksom fortsätta och komma på saker till varför jag är helt vädelös som människa och varför jag inte fungerar längre, och börjar helt enkelt trötta helt har känt länge att det blir bara värre och värre och jag är såklart feg så har inte vågat på något sjävmordsförsök än för att jag är rädd för vad som skulle kunna hända med mig, och min kropp om jag misslyckas, ja nu hör ju vilken katastrof det är..
Men som det är nu så är jag så himla uttråkad om dagarna eftersom jag inte kommer någonstans, har ingen som kan liksom hjälpa mig här i livet att ta mig vidare och det tar bara mer energi och mer och blir allt tröttare och tröttare.. Snart kommer jag helt enkelt få nog, men jag vill liksom inte ge upp än jag vill leva och jag vill kunna leva ett normalt liv som andra människor och våga göra roliga saker utan att tänka tanken till att det är bättre att inget göra för det kommer aldrig skada mig på något sätt...
Tycker det är väldigt svårt också att förklara sånt här och få det förklarat på ett bra sätt, men har ni helt enkelt frågor så fråga så ska jag försöka att förklara så jag kan vidare..
Jag vet att det finns människor som inte har något, har det ännu värre. Men dem är inte jag och man måste bry sig om sig själv och må bra själv, jag kan inget göra åt deras situation det är den världen vi lever vi. Och min situation har helt enkelt fått mig att börja fundera på att checka ut och dem tankarna finns i mig hela dagen och ibland så kommer tårarna fram samt frustration med varför jag ens fortsätter liksom...
Har helt enkelt kommit till den delen av mitt liv där det verkligen känns som jag inte kommer klara av att fortsätta mig framåt....
Är lite sån att jag alltid har haft drömmar och ideer om jag vad vill göra med mitt liv och vad jag strävar efter, men jag har ingen viljan eller drivkraften att ta mig vidare, vet inte heller hur jag ska få det för att kunna gå vidare, känns som att jag har satt ena foten i kvicksand och nu är jag helt enkelt fast! Jag har inga vänner som jag kan ta stöd eller hjälp av, ingen familj som kan hjälpa mig att komma vidare, vart är det man ska vända sig liksom för att kunna få hjälp liksom känns som att jag behöver en person som hjälper mig att lägga fram planer och hur jag ska göra för att komma dit..
Vet inte om det är något fel på mig heller, för jag känner mig alltid så rädd för att ta chanser här, hade några kompisar för ett tag sen som bjöd över mig till dem, dom bort lite längre bort än vad jag bor och det är lite sådär halv krånglig att ta sig dit och så men slutsatsen blir alltid att jag hittar på någon löjlig kommentar och inte vågar ta risker alls. Är det något som nån annan känner sig bekväm i detta och har haft liknande situationer där man liksom är rädd för det mesta och inte vågar..
Kan liksom fortsätta och komma på saker till varför jag är helt vädelös som människa och varför jag inte fungerar längre, och börjar helt enkelt trötta helt har känt länge att det blir bara värre och värre och jag är såklart feg så har inte vågat på något sjävmordsförsök än för att jag är rädd för vad som skulle kunna hända med mig, och min kropp om jag misslyckas, ja nu hör ju vilken katastrof det är..
Men som det är nu så är jag så himla uttråkad om dagarna eftersom jag inte kommer någonstans, har ingen som kan liksom hjälpa mig här i livet att ta mig vidare och det tar bara mer energi och mer och blir allt tröttare och tröttare.. Snart kommer jag helt enkelt få nog, men jag vill liksom inte ge upp än jag vill leva och jag vill kunna leva ett normalt liv som andra människor och våga göra roliga saker utan att tänka tanken till att det är bättre att inget göra för det kommer aldrig skada mig på något sätt...
Tycker det är väldigt svårt också att förklara sånt här och få det förklarat på ett bra sätt, men har ni helt enkelt frågor så fråga så ska jag försöka att förklara så jag kan vidare..
Jag vet att det finns människor som inte har något, har det ännu värre. Men dem är inte jag och man måste bry sig om sig själv och må bra själv, jag kan inget göra åt deras situation det är den världen vi lever vi. Och min situation har helt enkelt fått mig att börja fundera på att checka ut och dem tankarna finns i mig hela dagen och ibland så kommer tårarna fram samt frustration med varför jag ens fortsätter liksom...
